Bild: Filmmetropolen Kristianstad hade för drygt 100 år sedan sin egen Greta Garbo i Kristianstadstösen Ellen Ströbeck, som blev Sveriges första kvinnliga filmstjärna.
Sveriges första filmstjärna påstås komma från Kristianstadstrakten, blev det Hollywood för henne liksom för Greta Garbo? Vad blev det av henne?
Den första kvinnliga filmstjärnan kom faktiskt från staden Kristianstad. De tre första filmerna i Sverige började spelas in i Kristianstad 1909. Titlarna var Värmlänningarna, Bröllopet på Ulfåsa samt Fänrik Ståls sägner.
Värmlänningarna fick biopremiär först. Det blev succé! De flesta rollinnehavare var genuina amatörer från Kristianstads godtemplarloge.
Den kvinnliga huvudrollen spelades av Kristianstadsflickan Ellen Ströbeck. Den manliga av George Dalunde, även han från Kristianstad. I en filmsekvens av Värmlänningarna kysser de varandra och blir enormt uppmärksammade som svensk films första kärlekspar. Enligt dåtida tidningsrecensenter hade den unga och fagra Ellen Ströbeck verkligt goda anlag som filmskådespelerska. Hennes insatser i Värmlänningarna och Fänrik Ståls sägner uppmärksammades stort och hon blev den svenska storfilmens allra första stjärna.
Men hon särbehandlades inte. Alla hade samma gage; 7 kronor per dag och 1 krona för kvällsrepetitioner. Långt senare, i en intervju 1929, kommenterade Ellen Ströbeck sitt filmstjärnegage: ”Skulle Greta Garbo ha vad vår första filmstjärna hade, skulle hon knappt ha råd att köpa så långa ögonfransar”.
Hon fick frestande anbud från fina teatrar i Stockholm, men valde att stanna kvar i Kristianstad. Andelningen var att hon under inspelningen av Värmlänningarna hade träffat Gotthard Jacobsson från Kristianstad (som för övrigt haft två roller i filmen). Tycke hade uppstått och det slutade med giftermål. Paret bosatte sig på Västra Storgatan på norr i Kristianstad, och förblev staden trogna.
Hur svåra var förföljelserna av baptisterna i vår trakt för 150 år sedan?
De första baptistförsamlingarna hade etablerat sig på allvar i Kristianstadstrakten en bit in på 1800-talets mitt. Väckelserörelsens framväxt hotade statskyrkans religiösa monopol och såväl svenska kyrkan som staten ville slå vakt om den bestående ”religionsenheten”.
I såväl religiöst som politiskt hänseende fick baptistsamfundet en radikalare framtoning än övriga frikyrkor och råkade ofta i konflikt med kyrkliga och världsliga myndigheter. I synnerhet baptisternas krav på vuxendop var ett brott mot rådande religionslagstiftning och medförde att baptister dömdes till kyrkoplikt, kastades i fängelse eller landsförvisades.
I Kristianstadsbygden kom Yngsjötrakten att bli centrum för den nymornande baptiströrelsen. Det så kallade konventikelplakatet, som förbjöd alla religiösa sammankomster som inte kunde räknas som husandakt och som användes för att bekämpa den frambrytande folkliga väckelserörelsen, upphörde att gälla som lag 1858. Men ännu var det långt till någon reell religionsfrihet (inte förrän 1951 fick medgavs rätt till utträde ur statskyrkan utan villkor) och baptisterna kände sig förföljda.
Våren 1858 lämnade den första gruppen baptister Sverige för Amerika. Det var totalt ett 30-tal och händelsen uppmärksammades i Kristianstadsbladet som skriver att ”de woro alla från Yngsjö by af Åhus socken”.
Konvention om barndopets allenarådande lyser igenom i tidningstexten som lyfter fram att i baptistgruppen ingick också ”2 odöpta barn, den ena över 2 år gammal”. Läsaren uppmärksammades också på det faktum att Yngsjö by utgjorde en ”härd för baptismen i denna ort” och att det i byn finns kvar ”ett lika stort antal personer, tillhörande baptistiska sekten, hwilka bereda sig att nästa år följa efter sina utvandrande trosförwanter”.
För att undfly det lutherska trostvånget i Sverige kom sammantaget ett 100-tal baptister från Yngsjö och Åhus i omgångar att emigrera till Nordamerika.
Avrättades män och kvinnor på samma sätt i medeltidens Åhus och Vä?
I medeltidens skånska städer praktiserades grymma straff. Tortyr och stympningar var vardagsmat, avrättningar likaså, medan fängelsestraff normalt var förbehållna högreståndspersoner. Fysiskt lindrigast var skamstraffen: att slås i halsjärn vid torget, eller att stå fastkedjad vid stadens skampåle.
I varje stad fanns en galgbacke. En hästtjuv dömdes nästan alltid till hängning. Snatteri och tjuveri straffades med spöstraff och förvisning från staden. Vid svårare brott blev det landsförvisning. Upprepades brottet väntade galgen. Därefter en grav i ovigd jord. Kvinnor hängde man ogärna eftersom det innebar en påtaglig risk att de i sin dödskamp sprattlade och ryckte och då kunde visa benen. Och det gick inte för sig inför alla de nyfikna åskådare som trängdes på galgbacken vid en avrättning, eftersom det var en kyrklig synd att en kvinna visade benen. Lösningen fick bli halshuggning för kvinnorna eller att de grävdes ner levande med endast huvudet ovan jord. På huvudet sattes en träbalja som fick sitta kvar till den dömda hade kvävts till döds.
Vet du något om den kvinnliga stryparen från Vittskövle?
Det enda som jag kan koppla till frågan är en av Vittskövle slotts många färgstarka slottsfruar, som en gång klarade livhanken genom att strypa en bandit med sitt ena strumpeband.
Vittskövle slott är ett av de ståtligaste herresätena vi har i södra Sverige. Och Birgitte en av dess mest ryktbara slottsfruar. Hon var gift med Christian Barnekow, vars släkt innehade Vittskövle slott i närmare 250 år. Birgitte var till sin läggning särdeles resolut och rådig. Det om något, visade hon prov på, då hon som nybliven änka på 1660-talet företog en resa till Danmark.
Då ekipaget stannade till vid ett värdshus, för att rasta hästarna, passade några banditer på att dricka hennes kusk under bordet. Den ene av banditerna tog sedan på sig den utslagne kuskens kläder. Och eftersom det var mörkt då färden återupptogs, gick det lömska kuskbytet Birgittes ögon förbi.
Men när vagnen efter ett tag plötsligt vek av inåt skogen förstod hon att allt inte stod rätt till. Hastigt löste hon av sig sitt ena strumpeband, gjorde en snara och kastade den bakifrån om rövarens hals. Och lyckades på så sätt strypa främlingen på kuskbocken.
Därpå fattade hon själv tyglarna och tog sig i säkerhet. Till minne av denna händelse hängdes senare ett porträtt i det barnekowska gravkoret i Vittskövle kyrka. Där framställdes Birgitte, som sig bör, med sitt livräddande strumpeband i ena handen. Längre fram i tiden påtalade emellertid en del moralväktare att strumpebandet kanske kunde framstå som stötande för en del. Porträtten, som fortfarande hänger till beskådan i kyrkan, justerades därför med resultat att fru Birgitte istället för strumpebandet numera håller en psalmbok i sin hand.
Var låg slottet i Hanaskog och finns ruiner kvar?
Ja, ännu syns lämningar efter den medeltida borgen Hanaholm. Borgen, som var föregångare till nuvarande Hanaskogs sätesgård, var en befäst gård, belägen på tre holmar i Helgeå, nordost om nuvarande Hanaskog. Byggnaderna var sannolikt uppfört av korsvirke, eller trä, eftersom inga grundmurar av sten har påträffats. På de omgivande vallarna fanns det palissader som omgärdat anläggningen.
Hanaholm omnämns första gången 1308, då riddaren Aage Iversen ägde borgen. Sista omnämnandet på medeltiden sker i ett biskopsbrev 1387. Men Hanaholm var i bruk ännu in på 1500-talet. Sannolikt stod Erik Walkendorf, ärkebiskop i Trondheim, som en av gårdens ägare i början av 1500-talet. Det är åtminstone säkerställt att hans släkt ägde Hanaskog fram till 1646.
Jag har slagit vad med en kompis att Agneta Fältskog framträtt i Åhusparken. Är det rätt eller fel?
Det är rätt. Hon har framträtt vid ett enda tillfälle, då som solosångerska, i den numera försvunna Åhusparken. Det var lördagen den 16 maj 1970.
Var fanns svenskarnas fäste, Stenskans, under belägringen av Kristianstad 1676-78?
Svenskarna byggde många skansar runt staden under belägringen av Kristianstad. En av de större uppfördes på Vilan på den plats där de byggnader nu finns som en gång tillhörde Hvilans mekaniska verkstad. Skansen uppfördes intill ett stort stenblock som förts dit av inlandsisen. Denna jättesten fick ge namn åt skansen – Stenskans.
Vad hände med Åraslövs kyrka mellan Hammar och Nosaby?
Åraslövs kyrka var belägen en bit från nordöstra stranden av dåvarande Nosabysjön, som torrlades på 1800-talet. Vid Kristianstads grundläggning tvångsanslöts Åraslövs by med kyrka till Nosaby socken. Åraslövs stenkyrka övergavs, förföll och jämnades slutligen med marken en bit in på 1700-talet. Med tiden försvann minnet av den. Resterna av den gamla medeltida kyrkan återfanns 1955, i samband med byggandet av väg 118 mellan Nosaby och Hammar. En minnessten restes på platsen 1994.
Kenth Olsson