Filmen The Yes Man med Jim Carrey handlar om en deprimerad bankman som efter en skilsmässa drar sig undan vännerna och säger nej till allt och alla, oavsett vad det handlar om. Han hamnar på ett halleluja-möte där människor omvänds till att istället säga ”ja”. Jim Carrey går ut från seminariet och blir en ”Yes Man”.
Förvecklingarna i filmen är givetvis hysteriska men själva idén är inte alls dum. Hur ofta säger vi egentligen ja till saker som skulle kunna bli riktigt roliga om vi bara vågade prova? Det är ju så mycket enklare att säga nej, så slipper man både besvär och oro.
Jag skulle varmt rekommendera alla att bli lite mer som Yes Man. Nästa gång du tänker säga nej när någon föreslår något du aldrig har gjort förut – säg ja och se vad som händer. Det kanske visar sig vara det bästa beslut du någonsin har fattat! Eller inte, men då vet du det och har lärt dig något.
Att säga ja är faktiskt riktigt roligt. Jag älskar att lära mig nya saker och det gör man varenda gång man ger sig ut på okänt vatten. Faktum är att ju räddare jag är för att göra något – desto viktigare är det för mig att jag inte ”fegar ur” och säger nej. Och så tänker jag så här: Om någon har bett mig göra något, så tror väl vederbörande att jag klarar av det.
Som när jag av Sparbanken Skåne fick i uppdrag att hålla föredrag för deras kvinnliga kunder – om champagne. Jag tänkte en stund och så tänkte lite till och svarade tveksamt: – Ni är väl medvetna om att det enda jag vet om champagne är hur man dricker det? Det var de och då sa jag ”OK, då kör vi”.
Jag vet inte hur bra det blev, men jag hade jätteroligt och tog reda på massor av saker om champagne som jag inte visste innan. Bland annat hur många bubblor det finns i en enda flaska – 47 miljoner! Det kallar jag viktigt vetande och alltid kan det imponera på någon.
När jag för några veckor sedan fick frågan om jag ville gå in i styrelsen i KDFF svarade jag följaktligen ”ja” efter att ha konstaterat att jag kunde ta mig tiden. Vad kan jag om fotboll? Inte ett smack! Har jag sett någon damfotboll överhuvudtaget? Ja, faktiskt, en match ute på Vilan. Jag minns att det var kallt ute. Det är alltså uteslutet att jag blev påtänkt för mitt enorma idrottskunnande och intresse.
Jag tycker däremot att föreningar är viktiga. I somras fick jag förmånen att se de små flickorna (KDFF’s yngsta spelare är tre år) springa omkring på Vilans fotbollsplan och försöka träffa bollen. För flera av dem var fotbollen ungefär lika stor som en medicinboll för en vuxen. Jag noterade också hur de små flickorna studerade de större, som tränade på planen bredvid och insåg hur betydelsefullt det är med förebilder.
Därför vill jag bidra med det jag är bra på – att tänka annorlunda och se saker ur andra perspektiv. Jag är riktigt dålig på att agera ”innanför boxen” av den enkla anledningen att det är mycket roligare utanför.
KDFF behövs och att vi har ett lag i Allsvenskan är viktigt av flera orsaker. Och belöningen för mig förutom möjligheten att få lära mig något nytt? Till exempel när vår granne Peppe häromdagen berättade för sin fotbollsspelande sjuåriga dotter Viola om mitt engagemang i klubben. Han förklarade att styrelsen bestämmer hur klubben ska skötas så att hon och hennes kompisar får möjlighet att spela fotboll. Violas kommentar: – Åh, vad snällt.
Sådant kan ju få vem som helst att säga ja till vad som helst, eller hur?
Åsa Scharin