Ju äldre vi blir desto färre nya saker gör vi, läste jag nyligen någonstans. Detta fick mig att börja tänka över hur jag själv har det med den saken. Resultatet blev faktiskt ganska roligt. Under de senaste fyra månaderna har jag gjort följande för första gången i mitt liv:
- Simmat 3 kilometer i ett sträck i öppet vatten.
- Paddlat kajak.
- Odlat tomater.
- Kommit hem på natten senare än någonsin efter ett av århundradets häftigaste bröllop.
- Fått visa legitimation på nattklubb för att få köpa rosévin.
Men ingenting av detta slår min sjätte förstagångsupplevelse – att ha varit på Snårarp och kastat skräp. Så här gick det till:
Jag hade besök av min danska väninna Pia och i ett anfall av entusiasm och beslutsamhet började vi rensa ut gammalt skräp ur mitt och min sambos förråd. Fråga inte varför vi bestämde oss för att göra detta… Ett par timmar senare var Pias bil fylld med diverse skräp och Pia, som är en handlingskraftig kvinna, sa: – Ok, då åker vi till återvinningen.
Jag undrade vad hon menade. Efter lite googlande fick jag fram att stället heter Snårarp och vi matade in adressen i Pias gps. I ärlighetens namn kände jag faktiskt igen namnet – min sambo har vid åtskilliga tillfällen varit där, men det har liksom inte passat för mig att följa med.
Resan dit gick bra. Mycket bra till och med. Vi körde faktiskt bara fel en enda gång och då var vi ändå nästan framme. Men det var sedan som problemen började. När vi skulle köra in på området blev vi stoppade av en bom. Vi tittade först på varandra och försökte sedan se hur man skulle få den att öppnas. Vi fattade ingenting.
Som tur var satt det två män utanför något slags kontor vid sidan om och Pia ropade – på flytande danska – till dem och undrade om de kunde hjälpa oss. En av männen reste sig långsamt, släntrade fram till bilen och kikade in genom den nedvevade framrutan. Följande samtal utspelade sig:
Han: Jaha, hur var det här då?
Vi: Vi försöker komma in.
Han (efter att ha kollat på Pias danska registreringsskylt): Det gör man med sitt körkort. Sitt svenska körkort.
Jag: Pia har inget och mitt ligger hemma (jag hade bara tagit med mig husnyckeln).
Han (till mig): Var bor du någonstans?
Pia: Svara honom inte, han stöter ju på dig!!!
Jag (lite tveksamt med tanke på hennes ord): Jaaa, jag bor i stan?
Han: Var då?
Pia: Var tyst, Åsa! Du märker väl att han försöker ragga upp dig???
Till slut släppte han in oss och vi kunde – med hjälp av en mycket trevlig ung man – sortera allting jättefint. När vi var nästan klara frågade Pia: – Var slänger man kartonger? Den trevlige mannen sa att vi skulle köra runt containern och uppför backen. Där stod containrar för kartong. – Backa!?! skrek Pia. Jag tänker inte backa!!!
Jag tittade på den något chockade unge mannen och redde ut missförståndet för Pia. Sedan åkte vi därifrån. Några dagar senare förklarade en väninna att det inte alls var någon som försökte ragga upp mig – han ville helt enkelt försäkra sig om att jag bodde inom kommunen för annars fick man tydligen inte slänga skräp på Snårarp.
Nu är jag bara så orolig att det var på grund av oss de stängde hela anläggningen…
Åsa Scharin