Solen skiner och plötsligt kommer det ett sms från Fabrikören, som är i Malmö på kundmöte hela dagen. ”Det hade varit fantastiskt med en god köttbit från ICA Maxi’s deli ikväll”. Sagt och gjort. Jag bestämmer mig för att göra honom till viljes och med tanke på det fina vädret tänker jag att en promenad blir perfekt.
Jag tar mina hörlurar, min mobil, plockar ur ICA-kortet och betalkortet ur plånboken och stoppar dem i fickan. Så slipper jag gå och släpa på handväskan. Tänker jag nöjd. Med skön musik i lurarna går jag i rask takt mot ICA Maxi. Solen värmer mitt ansikte och det känns underbart att livet liksom ändå går vidare – trots eländiga virus.
När jag är nästan framme får jag en ingivelse – varför inte gå förbi PMR och berätta hur nöjd jag är med den nya mobilen de hjälpte mig att installera förra veckan? Det är verkligen ett fantastiskt trevligt gäng som jobbar där och allihop är på plats när jag flänger in genom dörren. – Visst är jag duktig, gastar jag. Jag har installerat ansiktsigenkänning alldeles själv!
Micke tittar på mig och skrattar. – Ja, du är jätteduktig, men jag hade ju liksom inte kunnat göra det åt dig. Skulle du ha haft mitt ansikte där, typ? Jag inser det opraktiska med det och säger ett glatt hejdå. Nästa anhalt ICA Maxi.
Åh, så mysigt det är att gå omkring och hälsa på alla man känner! Det är väldigt frustrerande att inte kunna krama folk, förstås och jag undrar hur vi kommer att bli när livet blir som vanligt igen. Kommer vi att fortsätta hålla distansen till alla vi tycker om eller blir det kanske tvärtom – att vi kastar oss om halsen på alla och en var och vägrar släppa taget? Så tror jag att jag kommer att göra faktiskt.
Jag handlar det jag ska och släntrar mot kassan. Där sitter en av alla supertrevliga kassörskor och vi småpratar lite. Jag tar upp mina kort ur fickan, drar mitt ICA-kort och ska byta till betalkortet. Då inser jag att det inte alls är mitt betalkort jag har fått med mig utan mitt COOP-kort. Jag konstaterar snabbt att detta inte kommer att gå bra. Inte alls.
– Jaha, säger jag till kvinnan i kassan (från och med nu benämnd Sötnos 1). Jag har inga pengar med mig. Hon tittar på mig (känner givetvis igen mig sedan många år som kund) och skrattar. – Jag menar allvar, fortsätter jag. Kan jag betala en annan dag? Sötnos 1 hinner inte svara för precis då plingar det till i mobilen.
Det är Fabrikören som kommer på att han också gärna vill ha lite skaldjur till förrätt. – Och dessutom, förklarar jag, så måste jag gå in och handla lite till. Jag viftar med mobilen för att understryka allvaret. Nu vänder sig hennes kollega om, som sitter i kassan bakom (från och med nu benämnd Sötnos 2). – Du får ställa kassen här under så länge, erbjuder hon.
Nu har Sötnos 1 tagit tag i problemet och ringer upp ytterligare en kollega, Sötnos 3, som kommer rusande med sin mobil. Vi ska lösa mitt dilemma med hjälp av hennes swish. Men först måste jag tillbaka in till fiskdisken. När jag står där och väljer skaldjur dyker Sötnos 4 upp (Olle). Jag förklarar att jag har lite bråttom och inte hinner prata eftersom Sötnos 3 står och väntar på att betala mina varor.
Olle, alias Sötnos 4, tittar på mig: – Men Åsa, du kan få låna mitt kort om du vill..! Mitt hjärta smälter. Väl tillbaka i kassan väntar Sötnos 1, 2 och 3. Jag swishar och börjar plocka ner det sista jag har handlat (för pengarna jag inte hade med mig). Nu är kassen alldeles full och jag har ändå en bit att gå. Känns som att jag skulle behöva en kasse till. För jämviktens skull.
Men Sötnos 3 har tyvärr hunnit lämna oss och där försvann även swishen. Jag suckar och frågar: – Är det ok med dig om jag stjäl en kasse? Sötnos 1 tittar på mig och skrattar. – Ja, det är helt ok, sötnos.
Åsa Scharin