Med stora förändringar i förutsättningarna för ett levande ålafiske så kämpar den starkt minskande skaran av ålafiskare i Sverige med ”kniven mot strupen”. ”Hånsa” är en av de, förmodligen, sista ålafiskarna – om inget drastiskt görs. Märkligt nog går regeringens beslut ”stick i stäv” mot Havs- och vattenmyndighetens uppfattning om att Svenska ålafiskare bedriver ett hållbart fiske. Är ett genuint traditionellt ålagille snart ett minne blott?
Hans-Inge “Hånsa” Olofsson är ålafiskare i fjärde generationen.
-Egentligen är det i tre generationer som vi kallat oss ålafiskare. Min farfars far Per Hansson (f. 1831) kallade sig enbart “fiskare” även om han förmodligen fiskade lika mycket ål som vi andra. Men i början av 1900-talet blev det tydligen lite mer prominent att lägga till med ål framför fiskare, berättar Hånsa medan han rättar till Vegamössan. Det blev väl mer gångbart i banken med en sådan titel, lägger han till och skrattar.
Han minns sin barndoms uppväxt hos farfar, Olof (f. 1889) och hur han tidigt anammade kunskapen om det traditionsrika ålafisket, dess hantverks-kunskap, skrönor och skrock.
-Man sätter aldrig en homma (ålryssja) på en tisdag – och jag skulle aldrig sätta den på fredagen den 13:e berättar Hånsa övertygat.
På min fråga om varför tisdagar inte fungerar så rycker han på axlarna:
-Jag vet faktiskt inte. Jag bara minns att de gamla fiskarna sa: ”aldrig på en tisdag, den kommer i tids nog.”
Annan skrock har inte överlevt lika starkt. Som den att kvinnor helst inte skulle vistas vid ålafisket, det betydde otur. I bästa fall fick de komma någon dag om året.
-Men det har naturligtvis successivt luckrats upp. sådant hör inte hemma i ett civiliserat samhälle berättar Hånsa och ser fundersam ut. Han fortsätter med glimten i ögat: Sen ibland kan jag förstå det. Det kan ta mycket fokus från jobbet med hommorna när Maria vill att jag ska spika upp en massa hyllor och tavlor stup i kvarten, skrattar han.
Sen blir han plötsligt allvarlig.
-Trots att det är bevisat att vi ålafiskare i Sverige fiskar på ett hållbart sätt, till skillnad från en del länder runt Östersjön och flertalet i Europa så är det ändå vi som straffas, berättar han.
I Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015-12-01 står det:
”Den genomsnittliga påverkan från det svenska kustfisket på det utvandrande beståndet av blankål i Östersjön uppskattas samtidigt ha minskat från 10 % (år 2000-2009) till 2 % (år 2010-2014). Utifrån dessa uppskattningar är påverkan från svenskt fiske i Östersjön inom en nivå som medger att beståndet på lång sikt återhämtar sig enligt ICES rådgivning för långlivade fiskarter.”
Reglerna för ålafisket har förändrats radikalt de senaste åren och som det är nu får ett ålafiske inte längre gå i arv eller säljas vidare. Allt för att tunna ut fiskarna successivt ned till noll.
-Det finns en hel del andra parametrar som påverkar ålens bestånd, vilka man inte lägger lika stor vikt vid. Exempelvis utsläpp och nedsmutsning från industrier längs kusten eller vattenkraftverken och deras turbiner som fungerar som giljotiner för en vandrande ål, berättar Hånsa och fortsätter:
-Jag är orolig för att om ålafiskarna försvinner så kanske det inte längre finns några som engagerar sig för ålens fortlevnad. Vi ålfiskare lägger mycket tid och engagemang på att bland annat återutsätta ålar.
Dessutom, berättar Hånsa, så hade Havs- och vattenmyndighetens utredning avgörande betydelse när Statliga institutet för Språk och folkminnenlistade Ålakusten som immateriellt Svenskt kulturarv. Hade fisket inte varit hållbart hade det inte blivit någon listning. Unesco har nu ackrediterat Ålakustens kulturarvsförening att med ytterligare fakta förbereda för ett globalt immateriellt kulturarv.
Även om pandemin, precis som hos många andra, satt djupa spår i verksamheten så kämpar Hånsa och hans fru Maria på med att fortsätta genomföra ålagille även hösten 2021.
-Allt är såklart enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer, men det går att genomföra på ett säkert sätt, berättar Hånsa entusiastiskt.
-Det kan ju inte bli mer lokalproducerat och i samklang med naturen än ett ålagille vid Hanöbuktens strand. Ålen kommer direkt från havet och förädlas på plats, rotfrukter och grönsaker köper vi nästgårds, berättar han.
-Och snapsfabriken ser vi nästan härifrån, lägger han till med ett skratt.
Det finns alltså möjlighet att fortfarande uppleva ett äkta genuint ålagille hos Hånsa och Maria i Tvillingaboden – en unik upplevelse tillsammans med en av de kanske sista ålafiskarna.
Tomas Tillberg