Bild: ”Hot Rats” är Frank Zappas andra soloalbum, utan gruppen The Mothers of Invention. Albumet släpptes 10 oktober 1969.
Följande anekdot utspelar sig en vacker lördagseftermiddag i mitten av september 1971. Jag var hemma hos min dåvarande donna på Höjdvägen, belägen strax bortom Tempotorget i Kristianstad. Vi kan kalla henne ”Bettan”.
Men det bar sig inte bättre än att vi, helt enkelt kom ihop oss, om vilken platta som skulle spelas. Av någon anledning hade jag tagit med mig mästerverket Hot Rats med Frank Zappa, vilken jag då innehaft i några år.
Oavsett, vi tjafsade lite för att Bettan envisades med att vi nu, ytterligare en gång skulle lyssna på Beatles White Album. Ni vet den där tragikomiska plattan som gjordes då nästan alla i Beatles redan hade gått sina egna vägar. En dubbel-LP med veritabla bottennapp såsom; Honey Pie, Ob-La-Di, Ob-La-Da, Rocky Raccon, Bungalow Bill, Wild Honey Pie och Why don´t we do it in the road. Samt inte minst, den över åtta minuter långa sänket, Revolution 9. Vilken är ett flummigt sammelsurium som man förmodligen skulle kunna ha som substitut för LSD.
Men visst, på plattan finns även några molnfria ljusglimtar. Vissa av dem faktiskt något sånär hyfsade. Eller ”rätt så bra”, vilket kanske någon annan skulle säga. Oavsett, långt ifrån de fantastiska spår som Beatles tidigare under åren hade presterat, exempelvis på Sgt. Pepper, Revolver eller Rubber Soul.
Så jag sa helt enkelt att, då drar jag hem till mig och lyssnar på Hot Rats. TRE GÅNGER I FÖLJD!…
När jag kom ut sken solen fortfarande och himlen var sådär vackert höstblå. Så det borde ändå bli en skön höstpromenad den knappa halvmilen till Hedentorp. Speciellt om syftet var att även lufta min hittills dolda frustration.
På Nya Boulevarden, i läge med stora Torg, råkade jag i ögonvrån skönja Bettans svagt pissgula folkvagn glida upp strax intill. Så lätt ska det inte gå tänkte jag och vek genast söderut på Östra Storgatan, vilken var enkelriktad. Nu hade sannolikt ”skrället” ångrat sitt smått förödande musikval. Varför skulle hon annars smyga efter mig på stan med bilen?
Vid Hans-Larssons Järnhandel tyckte jag mig höra något besynnerligt skrål från Lilla Torg-hållet. Och det lät min själ som ”Ällviss Prässly”. Han som på den tiden även hade börjat praktisera som julgran. Om det var någon musik, vilken på den tiden var sämre än Beatles vita dubbel, så var det just ”Ällviss Prässly”. Vem fan öser ”Ällviss Prässly” på Lilla Torg klockan fyra en lördagseftermiddag? Men då jag kom fram till hörnet av Sandelins Herr fick jag bevittna vad jag faktiskt misstänkte.
Där borta, framför Röda Kvarn stod en mörkblå 4-dörras Buick parkerad. Alla fyra ruterna var sannolikt nervevade och ur bilen strömmade nu någon annan supertöntig raggarlåt. Utanför bilen på trottoaren, stod en gänglig gestalt som jag genast kände igen. Det var den ökände Berne Buick, bilens ägare. Och denne var mer än lovligt överserverad, alltså redan vid fyrasnåret på dagen. Vilken jävla amatör. Jag såg på håll att det satt ytterligare ett antal personer i bilen och tänkte, förmodligen lite upproriskt, att denna varieté måste jag bestämt passera, på nära håll.
Så vid EPA-hörnet tog jag tvärt höger och styrde min raska steg på Döbelnsgatan mot Röda Kvarn och Buicken. Då jag passerade Eks Radio fick tydligen idioten syn på mig och hojtade åt mitt håll:
”Ska du gå till Västra Storgatan så ligger den där borta!”
Varvid han pekade åt det håll jag just kommit ifrån. Ja tjena grabben, tänkte jag som av förklarliga skäl redan var laddad med viss aggression. Alltså, Berne Buick, i sin svarta lilla skinnväst och med en cigg instucken bak ena örat. Synnerligen intressant, tänkte jag. Men förmodligen precis den medicin som jag behövde för att åter komma i form. Det var ju trots allt lördag.
Så det blev helt enkelt till att improvisera och approachen blev i en hast fattad. Från mina raska steg tvärstannade jag precis framför göken och sa med lugn, djup och myndig stämma:
”Du ska min själ inte stå här som nån djävla clown och antasta vettigt folk!”
Varvid slemmet snurrade med ögonen några varv och replikerade något osammanhängande typ:
”Vem faan ää du? Vill du ha på käften?”
Jaha, vad svarar man då på en sådan retorisk invit? Jag ställde mig då typ tio centimeter från hans näsa och vrålade allt vad jag orkade:
”DÖDA MIG!”
Varvid vederbörande ryckte till med hela sin gängliga lekamen, så att ciggen for sin väg. Ni kan ju tänka er hur min synnerligen oväntade erinran ekade över hela Lilla Torg. Och på avstånd såg jag här och där några enstaka flanörer, vilka naturligtvis började följa skådespelet.
Nu var plötsligt ljudet av musiken nedskruvat. I Buicken kunde jag även skönja tre yngre ”jecks”, samt han, den beryktade lokalbusen som gick under namnet ”Wendel”. Vilka alla satt stilla och iakttagande och verkade fatta ”nada”. Då väser plötsligt Berne Buick relativt sansat någonting i stil med att jag skulle lugna ner mig. Vadå lugna ner mig? Jag var ju lugn som en filbunke. Varvid jag åter igen tog ett steg framåt och vrålade rätt in i skallen på vederbörande:
”DÖDA MIG!”
En procedur som upprepades sex, sju gånger. Berne Buick lyckades till slut, heldragen som han var, fösa in Wendel till mitten av framsätet och trycka sig in sig själv i bilen på höger sida. Vid ratten satt en mörk donna som numera såg ut som en fågelholk. Emellertid hade ungdomarna fortfarande rutorna nere. Vad de resonerade om sinsemellan hörde jag inte. Så jag tog mig fräckheten att sticka in hela min nuna, i bilen och vråla, men nu en variant:
”SPELA FRANK ZAPPA FÖR HÄLLVETTE!”
Därefter drog jag kvickt ut huvudet ur bilen.
Då hade det tidigare regerande bilbuset fräckheten att veva upp alla rutorna och jag tänkte att, en gång till kan väl inte skada. Så för sista gången:
”DÖDA MIG!”
Men då startade genast donnan V-8:an och så gled gänget iväg tyst och fridfullt. Och jag sa lite halvhögt, mest med tanke på de andra flanörena som fortfarande stod smått förstelnade runt torget:
”NOTHING TO SEE, or hear!”
Därvid fortsatte jag lika fridfullt min angenäma promenad längs Döbelnsgatan med hemmet som destination. Men redan vid hörnet av Littorins stannade jag upp. Där på andra sidan gatan, stod minsann Bettan, vilken stannat till med folkvagnen och iakttagit hela skådespelet på behörigt avstånd.
Själv kände jag mig enormt lättad genom min perfekta urladdning, så jag gick glatt bort till bilen och klev in på högersidan. Emellertid kände jag inte att jag hade någon större anledning att närmare kommentera det nyss inträffade. Nej, det talade helt klart för sig själv.
Bettan studerade mig allvarligt för en kort stund, varvid hon ironiskt försökte trumfa med:
”Har du inte tagit dina tabletter idag?”
”Skit ner dig”, svarade jag, emellertid med ett brett leende.
Och därefter åkte vi hem till mig, tog förmodligen några glas jum-jum av, jag vet inte vad. Och naturligtvis lyssnade vi på Hot Rats. Men bara en gång. Därefter har jag för mig att vi lyssnade på King Crimsons Lizard. (Vilket fortfarande måste anses vara ett mästerverk, alltså för oss kvasi-intellektuella vinyl-freaks.)
…Men ska det verkligen behöva vara så djävla svårt…
Dr. Guro