Vår guide stannar jeepen, vänder sig mot oss och säger:
– Jag är ledsen, men det har uppstått en paniksituation. Ingen av oss sex svenskar, som befinner oss på safari i Sydafrika, säger ett ord. Vi väntar stelt på fortsättningen. Inom var och en utspelas förmodligen olika scenarios. Är vi på väg att anfallas av något vilt djur? Har de glömt ta med vinet till våra ”sun downers” senare på eftermiddagen?
Vår guide fortsätter:
– Jag måste gå på toaletten och vi har inget toalettpapper i jeepen. Den rullen som fanns här lånade jag ut till en annan guide häromdagen. Nu måste vi få hit den. Snabbt. Han pratar med någon i sin walkie talkie och trycker gasen i botten. Vi håller ordlöst i våra hattar samtidigt som vi rycks bakåt och bilen rusar fram på de rödfärgade knaggliga afrikanska stigarna.
Det går fort. Under tiden börjar sällskapet debattera sinsemellan. Talar han verkligen sanning? Är vi på jakt efter toalettpapper eller skojar han med oss? Kanske har han fått nys om att en leopard finns i närheten, det enda återstående djuret i The Big Five som vi ännu inte har sett?
Jag är den enda som tror på att han verkligen måste ”göra nummer två”. Under vår panikartade färd ser vi naturligtvis massor av olika djur – giraffer, sköldpaddor, zebror, vårtsvin. Vår guide saktar inte ner farten ett dugg. Inte heller när en ståtlig buffel dyker upp i en kurva. – Detta är en buffel., förklarar han. Mycket vackert djur. Har ni sett klart nu?
Tjugo minuter senare står det tyvärr klart att det var jag som hade rätt. Vår guide har snappat upp toalettpappret från sin kollega i en annan jeep och lämnat oss ensamma med vår spanare mitt på en väg. Detta är vår tredje och sista safaridag. Den första eftermiddagen såg vi en fantastisk solnedgång högt uppe på en bergskam samtidigt som vi serverades sun downers (vin, öl, drinkar och snacks).
Den andra dagen gick jeepen sönder mitt i en hord av elefanter. Vi blev sittandes i bilen minst en halvtimme innan elefanterna hade gått därifrån. Sedan var det ytterligare väntan på att mekanikern skulle komma med reservdelen. Under tiden enades samtliga om att det var lika bra att duka upp våra sun downers så att vi i alla fall hade något att göra.
Nu, vår sista safaridag, står vi alltså i skuggan på en väg i en sänka och väntar på att vår guide ska bli klar med sitt akuta toalettbestyr. Vi har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta. Han såg väldigt blek ut och kallsvettades när han rusade iväg. Tursamt nog är vi alla utrustade med humor. Vi bestämmer oss därför för att beordra fram våra sun downers.
När vi står där och pratar och skrattar säger jag: – Ni inser väl att det är det här vi kommer att komma ihåg allra mest från vår safari? Hade vi haft tre perfekta solnedgångar hade vi till slut bara tyckt att det var dödstråkigt. De andra håller med.
För det är ju så det är – det perfekta är ofta det operfekta. Vi lyckades till slut ändå få se vår leopard och Big Five var komplett. Men det jag tyckte var allra skojigast var den söta grodan, som bodde bakom en tavelram utanför receptionen på hotellet. Han var inte ett dugg rädd och man kunde lyfta ut honom och gosa honom hur mycket som helst bara man satte tillbaka honom. Jag har mailat hotellet ett par gånger sedan vi kom hem för att fråga hur han mår. Personalen tar detta med stor fattning och har till och med erbjudit sig att skicka bilder. Det är stort.
Åsa Scharin