– Hur är det nu? Ska inte vi vara i Toronto den sjunde september? Jag höjer blicken från morgontidningen och tittar på Pojkvännen som nickar bekräftande. Fantastiskt! För första gången i världshistorien kommer nämligen Toronto Filmfestival att öppna med en svensk film – Borg/McEnroe. Och vi kommer, som av en händelse, att vara i stan den dagen. Det är ett tillfälle som inte får missas, tänker jag.
Ibland faller pusselbitar magiskt på plats utan att man ens behöver anstränga sig. Chefredaktören har fått reda på att jag ska till Toronto och ringer upp. Skulle jag möjligen ha tid och lust att för KristianstadsJournalen bevaka filmfestivalen och filmen Borg/McEnroe? Nu när jag ändå är i Toronto?
Plötsligt öppnar sig en hel värld av möjligheter. Jag kontaktar Toronto Filmfestival som glatt undrar vad vi vill göra. Vill vi se film, gå på presskonferens, röda mattan? – Allt, tack, svarar jag och blir samtidigt lite nervös. Mycket har jag gjort i mitt liv men aldrig bevakat röda mattan på en filmfestival. Hur går det till? Vilka kommer att vara där? Hur är man klädd?
När vi kommer till Toronto några veckor senare surrar hela staden av förväntan. Folk står i kilometerlånga köer för biljetter till olika filmer. Gator är avstängda i centrum och det sätts upp kravallstaket för att förbereda röda mattan. Rykten talar om att Grace Jones ska komma (lever hon fortfarande?), Lady Gaga, George Clooney, Glenn Close och vår egen Alicia Vikander.
Men först och främst – Stellan Skarsgård. Det är inte ofta jag blir ”star struck” men för jisse namn – STELLAN SKARSGÅRD! Med andra ord, det är med stor förväntan som Pojkvännen, för dagen engagerad som fotograf, och jag huttrande står på ett torg utanför ett uppsatt tält och undrar vad som nu ska hända.
Vi är inte ensamma. I ösregnet står representanter från ett 50-tal medier – vissa har med sig stolar, ryggsäckar och termosar. Någon halvtimme senare kommer en representant från Filmfestivalen och börjar ropa upp medierna i tur och ordning. Först ut är de stora internationella tidningarna och TV-kanalerna. Vi förstår att det handlar om att vara bland de fem första. Det hurras och applåderas.
I tur och ordning släpps vi sedan in i tältet och får ställa oss på vår angivna plats längs den röda mattan. Vårt nummer är 51. Det finns 52 nummer. Inga andra svenska medier är på plats. Det börjar med att mexikanen på plats 52 frågar vad det är för konstigt språk vi pratar. Förmodligen känner han sig lite ensam. Vi har stått längs mattan en timme och ingenting har hänt.
Ryktet har nu nått flera av de större medierna, som kommer fram och undrar hur man uttalar Sverrir Gundason, som spelar Björn Borg i filmen. Sverrir är förresten också en grymt cool skådespelare, bara så att det är sagt. ”Sverrrrrirrrr”, säger vi. De försöker härma oss. Det går inget vidare. ”Svarjjij”?– Nä, säger vi. Landet heter Sverige. Journalisterna blir bara ännu mer förvirrade.
Det är svinkallt – om någon tror att röda mattan är något glamouröst så bara lägg ned det. Efter nästan två timmar börjar det ändå hända något längst bort. Vid siffrorna 1-5. Två män utklädda till Björn Borg och John McEnroe i fula peruker kommer gående. Det är inte Sverrir Gudnason eller Shia LaBeouf (som spelar McEnroe). Vilka töntar!
Jag vinkar till mig filmfestivalens representant och frågar: – Vilka ÄR det där och varför går de inte härifrån? Hon tittar länge på mig (och rådfrågar även sina anteckningar för att se varifrån vi kommer) och säger: – Det är filmens distributörer i USA. – Kan ingen ta bort dem, undrar jag surt. Hon går därifrån. Det känns ändå skönt att veta att man som svensk har gjort ett avtryck…
Och så kommer de äntligen – först vår egen skåning Ronnie Sandahl, manusförfattaren, Sverrir Gudnason och slutligen – Stellan Skarsgård. De blir intervjuade av alla och får svara på ohyggligt tråkiga frågor. Som ”hur svårt var det att sätta sig in i rollen som Björn Borg”? Fjantigt.
Slutligen är de framme vid plats 51 och vi säger: – Tjenare grabbar! Vilken bra film! Att så otippat få höra svenska får dem nästan att knäa av ren chock. Jag vänder mig mot Sverrir och säger: – Du måste vara så oerhört glad över att slippa spela tennis femton timmar i veckan nu? Att kunna få ta dig ett glas rosévin när du kommer hem? Sverrir stirrar på mig och skiner upp. – Exakt! Det är helt fantastiskt!
Jag tar sats mot Stellan Skarsgård. Han har också hört att vi pratar svenska och kommer fram med handen utsträckt mot oss och ett stort leende på läpparna. Pojkvännen fotar frenetiskt. Nu gäller det! Jag hinner inte ens ta Stellans hand innan filmfestivalens representant börjar dra i honom och säga att ”nu är det bråttom – filmen börjar”.
Det gör ingenting. Uppdraget är utfört och nu har jag gått på röda mattan. Typ. Och filmen Borg/McEnroe? Gå och se den – den är grym. Trots att jag såg Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe 1980 och visste hur det gick, svettades jag ymnigt i biosalongen av nervositet. Skulle McEnroe trots allt lyckas knipa bucklan?
Åsa Scharin