– Nu dämpar vi oss. Det är vi som bestämmer.
En enda gång riktar domaren Niclas Widell sig mot hemmalagets bänk där ledarna inte är helt eniga om ett domslut. Det är inga hårda ord. Men det räcker. Domarpondus är viktigt.
Journalen träffar det strävsamma domarparet Niclas Widell och Jonas Åström i samband med en allsvensk handbollsmatch där IK Lågan tar emot gamla mästarlaget HK Drott från Halmstad i Låganhallarna i Hörby.
Hemmalaget vinner till slut bataljen med 32-30. Det ser ut att vara en ganska lättdömd match. Säkert har domarna en del i det.
Widell och Åström tillhör inventarierna i domarskrået i svensk handboll och har trettio års gemensamt matchande, rutiner och erfarenheter som inga andra.
De har sett spelare växa upp, slå igenom, avsluta karriären och sett barnen kliva fram på planen. Niclas Widell är 54 och Jonas Åström 49 år.
I en handbollsmatch springer de åtskilliga kilometer fram och tillbaka. Snabba ruscher, tvära vändningar. Samtidigt som de inte får tappa fokus på vad som sker.
Hur har de lyckats hålla sig på topp?
– Vi fystestas två gånger per år. Och det är även en teoretisk genomgång med regler och sånt, så att vi håller måttet, säger Jonas Åström.
– Och så här långt håller vi, fyller Niclas Widell i och ler.
Det finns heller ingenting som säger att de inte fortsätter karriären ytterligare ett antal år.
Trettio år på vägarna tillsammans, en eller två gånger i veckan, ibland fler, betyder att man lär känna varandra ganska väl. Båda skrattar och erkänner att det nästan är som ett äktenskap. Åtminstone under vinterhalvåret.
– Jonas är den jag känner bäst av alla människor, säger Niclas.
– Det är en enorm fördel på planen. Vi vet exakt hur den andre tycker och tänker, säger Jonas och trots att de inte är särskilt lika varandra utseendemässigt blir det lite Bill och Bull över dem då vi sitter och pratar i kafeterian före match. De tänker så lika.
Någon VAR, videogranskning, har inte kommit upp till ytan inom handbollsvärlden ännu. De tycker båda är rätt bra då det annars skulle innebära långa avbrott i matcherna. Handboll är en temposport. Det ska gå snabbt.
Det har istället varit andra tekniska framsteg under de här trettio åren som herrarna dömt handboll. Det bästa som hänt är lätt att peka ut. Jonas Åström:
-När vi domare fick headseten med mikrofoner och kunde kommunicera med varandra hela tiden. Det har underlättat oerhört mycket.
Det är sällan särskilt tyst under en handbollsmatch. En speaker skriker, högljudd musik när spelet stannar av, publiken jublar, slår med klappor och trummor och ljudnivån i en sporthall är svår att dämpa.
– Tidigare fick vi försöka köra med ögonkontakt och nickningar och pratas vid så snart det blev tillfälliga stopp, vid straffar, timeout’er eller liknande, säger Jonas Åström.
Han fortsätter:
– Det är klart att det kunde bli jobbigt ibland om vi hade olika åsikter om vad som hänt eller hur vi skulle döma. Det hände man körde över sin partner.
Nu hinner de prata – och dessutom, som de redan framhållit, är de så samkörda att problemen väldigt sällan uppstår.
Det är inte lätt vara handbollsdomare. Det går snabbt. Det är svårt att hinna se hur många stegisättningar en spelare gör, får bara göra tre, det är svårt att hålla exakt koll på tiden när ett lag inte lyckas komma till avslut, är det straff eller utvisning två minuter? Många bedömningar måste göras blixtsnabbt.
Åström och Widell håller med om att det kan vara svårt och de är ju bara människor de också. Men samtidigt som handboll är en av de fysiskt tuffaste lagsporter som utövas, med mycket kontakt, så ligger inga spelare och vrider sig på planen efter en smäll, för att få fördelar av domarna.
– Nej, så är det. Det är tuffa tag men ärliga och man hjälper varandra upp, oavsett vem som ramlat. Det är oftast glada miner.
Det är han ett bra exempel på själv där han ruschar fram med ett leende under match. Det märks att de har roligt.
Ett exempel på något som bara kan hända i handboll är hur spelarna, sedan matchen väl blåsts igång kastar bollen till motståndarna så att de kan känna på den innan allvaret brakar loss. En gentlemannasport.
– Det kan vara mycket adrenalin men vi har aldrig varit med om regelrätt slagsmål, säger Niclas.
– Jag tror delvis att det beror på att handbollen trots allt är en ganska liten sport. Det är väldigt familjärt. Många känner varandra, säger Jonas Åström.
Dessutom poängterar han att handbollsdomare är väldigt öppna och gärna ställer upp och diskuterar domslut. Man pratar med såväl spelare som ledare på ett ofta avspänt sätt.
– Man kan göra fel ibland. Då erkänner vi det.
Alla känner dessutom Widell och Åström. När de anländer till Hörby den här fredagskvällen i början av november sitter de allra mest trogna fansen innanför entrén och tjoar på dem då de kommer. När bortalagets tränare, Thomas Sivertsson, anländer i spetsen för sitt Drott är det gamla vänner som möts.
Både Jonas Åström och Niclas Widell har rötterna i Kristianstad även om Niclas numera bor i Eslöv. Deras egna spelarkarriärer hölls i Åhus respektive Bromölla.
Båda är söner till kända Kristianstadsprofiler.
Jonas pappa hette Lars Åström. Journalist på Kristianstadsbladet och oförtröttlig domare inom både handboll och fotboll. Så att Jonas en gång skulle välja domarbanan väckte inga höjda ögonbryn. Han började döma redan i tonåren.
Niclas pappa Ingvar Widell är före detta polis och å sin sida legendarisk ledargestalt i IFK Kristianstad, så att Niclas också skulle hamna på handbollsplanen var en lågoddsare.
Varför då bo i Eslöv, Niclas?
-Kärleken, svarar han kort. Sen påminner han sig att det faktiskt var just där i Hörby som han första gången träffade sin fru Carina. Hon spelade i en turnering som Niclas dömde. Under en match frågade en av hennes kompisar hur hennes drömman såg ut och då svarade Carina genom att peka på Niclas ute på planen.
Så kan det gå.
Den gemensamma bakgrunden i Kristianstad gör också att Widell och Åström inte dömer några matcher med IFK. Där går gränsen. De är inte på något sätt avstängda, men det skulle inte kännas bra för dem.
– Farsan har sagt att om jag skulle döma en match där skulle han gå hem direkt, skrattar Niclas.
Hörby var perfekt för dem. Ungefär lika långt för bägge. Nästa resa går till Stockholm om några dagar. Betydligt längre. Och jobbigare. Tar mer tid.
Jonas Åström arbetar på Handbollsförbundet med utvecklingsfrågor och att coacha domare, Niclas Widell är skolvaktmästare. Han har, som han säger, en chef som gillar sport. Så det brukar ordna sig med ledighet när det är match.
Och det lär bli många fler uppdrag framöver för detta strävsamma par med pipan i munnen.
Text & bilder: Per Erik Tell