Efter att nästan ha fått en hjärtinfarkt förra året, när jag i mitt pass råkade se fel på 2019 och 2020 och trodde att passet skulle gå ut dagen innan vi skulle åka till Mallorca, så var det häromdagen på riktigt dags att skaffa nytt pass.
Som tur var fick jag – av en ren slump – reda på att man inte längre bara kan ramla in på polisstationen och ta en kölapp. Nej, numera måste man boka tid via polisens hemsida! Tänk på det om du behöver nytt pass – det kan nämligen vara rätt lång väntetid.
Jag hade med andra ord väldigt ordningsamt bokat en tid några veckor tidigare och begav mig glad i hågen och aningen stridslysten till polisstationen i Kristianstad. Med nykammat (nåja) hår och läppstift. Ett passfoto är ju faktiskt något av det viktigaste som finns. Du ska trots allt leva med det och visa upp det för helt okända människor runt omkring i världen under flera år.
Det gick ju an förr i tiden när man kunde gå till Allfoto inne i stan och sitta kvar där tills de hade tagit ett foto man var nöjd med. Någon gång var det typ den tjugosjätte bilden. Men nu. Nu får man vackert stå där framför den inte jätteproffsiga kameran medan de tar en bild. Det var i alla fall vad jag hade förberett mig på med min förra katastrofala passfotografering i minnet.
Den gången blev bilden nämligen så ful att jag bönade och bad tjejen bakom disken om en ny. Hon vägrade med argumentet: – Det hjälper inte om vi tar ett nytt foto för det kommer inte att bli ett dugg bättre än det här. Nähej. De orden har jag alltså haft ringande i öronen de senaste fem åren när jag varit ute och rest. Så himla kul.
Därför var jag alltså laddad till tänderna med intressanta argument när det blev min tur. Jag mottogs av en jättetrevlig tjej och tog sats med orden: – Du har ett mycket viktigt uppdrag framför dig. Jag har bestämt mig för att jag ska se sötare ut för varje pass jag får! Tjejen var tyst ett ögonblick, tittade noga på mig och svarade: – Det blir en utmaning.
Jag förklarade att ja, självklart blir det en utmaning– och just därför måste vi vara mycket noga med att fotot blir perfekt, hur många bilder vi än måste ta, eller hur? Nu hade jag en sådan makalös tur att den här tjejen förstod mig precis och vi tog sats båda två. Hon innanför disken och jag med båda fötterna placerade på de gulmarkerade fälten framför kameran.
Första bilden såg helt enkelt inte klok ut. Vi var rörande överens om det. – Inte nog med att jag ser ful ut, förklarade jag, det funkar bara inte att jag ska se så där allvarlig och sur ut. Absolut ingen passpolis kommer någonsin att känna igen mig eftersom jag normalt sett nästan alltid är glad. Vi måste ta en ny där jag åtminstone ler litet grand, avslutade jag bestämt.
Tjejen höll inte med mig. – Du kommer att se så lagom glad ut när narkotikapolisen hotfullt närmar sig, skämtade hon. Jag tittade oförstående på henne: – Jamen, det är ju precis det jag gör! Så fort jag får syn på en narkotikapolis på en flygplats rusar jag fram och ber att få klappa hunden och det får jag alltid göra! Så klart att jag är glad då!
Vi tog ett nytt foto där jag fick le. Lite avmätt, men ändå. Till slut var jag nöjd och vi gjorde klart med fingeravtryck och namnteckning. Avslutningsvis undrade min ”sister in crime” om hon kunde behålla mitt gamla pass eller om jag skulle ut och resa något under de närmaste veckorna. – Det är lika bra att jag får det med mig, förklarade jag allvarligt. Sedan några år har jag nämligen alltid passet i handväskan – man vet aldrig när man hastigt och lustigt måste fly från landet.
– Nä, sa den förtjusande tjejen på polisen, det har du helt rätt i.
Man vet aldrig…
Åsa Scharin