Jag har en god vän som har jobbat inom äldrevården i nästan femton år. Han har jobbat både med demenspatienter och med människor som ”bara” är gamla och inte kan klara sig själva. Inte en enda gång under alla sina år har han hört någon säga att de älskar sitt liv. Inte en. Enda. Gång.
Jag har även en väninna vars mamma har legat på ålderdomshem i tio år. Varenda gång min väninna kom och hälsade på sa mamman: – Varför kan jag inte få dö? Eftersom det inte direkt var något fel på mamman och min väninna är av den mer krassa sorten så sa hon alltid: – Om du inte vill leva är det väl bara att du slutar äta. Mamman dog för några månader sedan till sin egen och sin dotters lättnad. Om någon har hunnit sätta i halsen så här långt så kan ni sluta med det nu. Det är inte meningen att göra er deprimerade – tvärt om.
För några år sedan arrangerade jag en föreläsning där allas vår bantningsdoktor, Stephan Rössner på Karolinska Institutet, berättade om hur vi ska äta, dricka och träna för att må så bra som möjligt. Efter en timme började de flesta åhörarna skruva besvärat på sig. Alla visste nog med sig att man inte riktigt levde som Stephan påbjöd.
Och det var då allt vände. Stephan tystnade plötsligt, såg ut över församlingen och sa det som för alltid skulle ändra min syn på livet: – Om ni i fortsättningen lever som jag har sagt idag, så kommer ni kanske, om ni har tur, att leva lite längre. Men glöm aldrig (!) att de extra åren ni eventuellt lägger till ert liv med stor sannolikhet kommer att vara åren på ålderdomshemmet.
Jag har kommit upp i den åldern att människor runt omkring mig börja dö. Vissa av naturliga orsaker och i hög ålder, andra alldeles för tidigt. Den gemensamma nämnaren är dock att en del har levt aktiva, rejäla liv med träning, god kosthållning, återhållsamhet med alkohol och kanske inte ens rökt en enda cigarett i sitt liv, medan andra har festat, ätit precis vad de har haft lust till och hellre läst en bok än tränat. De har dött i alla fall.
Konklusionen måste vara att man ska leva sitt liv som man vill. Att man ska vara lycklig, helt enkelt. Med det sagt inser jag att den bästa kombon är att vara lycklig genom att leva renlevnadsliv. Fast risken är ju att man blir så gammal att man hamnar på ålderdomshem i massor av år och att alla vännerna har dött före än själv. Bara en tanke.
När jag vaknar på morgonen är jag lycklig över att jag är frisk, att jag lever i ett land där jag kan känna mig trygg, att jag är älskad och att jag älskar. Det går inte en enda dag utan att jag känner tacksamhet för det och jag tar det aldrig för givet, aldrig någonsin. Det är inte svårare än så att vara lycklig, jag lovar.
Jag vill verkligen leva men jag ser till att varje dag skulle kunna vara en OK dag att dö på om jag nödvändigtvis var tvungen. Därför tillåter jag mig inte att ha meningslösa, tråkiga eller ledsamma dagar. Jag gör varje dag till en fest. Och en fest blir det när man känner tacksamhet. Så enkelt tror jag att livet är.
Behöver man lite hjälp på traven så kan man med fördel sätta upp den här texten på kylskåpet:
”Livet är inte en resa till graven med syftet att komma dit i en attraktiv och välbevarad kropp. Det handlar om att glida in sidledes med en chokladkaka i ena handen, en flaska champagne i den andra, fullständigt slutkörd, totalt utsliten, skrikandes ’Vilken häftig resa!”
Åsa Scharin