För ett par veckor sedan var vi på middag hemma hos goda vänner. Flera av de andra gästerna hade vi inte sett sedan i våras. Det var som alltid mycket diskussioner om högt och lågt och plötsligt var det en som frågade oss alla hur vår sommar hade varit och föreslog att vi skulle gå laget runt och berätta. Jag fick börja.
Det var inget svårt uppdrag – min sambo och jag har flera gånger konstaterat att vi har haft den bästa sommaren i vårt liv. Solen har skinit, vi har simmat i vår favoritsjö i Blekinge flera gånger varje vecka, träffat härliga vänner, pratat med kända och okända människor och njutit av massor av middagar utomhus. Dessutom har jag kunnat rädda ett djur varje dag, som är mitt motto (det räcker med att försiktigt ta ut en nyckelpiga från köket för att det ska gillas…). Med andra ord – det går ju inte att få det bättre!
Allt detta fina som vi har fått uppleva har ju så klart gjort både mig och min sambo ännu mer inställda på att ”ge tillbaka” i form av Snällhet till så många som möjligt. För det är ju så här, när du själv mår bra är det så mycket enklare att ge vidare till andra.
Häromdagen var jag på PostNord för att hämta ut ett paket med saker som INTE (!) gick att köpa inne i Kristianstad (vill bara påpeka detta faktum). Före mig stod en kvinna som hämtade ett gigantiskt och tungt paket. Det var faktiskt otroligt att hon ens orkade bära ut det på egen hand.
Sedan var det min tur. Jag nickade bakåt mot tjejen som precis baxade ut sitt paket genom dörren och sa till tjejen bakom disken: ”Mitt paket är garanterat både minde och mycket lättare, så det blir inte så tungt för dig att hämta det åt mig”.
Då börjar hon gråta och säger: ”Jag önskar att alla kunde vara som du – jag har blivit så utskälld hela dagen”. Hon berättar att det tidigare hade varit massor av kunder i kö och att hon var ensam bakom disken. Detta var det uppenbarligen många som inte ville acceptera och som lät det gå ut över henne…
Jag böjde mig fram och tog tag i hennes hand bakom disken: ”Vet du”, sa jag stillsamt, ”du kan vara helt säker på en sak – människor som beter sig på det sättet är inte lyckliga. En lycklig människa skulle nämligen aldrig någonsin göra någon annan ledsen, som inte har gjort en något ont, vilket du ju inte har. Du har gjort så gott du har kunnat. Tänk på det nästa gång det händer, så gör det förhoppningsvis inte lika ont”.
För så är det ju utan tvekan! Mår du bra så beter du dig inte illa mot någon som inte har gjort dig något ont, eller hur? På temat att lyckliga människor inte startar några krig. Sug på den…
Det är ju så underbart när någon är snäll mot oss, eller hur! Jag stod i kö bakom en man i kassan på ICA Maxi. Han hade precis betalat och börjat plocka ned sina varor i sin kasse. Bland mina varor, som jag börjat lägga upp på bandet fanns bland annat en hoisinsås, som vi skulle ha till en asiatisk middagsrätt samma kväll.
När det var dags för mig att betala säger den härliga kassörskan: ”Men nu känner jag att den där hoisinsåsen väl är din, Åsa”? Jag tittade förvirrat på henne. Vad menade hon? Det visade sig att hon hade råkat låta min hoisinsås följa med till kunden framför mig och han hade även betalat för den (men ännu inte hunnit packa ner den).
Problemet löstes elegant – mannen lämnade tillbaka hoisinsåsen och fick tillbaka sina pengar. När han hade gått och det var min tur att betala så frågade jag kassörskan hur sjutton hon kunde ha förstått att detta hade blivit fel. ”Ja men, jag känner ju dig Åsa och det var helt enkelt mycket mer troligt att det var du som skulle ha hoisinsåsen”.
Snacka om kundinsikt och kundvård…
Och det bara fortsätter. I söndags tog vi en tidig middag på Bara Vin o Bistro och sedan fick vi spontant för oss att gå på Roxy och se en film. Vi valde ”One battle after another” med Leonardo Dicaprio och Sean Penn. Eftersom vi var så sent ute fanns det bara ett fåtal platser kvar i salongen – längst fram. Det funkar ju som så att bokade biljetter måste hämtas senast 40 minuter innan filmen startar så vi frågade Oliver, som jobbar där, om det möjligen fanns några outhämtade biljetter. Han kollade och sa nej.
Vi accepterade så klart detta och gick och satte oss längst fram i salongen. Efter bara ett par minuter kom Oliver och sa: ”Ni kan flytta upp på översta raden. Jag ringde han som hade bokat de platserna och de kommer inte”.
Vi log, tackade och började nästan gråta…
Åsa Scharin