Sedan många år tillbaka avger jag inte några nyårslöften. Det finns nämligen knappt något tråkigare än att bli besviken på sig själv. Desto roligare är det att bli positivt överraskad över något man har gjort. Det senaste exemplet är att pojkvännen och jag har börjat träna på Friskis & Svettis gym. Igen.
Jag satte nämligen entusiastiskt igång redan för drygt fyra år sedan. Med personlig tränare, till och med. Döm om min totala frustration när jag efter några månader fick ont i armbågen och var tvungen att sluta. All svett och allt slit fullkomligt i onödan.
Armbågen blev bra ganska snabbt men det tog mig som sagt fyra år att kämpa mig tillbaka till Friskis & Svettis. I början var det roligast att räkna kalorierna på exempelvis löpbandet eller spinningcykeln. En timmes träning estimerade jag till förbränningen av ungefär femhundra kalorier. Det är ganska exakt innehållet i en flaska vin. Räknade jag glatt ut.
Efter ett pass på spinningcykeln med bäste Mange som ledare var det också vad jag basunerade ut inför alla deltagare. Det verkade inte som att så många hade tänkt i de banorna, vilket var ganska förvånande, måste jag säga. Men – och det här är helt sant – sedan den gången är det faktiskt flera som har kommit fram till mig och berättat att de också har börjat räkna på det sättet.
Jag förstår inte hur man annars skulle räkna, om jag ska vara ärlig. Det mesta i livet handlar ju om motivation och belöningar. Eller som en av mina väninnor brukar säga: ”Det måste vara roligt – annars är det inte kul”. Frågor på det?
Hur som helst. Efter ett tag hade jag full koll på kalorierna och livet lekte bättre än någonsin. Det var dags för en ny motivator. Och det var då det slog mig: alla mina jämnåriga vänner klagar sedan några år tillbaka på att de orkar mindre och mindre och att åldern börjar ta ut sin rätt.
Det är möjligt att detta stämmer om man har varit duktig och tränat på under årens lopp. Att kroppen svarar sämre på träning, att förbränningen minskar och att musklerna försvagas ju äldre man blir. Då kan jag upplysa om att det är precis tvärtom när man, som jag, inte började träna förrän jag verkligen kände att jag behövde det!
Med andra ord – jag är starkare än någonsin (lyfter en femkilos hantel hur lätt som helst), förbränner mer än jag gjort innan och orkar mer än jag gjort så länge jag kan minnas. Det är inte förutan att jag känner att det var jag som valde rätt metod. För det är väl rimligen roligare att bli bättre och bättre än sämre och sämre? Eller så är det bara är jag som ägnar mig åt ”glädjekalkyler”.
Och då är vi tillbaka där vi började. Man måste nämligen vara snäll och förlåtande mot sig själv. Vad är det för vits med att ha dåligt samvete eller känna ångest över något man borde göra, som man inte gör eller vice versa? Är det någon som tackar oss för det?
Döm alltså om min gladaste förvåning när Pojkvännen häromdagen refererade till ett samtal han hade snappat upp mellan två äldre män på Friskis & Svettis. De låg, ganska utmattade, och stretchade på golvet när den ene sa till den andre: – Nej, hör du, nu ska det bli gott med en bärs. Kamraten svarade: – Ja, och en Jägermeister. Det är ju för att kunna dricka med gott samvete som man utsätter sig för det här, lade han till.
Var och en får tolka det här som man vill.
Åsa Scharin