Vi begravde min älskade pappa för ett par månader sedan. Hans död kom hastigt och oväntat med tanke på att han inte hade varit sjuk innan. Men pappa skulle ha fyllt 85 i höst och får man uppleva sin åttioårsdag så är väl alla år därefter en bonus, på något sätt.
Jag skulle ta hand om begravningen och började fundera. Min pappa älskade musik. Han var en stor jazzentusiast men också snabb att ta till sig allt nytt. När brorsan och jag på 70-talet kom hem med disco- och soulplattor gick pappa direkt ut och köpte en skiva med Donna Summer, till exempel. Våra kompisar som alltid blev tillsagda att ”sänka volymen” var rätt avundsjuka på oss.
Som ingenjör var han inte mycket för det religiösa och tankar om livet efter detta. ”Det där är tjafs – när man är död så är man död”. Tyckte pappa. Jag tror inte att han satte sin fot i en kyrka mer än en handfull gånger under sitt liv även om jag vet att både han och mamma var medlemmar i Svenska Kyrkan och betalade sin kyrkoskatt.
Så vad skulle vi ha för slags begravning? Jag pratade med begravningsentreprenören, som heter Begis, och förklarade läget: ”Jag gillar kyrkan och det hade varit fint med en präst – inte för pappas skull men för oss andra. Präster vet ju vad de ska säga för att trösta”.
Jag har nämligen läst ”Ett biskopsbrev om död och begravning” där Sveriges biskopar deklarerar att ”präster är bäst på att ta hand om människor i sorg”, så det hade jag koll på. Men det var det där med musiken. Jag kunde bara inte se för mig att det skulle spelas psalmer på pappas begravning. Han hade dött om han hade hört det. På riktigt.
”Det kommer en präst aldrig att gå med på, det kan jag säga direkt”, sa Begis. ”Ni får åtminstone ha en eller två psalmer”. Så det var det. Jag fick acceptera att kyrkan därigenom kastade ut mig och min familj från sin gemenskap.
Istället hade vi begravningen i ett kapell i anslutning till kyrkogården med Begis som förrättare. Det blev helt underbart. Jag hade gjort i ordning en spotifylista med fantastisk musik – så bra att jag och min sambo fortfarande flera gånger i veckan sitter och lyssnar på den när vi äter middag och dricker vin. Och tänker på pappa. Hur häftigt som helst.
Jag hade också gjort ett bildspel med bilder från pappas liv, som vi spelade under den längsta låten – en technoversion av det klassiska stycket Adagio (detta fick Begis att nervöst ringa mig några dagar innan begravningen och undra om jag verkligen hade givit honom rätt version: ”Han var ju ändå född på 1920-talet”. ”Visst”, svarade jag, ”det var Andy Warhol också”).
Varje gång jag tänker på pappas begravning så blir jag glad och ler för mig själv. Frågan är om det kan bli bättre än så? En begravning handlar ju mycket om att hylla det liv som personen i fråga har levt – inte bara sörja att vederbörande har dött. Men det bekymrar mig faktiskt att Svenska Kyrkan slängde ut oss.
Varje månad händer nämligen det som hände oss – folk väljer att hålla begravningen någon annanstans för att kyrkan kräver att man följer deras ritualer. Så vem ska ta hand om våra själar och trösta oss i vår sorg om inte de gör det? Har kyrkans företrädare verkligen förstått vidden av sitt oerhörda uppdrag? Jag är faktiskt tveksam till det.
Åsa Scharin