Just nu går det en ”paddel-trend” genom stora delar av vänskapskretsen. ”Alla” ska spela paddel och det är liksom det absolut bästa som någonsin har hänt dem. Det inhandlas utrustning till denna obegripliga aktivitet och entusiasmen är på nivå med när ”alla” för några år sedan skulle spela golf.
Fast golfen var faktiskt nästan värre, när jag tänker efter. Det gick inte att gå in i ett fikarum på ett kontor om man inte var golfspelare – golf var det enda som arbetskamraterna pratade om. Helt klart hade man roligare med sig själv än att sitta och lyssna på när folk diskuterade puttar och greener och handicap.
Men det allra värsta är trots allt att ”alla” nu har blivit nykterister. När vi tidigare träffades och umgicks så gjorde vi det tillsammans med ett par glas gott vin. Nu? Mineralvatten och alkoholfri öl. Men inte jag. Jag spelar inte paddel, jag golfar inte och jag vägrar på riktigt att sluta ta ett glas vin när jag känner för det.
Har jag tur så är detta med nykterismen trots allt en övergående trend. Det kanske rentav mest handlar om att ”alla” ska vara nyktra under januari månad men att det den här gången har gått lite längre? Som min danska väninna sa häromdagen: – Jag varnar alla danskar för att åka till Sverige i januari – alla är så svintråkiga då…
Hur som helst har jag varit likadan sedan jag var barn. Jag gick i jeans bara tills dess att ”alla” plötsligt skulle ha likadana jeans av samma märke. Då började jag gå i kjol och klänning till skolan. Och när ”alla” ville sitta längst bak i klassrummet så satte jag mig längst fram (vilket i och för sig också skulle ha kunnat bero på att jag såg så otroligt dåligt att det var enda chansen att hålla koll på vad det stod på svarta tavlan).
Nu kan det låta som att jag aldrig gör som alla andra, men så är det tyvärr inte. Jag köpte – och läste – hela Elena Ferrantes romansvit om barndomsvännerna Lila och Elena. Tunga, tjocka och, tyvärr, trista böcker, som fått lysande recensioner överallt. Så lysande, faktiskt, att ”alla” bara älskar dem. Utom jag.
Persongalleriet är rätt tråkigt och stundom ganska obegripligt. Ändå ägnade jag veckovis åt att plöja igenom dem och jag tröstade mig med att det trots allt är bra att ha läst dem eftersom ”alla” pratar om dem. För detta är böcker som man bara måste tycka om. Gör man inte det så har man ingen litterär begåvning. Anser ”alla”.
Nu har Elena Ferrantes böcker dessutom blivit en serie på HBO och Pojkvännen och jag såg första avsnittet häromveckan. Bara för att. Fler blir det inte heller eftersom serien faktiskt är precis lika tråkig som böckerna. Det tyckte även Pojkvännen till min stora förtjusning, fast han inte hade läst böckerna.
Men tillbaka till ”paddlandet”. Efter att ha tvingats lyssna på vännernas entusiastiska utläggningar om hur kul det är och att det är det bästa de någonsin har gjort, så avslöjade vännen Pär att han fram tills ganska nyligen inte ens hade fattat vad de pratade om. – Alla höll ju på att paddla hela tiden, förklarade han för oss över en lunch häromdagen. Men det är ju vinter? Vad har man ens på sig när man ska ut i en kanot så här års? Fryser de inte ihjäl?
Jag tittade fascinerat på honom. Något så befriande hade jag faktiskt inte hört på länge. Och som grädde på moset deklarerade hans förtjusande hustru Sophie att hon inte hade läst någon av Elena Ferrantes böcker och att hon verkligen inte hade någon som helst intention att göra det heller.
Än finns det hopp om mänskligheten!
Åsa Scharin