Hur börjar man berätta en historia som startade för tjugofem år sedan? Från början, naturligtvis så nu får ni hålla i er…
På den tiden bodde jag i Stockholm (och hur glad och tacksam är jag inte för att jag numera får bo i underbara Kristianstad :-).
Min väninna och jag var ute på en av våra ganska frekventa shoppingrundor. I ärlighetens namn var det hon som oftast shoppade men jag hängde gärna på. En av gångerna fick jag syn på en riktigt cool handväska och jag ropade till mig min vän och visade henne den.
Jag tyckte att hennes reaktion var ganska kylslagen, hon blev verkligen inte alls så entusiastisk som jag hade förväntat mig. Så vi vandrade vidare och sedan var väskan glömd. När vi träffades några månader senare för att äta lunch undrade min väninna om jag hade lust att följa med henne till den second hand-butik där hon brukade lämna in sina avlagda kläder och skor. De hade ringt därifrån och sagt att hon kunde komma och hämta pengar för grejer som blivit sålda.
Medan hon stod vid kassan och gjorde upp sina affärer passade jag på att gå runt i butiken och titta och dra i lite kläder. Och vad skådar plötsligt mitt norra öga om inte en likadan handväska som vi hade tittat på den där gången? Full av glädje ropade jag till mig väninnan och skrek: ”Här är ju samma väska som du och jag såg förut, kommer du ihåg?!?!?”.
En kompakt tystnad lägrade sig i butiken innan en tunn röst förkunnade: ”Det är min väska…”. Jag stirrade på väninnan några sekunder innan sanningen gick upp för mig. Efter vår shoppingrunda hade hon smugit tillbaka och köpt väskan (min vän litar väldigt mycket på mitt omdöme, förstår ni…). Och nu hade den, tillsammans med så mycket annat, tydligen gjort sitt.
Min entusiasm lade sig emellertid inte, för nu kostade ju handväskan bara en bråkdel av vad den hade gjort som ny så jag ryckte bestämt till mig den och gick till kassan för att betala den. Vilket klipp!!! Jag langade fram mitt kreditkort och kände mig full av glädje. Tills kassörskan förklarade att de tyvärr bara accepterade kontanter (ja, ni fattar ju hur länge sedan detta är).
Jag ryckte besviket på axlarna eftersom jag verkligen inte gick omkring med den mängden kontanter och vände mig om för att gå. Då viskar väninnan i mitt öra: ”Jag kan betala för den” (hon hade ju som sagt precis fått pengar för sina sålda plagg och skor). Ett par minuter senare stod vi på trappan utanför second hand-butiken. Omtumlade båda två. Min väninna hade helt enkelt fått köpa tillbaka sin egen handväska och jag hade den hårt tryckt i mina armar. Det hon sedan, med en suck, sa till mig kommer att stanna i vårt minne resten av våra liv: ”Detta ska vi aldrig berätta för någon, det gagnar ingen av oss”…
Anledningen till att jag nu ändå väljer att dela med mig av den här historien är att handväskan fortfarande är ute på vift tillsammans med mig och varje gång jag tar i den så tänker jag på den där gången. Med stor glädje. Livet är ju fullt av underbara små händelser som tillsammans faktiskt skapar våra liv, eller hur?
En annan sådan helt oförglömlig upplevelse hade jag på apoteket inne i Galleria Boulevard häromveckan. På morgonen hade jag vaknat och känt mig lite hes i halsen och gick för att höra om de möjligen hade något som kunde hjälpa. Det var faktiskt riktigt svårt för mig att prata, till och med. Den härliga kvinnan som hjälpte mig plockade raskt fram ett rör med tabletter och sa: ”Du ska ta en sådan här och suga på och så måste du vara tyst”.
Då hörs en röst från en annan i personalen: ”Lycka till med det”…
Vi tittade på varandra alla tre, hon som hade sagt detta såg först lite rädd ut och tänkte kanske att hon hade gått för långt (jag är ganska frekvent kund därinne så alla vet ju att jag är ganska pratsam). Men jag började gapskratta och till slut stod vi alla tre och skrattade så att vi skrek.
Jag älskar som sagt mina små upplevelser och vet att de tillsammans gör mitt liv ännu härligare, för ni minns väl vad Nalle Puh sa: ”Tänk på det, lilla Nasse, vi dör bara en gång men vi lever varje dag”.
Åsa Scharin