Häromdagen var jag och min sambo ute på en härlig promenad i Vattenriket när vi stötte på en bekant. Efter lite allmänt prat sa ”bekantingen”:
– Alltså, hela stan är ju död, det finns inte en mänska i centrum! Vad är det som händer?
Sambon och jag tittade på varandra och svarade:
– Eeeeh, jo, det gör det. Restaurangerna är fulla, det är nästan omöjligt att få en bra plats på biografen Roxy om man inte är ute i riktigt god tid, och många evenemang i stan är i princip slutsålda. Sedan fortsatte vi med att berätta att det sedan pandemin har öppnat tolv nya restauranger i Kristianstad. Och vi avslutade med att fråga: – ÄR ni aldrig i stan?!?
För visst händer det grejer i vårt härliga centrum. Ta bara den gången när vi hade storm här i i början av året. Jag var på väg in till stan när det kom en enorm vindpust som gjorde att jag faktiskt nästan tappade balansen. När jag berättade det för en gullig expedit i en butik skrattade hon och avslöjade att hon precis hade sett en tant som faktiskt blåste omkull…! Jag är ledsen, men det hade jag faktiskt velat se (under förutsättning att hon inte gjorde sig illa, så klart).
Det är förresten väldigt roligt att prata med folk på stan. Jag var inne på Duvanders konditori och stötte på självaste Åke Duvander, legenden. Han hade munskydd på sig så jag var givetvis tvungen att fråga varför. Åke förklarade att han hade lunginflammation och jag beklagade så klart och hoppades att han snart skulle tillfriskna.
I samma stund dök sonen Jens upp och avbröt oss med följande konklusion: – Det är ju inte så konstigt att pappa har fått lunginflammation, han dricker ju inget vin! Hade han tagit ett par glas om dagen så hade han varit frisk. Detta fick ju oss alla att bryta ihop av skratt och jag frågade faktiskt om jag fick lov att nämna detta här i min krönika. – Jättegärna, sa Jens, men då vill jag att du skriver ut hela mitt namn. Jens Peter Duvander heter jag…
Alltså, alla är ju så snälla här i stan. För ett tag sedan var jag ute och hamnade mitt i ett veritabelt ösregn. Det regnade inte när jag gick hemifrån så något paraply hade jag inte med mig. Jag insåg att jag skulle bli fullkomligt genomblöt och fick en plötslig snilleblixt – jag kastade mig in i receptionen på First hotel Christian IV, mitt emot stationen. Där stod den fantastiskt snälle hotellchefen, Gustaf, och jag frågade om jag skulle kunna få låna ett paraply. Jag lovade att komma tillbaka med det dagen efter.
Raskt kastade sig Gustaf in i ett närliggande rum och kom ut med ett paraply till mig. – Självklart får du ett paraply och du behöver inte lämna tillbaka det, för i och med att vi snart byter namn så får vi nya paraplyer. Alltså, fattar ni så snällt..? Jag blev så glad.
Glad blev jag också när jag nyligen gick till polisen för att hämta ut mitt nya pass eftersom mitt gamla hade gått ut. Kvinnan i receptionen visade upp passet för mig innan hon lämnade över det och jag kunde faktiskt inte hjälpa det som hände sedan. Ni vet ju hur hemsk man brukar se ut på sådana där foton (som man ska dras med i fem jädrans år…). Till min oerhörda förvåning var det faktiskt ett helt OK foto i mitt pass och jag kunde inte hejda mig: – Wow! Jag är ju faktiskt sötare på det här passet än på det gamla, skrek jag glatt.
Minen på poliskvinnan bakom disken ska vi inte prata om här. Jag tog snabbt mitt pass och gick.
På tal om polisen så stod det en polisbil utanför Tingsrätten för ett tag sedan. I bilen satt två manliga poliser. De väntade förmodligen på någon som var inne på Tingsrätten. Jag gick förbi bilen men hejdade mig efter några meter och gick tillbaka. Poliserna tittade förbryllat upp när jag knackade på vindrutan och när jag log så vevade de ner den.
– Hej, sa jag, jag vill bara tacka er för det fantastiska jobb ni gör. Vad hade vi gjort utan er…?
De såg ut som fågelholkar båda två men fann sig till slut och sa tack. Det verkar nästan som att de var väldigt ovana vid att få beröm…?
Så låt oss tillsammans skapa en massa glädje och snällhet. Jag lovar – ju mer snällhet du ger desto mer snällhet kommer du att få! Ibland känns det nästan osannolikt men ge det ett försök, vettja!
Åsa Scharin