Jag orkar inte prata om pandemin egentligen, men det var ändå där den här historien började, så ni får stå ut med lite inledande text om den.
Just nu skrivs det ganska mycket om hur livet ska återgå till något slags normalläge och det handlar om många olika saker – träffa folk, gå på fotboll, teater och – inte minst – gå tillbaka till kontoret. Det senare behandlas ofta och mycket i media, trots att de flesta som jobbar har varit tvungna att gå till sina arbetsplatser hela tiden. Hur skulle vi annars ha fått sjukvård, kunnat handla mat, kläder, rosévin..? Eller fått våra soptunnor tömda, kommunens gator sopade, fått tjuvar haffade?
Hur som helst – för ett par veckor sedan läste jag en artikel med rubriken ”Isoleringen har gett oss en ’social formsvacka”. Temat var att många känner sig rädda för att återigen träffa folk, gå till kontoret, klä på sig riktigt kläder, prata, umgås. Och inte bara det – också rädslan över att för första gången på länge kunna se människor i helfigur och inte bara en massa ansikten i digitala möten.
Det framkom också i artikeln att vissa personer skulle kunna få det tuffare än de flesta, beroende på vilken typ av personlighet man har. Väldigt jobbigt verkade det som att exempelvis introverta personer skulle uppleva öppnandet av vårt samhälle. Varför? Jo, för att en introvert person hela tiden behöver ”öva sig” på att träffa människor, våga prata med dem och socialisera. När en introvert person inte träffar så många är risken överhängande att de till slut inte vågar umgås med folk.
Jag läste, funderade och läste igen. Visst upplever väl jag något liknande själv? När jag var liten var jag extremt blyg och hade väldigt få kamrater (typ en). Ända upp till gymnasiet kände jag mig som ett UFO – fanns det någon överhuvudtaget som var som jag? Det verkade inte så. Faktum är att det tog många år innan jag började känna mig någorlunda komfortabel i livet.
Fast allt det där hade jag lyckats förtränga – tills jag läste artikeln. Kunde det ändå vara så? Var jag i själva verket en introvert person? Helt sant är att jag aldrig någonsin ens skulle överväga att öppna om det ringer på dörren hemma (om jag inte har bjudit hem folk förstås, då öppnar jag faktiskt, tro det eller ej).
Efter att ha läst på ordentligt om introvertism kände jag mig tvungen att börja berätta för väninnorna. Som introvert finns det nämligen stor risk för att man kan bli väldigt ensam och inbunden och till sist inte ens klarar av att ringa sina väninnor – än mindre träffa dem. Och det har jag absolut ingen lust att drabbas av.
Än så länge har jag bara tagit upp mitt nyupptäckta personlighetsdrag med en person och jag inser att jag måste lägga om taktiken. Min väninna Sophie och jag åt lunch tillsammans på en trevlig restaurang i förra veckan. Jag började lite försiktigt fråga henne hur hon upplevde sig själv – var hon utåtriktad, glad och nyfiken eller kände hon kanske att det var något annat som utmärkte henne som människa?
Vi diskuterade detta en stund och sedan släppte jag bomben: – Själv har jag kommit på att jag är introvert, sa jag bestämt. Det var tur att det bara var vatten Sophie precis hade tagit en stor klunk av. Annars hade jag blivit fullkomligt nedsprutad med rosévin. Hon tittade tvivlande på mig en lång stund och bröt sedan ut i ett asgarv.
Som sagt, jag måste fundera på hur jag ska förmedla denna intressanta nyhet för mina vänner och bekanta…
Åsa Scharin