Det blev en mycket längre söndagspromenad än väntat – närmare bestämt sjuttiofem år längre. Efter lite efterforskningar har ett ödesmättat äventyr utkristalliserats framför mina ögon. Tre fruktansvärda livsöden har klarnat en aning och visat att vi aldrig kommer att kunna glömma Europas historia.
Under de sista skälvande dagarna kom räddningen. Knappt två veckor innan Tysklands kapitulation lämnade den sista svenska transporten koncentrationslägret i Ravensbrück, nio mil norr om Berlin. Det var den 25:e april år 1945 och Folke Bernadottes vita bussar räddade, denna avslutande gång, livet på sjutusen kvinnor, de flesta polska.
Via Lübeck och Danmark anlände dessa fullständigt utmärglade kvinnor, som under kriget hade förlorat precis allt, till Sverige. Ett hopp som tändes. Kanske fanns det trots allt ett liv bortom de fruktansvärda upplevelser och umbäranden de alla varit utsatta för.
Maria Bartosinska, Anna Herc och Maria Musialowicz. Tre kvinnor som fick en ny chans i livet. De kom till Skåne och Kristianstad och blev inkvarterade i Yngsjö. År 1945 var det ett semesterhem. Idag heter stället Kastanjelunds Wärdshus.
Om dessa kvinnor vet vi inte mycket mer än att de ligger begravda på Östra begravningsplatsen i centrala Kristianstad. Under en stilla promenad bland alla gravar en sen eftermiddag i november befann vi oss plötsligt framför tre oansenliga träkors.
Bland de förövrigt ganska pompösa gravstenarna blandat med flotta familjegravar stod dessa träkors ut i all sin enkelhet – vi blev nyfikna och gick närmare. Namnen, kunde de vara polska? De var alla kvinnor, men ingen hade samma efternamn. Dessutom hade de avlidit vid olika datum, men alla tre under år 1945.
Fantasin satte igång. Vad hade hänt dessa kvinnor? Min nyfikenhet ledde mig till två mycket duktiga historiker som gav mig nycklarna till vad som förmodligen hade hänt. Jag fick reda på att det hade kommit en transport med polska, judiska kvinnor till Kristianstad. Att de inkvarterades i Yngsjö och att många av dem var så svaga och utsvultna att de helt enkelt inte hade en chans att överleva.
En av dem, Anna Herc, blev bara 18 år gammal och dog i december samma år. Maria Musialorvia dog redan den 2:a juni och överlevde alltså bara en och en halv månad i Sverige (fast det visste vi förstås inte när vi såg korsen den där första gången). På hennes kors finns inget födelsedatum. Var hon så svag att hon inte ens hade kunnat berätta när hon var född..?
Den tredje kvinnan blev 48 år gammal. Hon gick bort mitt under den svenska högsommaren, när det är som allra vackrast i Sverige. Jag vet var Kastanjelunds Wärdshus ligger och jag har varit där och ätit fantastiska luncher. Mitt hopp är att dessa kvinnor fick chansen att uppleva friheten i ett land som i mångt och mycket förskonats från andra världskriget. Och att de under några få månader ändå kunde njuta av de underbara omgivningarna i Yngsjö.
Ett stort tack till Kenth Olson och Jan Samuelsson för hjälp med historiska fakta. Utan er hjälp hade dessa kvinnors öde förblivit gömda och glömda.
Åsa Scharin
Vita bussarna var en svensk evakueringsaktion i slutet av andra världskriget, ledd av Folke Bernadotte. Syftet var att få hem framförallt danskar, norrmän och svenskar som satt i tyska koncentrationsläger och inleddes i mars år 1945. Mot slutet av aktionen – i april och maj – fick även fångar av andra nationaliteter möjlighet till räddning.
Vita bussarna var en stor humanitär succé.
Tre av de som räddades med hjälp av Vita bussarna: Maria Bartosinska, 48 år. Född i Warszawa 25/1,1897, död 19/7-45
Anna Herc, 18 år. Född 1927 (inget datum eller födelseort), död 7/12-45
Maria Musialowicz, ålder okänd. Född i Sandomierz, Polen (inget datum), död 2/6-45