– Jag tänker aldrig gifta mig och skaffa barn. Jag vägrar bli piga åt en karl!
Orden är min gammelmosters. Född runt år 1900 som hon var, kära moster Evy, förstod hon vilket liv hon skulle tvingas leva om hon gjorde som de flesta kvinnor. Och det hade hon ingen lust med. Moster Evy ville ha ett ”riktigt” jobb och klara sig själv.
Det var naturligtvis urstarkt gjort och många såg det nog som en enorm uppoffring. Men på den tiden fanns det egentligen inga alternativ – det var bara att välja. Moster Evy var min stora idol och förebild. Jag är otroligt stolt över att vara släkt med henne.
Hon, och många, många andra såg till att skapa de förutsättningar som vi kvinnor i Sverige har idag. Heja moster Evy! Men vilken tid det tog. Det var många generationer kvinnor som tillsammans kämpade för de liv vi har idag. Jag minns när jag var runt tjugo och min mamma sa till mig: – Jag kunde ha varit som du. Jag ångrar så att jag aldrig frågade henne vad hon menade med det.
Kanske handlade det också om våra skilda förutsättningar? Mamma fick ju sluta jobba och bli hemmafru när hon fick barn. Så gjorde de flesta och pappa var stolt över att kunna försörja sin familj på egen hand. Han protesterade rätt ordentligt när mamma till slut ville börja jobba igen. Jag minns att det var en kamp men mamma vann.
Min älskade väninna Cecil har alltid jobbat mycket. När barnen var små räddades familjelivet av mor- och farföräldrar som ofta och gärna ställde upp. Jag vet att Cecil ibland kände sig otillräcklig och undrade om hon valde rätt. Vid ett tillfälle råkade hon höra hur dotterns små väninnor konstaterade: – När vi blir stora vill vi bli som din mamma.
Små flickor behöver ha starka, kvinnliga förebilder. Jag vet inte om moster Evy någonsin förstod hur viktiga hennes livsval blev även för mig men man kan nog konstatera att bakom varje stark kvinna står ett antal små, imponerade flickor och tittar storögt på sin idol.
När sedan de här små flickorna blir stora starka kvinnor börjar det hända saker. Då kan man till exempel få uppleva det jag gjorde när jag träffade min kvinnliga husläkare häromsistens. Jag behövde ett recept och kom in på hennes mottagning. Hon hostade våldsamt.
Jag: ”Borde inte du vara hemma och ligga nerbäddad? Du är ju sjuk”.
Hon: ”Vad menar du”?
Jag: ”Du håller ju på att hosta sönder lungorna. Det är inte bra att gå och jobba då”.
Hon: ”Jasså, kanske är det därför jag aldrig blir bättre”?
Jag: ”Alltså, allvarligt – är inte du läkare”?
Hon (trycker fingrarna i öronen): ”La, la, la, la, la”…
Eller som en av mina väninnor som gifte in sig i en familj där äktenskapsförord är legio. Hon berättade att hon under många, många år har tagit pengar ur ”hushållskassan” och skapat sig en egen aktieportfölj som hennes man inte har en aning om. På temat att man gör det som krävs och det behöver ingen veta något om.
Detta är en hyllning till alla underbara, starka, galna kvinnor i mitt liv. Ni vet vilka ni är…
Åsa Scharin