Donaus källa högt upp i Schwarzwald föreställer det här stora verket, menar KRJ:s reporter. Någon annan kanske ser något annat? Fredrik Lindqvist har inget färdigt svar.
I ett garage i ett villakvarter i Gerolfing utanför Ingolstadt i tyska Bayern står förre Åhuskonstnären Sven Bunnels tryckpress.
Den fortsätter rulla och framställa unik och högklassig konst.
Det är Bromöllafödde Fredrik Lindqvist som äger garaget och pressen och nu erövrar konstvärlden. Fredrik, till hälften nordostskåning och till hälften bayrare, har på relativt kort tid blivit allt mer efterfrågad av gallerier och konsthallar över hela Europa.
Han har gjort sig ett namn med en alldeles egen teknik som inte särskilt långsökt får tankarna att landa hos doktor Frankenstein!
– Victor Frankenstein sydde ju ihop sitt monster av kroppsdelar i ett laboratorium här i Ingolstadt i Mary Shelleys roman. Jag syr ihop mina konstverk i Ingolstadt, säger han.
Liksom Frankensteins monster vaknade till liv får tygstyckena liv med färg och former när Fredrik Lindqvist arbetar med dem.
De flesta har en bild av Frankensteins monster, men inte så många har läst boken och känner till kopplingen till Ingolstadt. Men det är här som i alla fall den första delen av romanen utspelar sig.
I våras ställde Fredrik ut i Tomelilla konsthall under bland annat påskveckan. Då kallade han utställningen just för Frankenstein. Samtidigt erkänner han att det är en ren tillfällighet att han och romanfiguren syr med likartade, breda och väl synliga, stygn.
– Jag har bott här sedan 2002 och det tog ett bra tag innan jag gjorde kopplingen till Frankenstein.
Fredrik Lindqvists konst kräver mycket arbete. Han erkänner också att han tycker att det är så roligt att han håller på timmar i sträck, ofta i skräddarställning på golvet i sin ateljé.
Det börjar med en teckning av det motiv han vill ha. Sedan för han över det på en träplatta i storleksordningen en halv gånger en halv meter. I träet graverar han, skär ut och frilägger för att sedan stryka färg på och trycka på tygstycket.Det blir flera omgångar tryck i olika färger. Det kan också vara färgat tyg och även mönstrat, berättar han.
Det ska vara kraftfulla färger.
Och tryckningen gör han alltså i garaget där pressen står. Han berättar att det är den kände Åhuskonstnären Sven Bunnel som ägde den tidigare. Fredrik köpte den av Bunnels dotter,
Slutligen syr han ihop kvadraterna, eller om han valt mindre bitar av olika form, till en stor tavla. Tyget ger en mjukare upplevelse av konsten, de kraftiga färgerna och det bestämda uttrycket, till trots. Ännu en kontrast.
Motivmässigt har han efter hand valt att arbeta mer med landskapsbilder, med öppna motiv och miljöer, där inte människor har någon särskild betydelse. Snarare är det avsaknaden av folk i en typisk mänsklig miljö, kanske ett rum, som gör betraktaren konfunderad, undrande.
– Jag vill att betraktaren ska oroas. Vad kan ha hänt här, eller vad kan komma att hända, säger han och visar ett av sina verk som ser ut som en helt vanlig altan och en avgränsad trädgård med en mur, eller ett högt staket.
Det är öde. Studerar man platsen närmare ser man att gräset börjar bli långt. Och sedan kan man nästan låta fantasin löpa rysarrunda längs ryggraden. Trots att det inte finns något där mer än kanske en hotfull skugga som anas någonstans.
En annan tavla som står i ateljén är en skogsmiljö. Det är en veritabel djungel, en grön vägg men en liten sjö, eller vattenfåra, skymtar. Ett par står med ryggen emot. Journalens reporter som nyligen varit uppströms Donau ser det som en av den majestätiska flodens källor, någonstans i Schwarzwald.
Fredrik Lindqvist tittar, säger kanske. Han vill inte slå fast och bestämma vad det handlar om, eller inte. Det ska vara öppet för tolkningar. Flera tolkningar. Och kanske ändras med tid och erfarenheter.
Han har inte bara gjort tavlor, verk att hänga upp. Han har också sytt ihop tygstycken och stoppat upp dem. Det har blivit fantasidjur eller andra skapelser.
Han har många källor för sin inspiration. Det kan vara så enkelt som något han sett i tidningen, på TV eller bara ett gammalt minne som poppat upp. Det kan vara musik. Och då står där plötsligt en artist framför de andra – Van Halen.
– Ja, är man född 1968 så var det 1980-talets musik som formade en, och Van Halen gjorde ett stort intryck på mig, både med sitt skickliga gitarrspel och med sina scenframträdanden, säger han.
Van Halen är en inspiratör. En helt annan är den medeltida tyske träsnittskonstnären Albrecht Dürer. Eller Gutenberg med boktryckarkonsten.
Fredrik Lindqvist har egentligen varit konstnär hela livet även om det fanns en liten period då han arbetade på Iföbolagen i Bromölla. Han säger att han var rätt duktig på matematik, men…
-… men jag skulle aldrig ha kunnat bli ingenjör och trivas med det, säger han.
Han var liksom född in i konsten. Föräldrarna drev Galleri Lindqvist i Bromölla och Fredrik träffade och lärde känna många av de stora konstnärerna. Han nämner bland annat Ulf Trotzig och nyligen bortgångna Lena Cronqvist. Konstens värld var hans hemmaplan.
Han var inte gammal då han började teckna. Tecknandet ledde honom in på konstens bana och det är fortfarande grunden för hans arbete.
– Det började med porträtt. Jag kunde teckna av farfar och få en femma för det, skrattar han.
Så det blev Konstskolan i Kristianstad. Han kan inte nog hylla den lärare som betytt som allra mest för honom där, Petter Pettersson. Han fortsatte konststudierna på konstskolan i Umeå och sedan drog han utomlands. Det blev München och Düsseldorf.
Det är sällan särskilt enkelt att komma in på konstskolor. Många är kallade. Få väljs ut.
– Jag har haft tur, säger han.
Han berättar hur han inspirerades av den tyska konsten och nämner konstnärer som Gerhard Richter och Georg Baselitz. Men han träffade också kärleken i Düsseldorf, Annette, och det var via henne han hamnade i Ingolstadt då hon fick arbete som bildlärare.
De är gifta och har två döttrar, 21 respektive 13 år.
– Jag har bott halva mitt liv i Tyskland, säger han lite eftertänksamt, och tillägger att han ändå alltid säger att han åker hem när han kör till Sverige.
Fredrik hjälper sina föräldrar att hålla igång Galleri Lindqvist i Arkelstorp och är med jämna mellanrum hemma i Skåne. Han ställde själv ut där i våras, samtidigt med utställningen i Tomelilla.
Kalendern är näst intill fulltecknad. Gallerier och konsthallar ringer. Fredrik Lindqvists konst efterfrågas. Han ska finnas i Dordrecht i Nederländerna, nämner München och Regensburg, Dachau och Nynäshamn. Och så den 4 oktober öppnar Karlshamns konsthall upp sina lokaler för Fredrik, fram till 26 oktober. Lämpligt avstånd för nordostskåningen.
Däremellan måste han hinna skapa nytt. Det tar tid. Men det är då han trivs som bäst. Han kan hålla på i timmar; teckna, snida, färga, trycka, sy.
Fredrik Lindqvist är en internationellt erkänd konstnär. Han har varit representerad flera gånger vid till exempel Liljevalchs vårsalong i Stockholm. Han kan försörja sig och, som han säger, haft råd med både hus och bil.
– Jag har haft tur, säger han igen.
Det är ytterligt svårt att nå framgång som konstnär. Att göra det med enbart tur är omöjligt. Fredrik Lindqvist har hittat en alldeles egen stil som han skickligt förfinat och efterfrågan på hans konst bara ökar. Det är inte tur. Det är yrkes- och hantverksskicklighet.
Per Erik Tell