Så här i de sista skälvande minuterna av sommaren är det alltid kul att titta tillbaka och rekapitulera vad som hänt under dagarna som gått. För min del har det varit en rolig blandning av jobb och ledighet där vi verkligen har utnyttjat de lediga dagarna för att hämta kraft inför höstens alla spännande utmaningar.
På en ingivelse, när väderappen envisades med att rapportera regn, regn och åter regn, åkte jag och sambon till Dubrovnik, en stad som vi verkligen har lärt oss att älska. Det finns många orsaker till det. Dels är vattnet alldeles kristallklart och fantastiskt, maten är suverän och människorna, ja, de är några av de coolaste och knäppaste jag har mött.
Det börjar en kväll efter en god middag i stan. Vi är på väg tillbaka till hotellet och tänker att vi borde köpa med oss vatten. Perfekt – vi passerar en Coop-butik och den är öppen. Klockan är 21.57 och de stänger 22.00. Vi kommer att hinna precis. Jag tar tag i dörren och märker att något tar emot. Mycket riktigt, på andra sidan står en tjej och håller i dörren för allt vad hon är värd. Hon vägrar släppa in oss.
Vi blir sura och förklarar skrikande genom dörren att det är tre minuter kvar till stängningsdags. Vi kommer att hinna handla vatten hur enkelt som helst. Tjejen ser desperat ut men släpper inte taget om dörrhandtaget. Jag argumenterar – för Guds skull, vi är ju svenskar (!). Klockan är inte tio ännu! Chefen kommer rusande, öppnar dörren och skriker:
– Jag står inte ut! Jag är jättetrött, parkeringen på min bil har gått ut, jag måste åka hem och sova! Och så lägger han till, som om detta skulle förklara allt:
– Jag är kroat!
Sambon och jag tittar på varandra och bryter ihop av skratt. Vad svarar man på det? Vi ger upp och vinkar till oss en taxi. Lydigt spänner vi fast våra säkerhetsbälten. Chauffören tittar på oss och fnyser:
– Vad håller ni på med? Sån’t där tjafs håller vi inte på med. Ni är faktiskt i Kroatien. Han trycker gasen i botten och gör en vansinnesomkörning på den extremt kurviga och smala vägen. Vi behåller våra säkerhetsbälten på…
Kroaterna är roliga också för att de pratar bra engelska – det är lätt att komma i kontakt med dem och just taxichaufförerna är kul. De berättar gärna om sitt land och sin historia. Vi hittar en mycket trevlig chaufför, som vi ringer några gånger när vi behöver skjuts. En kväll när han stannar utanför vårt hotell ser vi att det redan är folk i bilen. Vad är nu detta? – Kom in, kom in, ropar han glatt. Ni är så roliga och jag har berättat om er för min familj så min fru och dotter ville gärna följa med och träffa er.
Varför ÄR de så där? Någon som vet..?
Det är ju inte utan att man i sitt stilla sinne jämför dessa härliga kommentarer med den här sommarens svenska, fullkomligt oslagbara kommentar. Jag får av en väninna höra att ”någon” ska ha sagt om mig: ”Jag förstår inte hur Åsa kan vara så glad jämt – hon är ju inte ens smal”.
Åsa Scharin