Jag har för något år sedan, efter olika omfattande testmoment blivit rekommenderad till – och även invald i – ett gäng av trevliga musikintresserade herrar som dessutom är nära vänner. Samtliga dessa herrar är i olika men hyfsat vuxen ålder. Vi brukar träffas någon gång varannan månadeller så och huvudsaken för våra sammankomster är alltid att lira, eller ska jag säga, presentera LP-skivor, företrädesvis inom genren pop och rock – för varandra. Utbudet kan gälla gamla godingar från tidigt 60-tal, till rykandes färskpressade utgåvor av i nutid aktuella artister.
Men det kan även gälla nypressade så kallade audiofilutgåvor av artister, som bäst härjade på poplistorna under 60-talet, och för min egen del, helst inte mer än några år in på 70-talet. Ja, såvida det inte gäller Frank Zappa…
Vid dessa speltillfällen medbringar vi då minst vardera tre vax eller flera, gärna de man tror att inte någon av de andra deltagarna har i sin ägo, eller har lyssnat väldigt lite på – eller missat helt under åren. Antalet deltagare under en spelning kan variera från fyra till sex personer. Och man ska absolut inte sticka under stol med att det finns ett visst tävlingsmoment. Det gäller naturligtvis att få de andra deltagarna att utbrista typ: ”Denna platta måste jag ha!” Och eftersom undertecknad varit i LP-svängen i några år, faktiskt sedan december 1965, får jag ofta den, efter några ölgroggar, smått desperata frågan: -Har du fler av denna?
Men oftast har man ju inte mer än tre exemplar av en viss platta. Det vill säga: det tyskpressade exemplaret man i dåtida oförstånd råkade köpa 1967 av Bobby på Eks Radio, eller Claes på Lasses Musik, eller möjligen Christer på Ågrens Musik, alla i Kristianstad. Och är det en amerikansk artist eller band, så har man naturligtvis även en US-pressning och självklart en UK-pressning, eftersom de oftast har det bästa ljudet. Naturligtvis alla i förstautgåvor…
Men så hände det sig vid den tiden, det vill säga för endast några månader sedan. Två av mina absolut närmaste kamrater hade varit på konsert i Kristianstad och avlyssnat en amerikansk Artist vid namn Sam Outlaw, vilket de hade vurmat för i några veckor. De hade då dessutom även köpt på sig några exemplar vardera, av artistens senaste LP-utgåva ”Angeleno”.
På vår näst senaste spelning, alltså strax efter pågarna varit på konserten, behagade en av dessa presentera en låt från plattan med Sam Outlaw för resten av oss auktoriserade kritiker.
Varvid undertecknad efter halva låten, vänligt men bestämt uttryckte mig om denna, typ: ”Jag tycker nog att Sven-Ingvars är bättre!” Lägg märke till att jag sa ”nog”. Och gissa vilken oreda och uppståndelse det blev i lägret. Fan, jag kan väl inte rå för att jag gillar Sven-Ingvars och speciellt låten ”Någon Att Hålla I Hand”. För att inte nämna plattan där Sven-Ingvars har satt musik till svenska gamla poeters texter av Gustav Fröding och Jeremias i Tröstlösa.
Därefter golvade jag hela ligan med Led Zeppelins ”Dazed Or Confused” från 1969 på en nyströken 180-grams utgåva om jag inte minns fel, och lugnet lade sig.
Vad tror ni hände därefter? Jo under vår senaste och mycket trevliga spelning hade de två kamrater, vilka var på konserten med Sam Outlaw, naturligtvis gaddat ihop sig ordentligt, varvid den ene av dessa överräckte ett av sina exemplar av Sam Outlaws LP som gåva till mig. Gissa om jag tappade talförmågan. Hade jag verkligen varit så otydlig i mitt utlåtande?
Jag konstaterade under svordomar: jag har ju redan vax med Lasse Kents, Flamingokvintetten, Jan Sparring och Målle Lindberg, vilka faktiskt var de artister som jag utan tvekan först associerade med vaxet av Sam Outlaw. Alltså sådan där, till höres smått religiös enklare countrypop. Men visst, det fanns faktiskt även inslag från mina gamla och stora favoriter sedan 1965, amerikanska The Byrds, som faktiskt under ett antal olika genrer, gjort det mesta som andra ”nydanare” försöker sig på att ta efter i nutid.
hör och häpna, i skrivande stund har jag avlyssnat Sam Outlaws platta, ett tiotal gånger. Och jag måste erkänna att den har fantamig vuxit (något).
Ja, jag vill inte säga betydligt, men tillräckligt för att den, på grund av ”finurlig” men än så länge hemlig anledning, absolut ska få stå kavar i mitt synnerligen exklusiva skivarkiv.
Jag misstänker starkt att mitt beslut består till stor del på att både den ytterst eminente låtskrivaren, producenten och gitarristen Ry Cooder och även dennes son, trummisen Joachim Cooder, medverka på plattan.
Är jag möjligen helt ute och reser? Betänk första spåret noggrant, jag tror nämligen att Sam Outlaw har norpat en del av detta från något svenskt dansband, vilket jag i skrivande stund inte kan komma på…
Och vad gäller vaxet ”Angeleno” med Sam Outlaw: är det så jävla bra?
Vad tycker du?
Dr. Guro