Vad är pengar egentligen? Jag läste någonstans att det på ett djupare plan handlar om energi. För pengar i sig själv är ju liksom ”ingenting”. Nuförtiden dessutom oftast bara en siffra på ett bankkonto, vilket jag har förstått ställer till det rätt ordentligt för små barn. För hur ska ett litet barn förhålla sig till en siffra? Hur mycket är det värt? Och vad behöver man göra för att få pengar?
Kommer ni ihåg hur glad man blev när man var liten och hittade pengar? Jag och min bästa kompis Elisabeth brukade ”dammsuga” fotbollsplanen utanför vårt hus. Där spelade grannpojkarna fotboll och det hände nästan alltid att någon tappade mynt ur fickorna. Dem samlade Bettan och jag ihop och gick och köpte godis för.
Själv har jag numera nästan aldrig några kontanter i plånboken. Så fatta hur glad jag blev häromveckan när jag på Malmö Centralstation hittade en tvåhundrakronorssedel! Jag kunde först inte tro att det var sant. Så mycket pengar har jag aldrig någonsin hittat tidigare! Det var med andra ord med djup andakt jag böjde mig ner och plockade upp sedeln.
Det säger ju sig självt att det inte går att lämna tillbaka en ensam sedel till den rätta ägaren. Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på vem den tillhörde. Var det mycket pengar för vederbörande eller hade personen inte ens märkt att sedeln var borta? Jag funderade mycket över detta och sedeln liksom låg och brände i min plånbok.
Några dagar tidigare hade jag stött på en ganska ung kille som satt och tiggde utanför Galleria Boulevard. Han satt och sjöng så fint – vilket jag sa till honom – och såg glad ut. Som sagt, speciellt mycket pengar har jag aldrig på mig, men han fick mina sista mynt och tackade på klingande stockholmska.
Vem var han? Hur hade han hamnat i Kristianstad? Han såg inte så nedgången ut som många av de andra man stöter på inne i stan men hade en mugg där det stod ”Hjälp en hemlös”. Det kändes hur som helst gott i hjärtat – både att jag hade pratat med honom, sett honom i ögonen och givit honom några små slantar.
För några dagar sedan såg jag honom igen där han satt med sin mugg. Jag letade i plånboken men hittade inga mynt. Så slog det mig – jag hade ju min tvåhundralapp! Tvekan. Skulle jag verkligen ge honom den? Vad skulle han använda pengarna till? Hjälpte jag eller stjälpte jag?
Men jag följde min intuition, tog fram sedeln, gick fram och satte mig på huk framför honom. Jag såg honom i ögonen och berättade hur jag hade hittat sedeln på Malmö Central och att jag nu tänkte ge den vidare till honom. Han fick tårar i ögonen, satte handflatorna mot varandra och tackade mig.
Vad hände sedan? Var är sedeln idag? Denna energi i form av en papperslapp med tre siffror på. Jag tänker på det ibland – kanske är det en konsekvens av de märkliga tider vi lever i just nu när vi har tid att tänka på annat än vi brukar. Jag hoppas att killen också tänker på den där dagen och kanske känner sig lite extra glad. Han såg i alla fall väldigt glad ut igår, när jag rusade förbi utanför gallerian, på väg till ett lunchmöte. Vi vinkade till varandra och mitt hjärta kändes plötsligt väldigt lätt. För vad är livet värt om vi inte försöker göra våra medmänniskor lite gladare?