Vad är det med mig och polisen nuförtiden..? Tidigare har jag ju berättat dels om hur fint pass de fixade till mig för ett tag sedan och att jag en dag knackade på en polisbils bilruta för att berätta vilket fantastiskt jobb de gör för oss. Poliserna i bilen såg helt chockade ut och fick knappt ur sig ett ljud.
Men tänk om det ändå betydde något för dem? För så här är det: några veckor efter denna lilla händelse kom jag körande inne i stan. Plötsligt blir jag invinkad till en sidogata av en trafikpolis! Jag blev så chockad att jag pekade på mig själv genom rutan för att försäkra mig om att det verkligen var mig han menade. Polisen nickade jakande så jag svängde in och stannade.
Han bad om mitt körkort och då fullkomligt skrek jag i ren exaltation: ”Herregud! Äntligen! Detta är första gången på 40 år som ni har varit intresserade av att se mitt körkort, fattar du hur onödigt det var att jag slet så hårt för att ta det! Jag kunde ju lika gärna ha kört alla dessa år utan körkort!!! Tusen TACK för att du vill titta på det nu, du har gjort min dag!”
Polisen såg, av outgrundlig anledning, helt ställd ut och mumlade något ohörbart. Men han tittade mycket noga (vill jag poängtera) på mitt, äntligen intressanta, körkort och sedan fick jag till och med blåsa…! Jag var helt överlycklig, vilket polisen nog insåg för han sa faktiskt innan jag körde vidare: ”Jag hoppas att vi ses igen snart under lika trevliga omständigheter”.
Det gjorde vi faktiskt. Ja, inte just den samma polisen, men tro det eller ej, bara ett par veckor (!) senare blev jag ta mig sjutton stoppad igen! Nu började jag verkligen tro att jag hade blivit ett samtalsämne i polisens fikarum (tänk om det är så…?). Det verkar hur som helst inte som att de är särskilt vana att få snälla kommentarer från folk för även den här polisen blev helt ställd när jag omsorgsfullt berättade samma historia som för hans kollega tidigare.
Jag vill härmed också föra till protokollet att jag klarade alkotestet, båda gångerna, utan några som helst problem.
På det temat var jag för ett tag sedan på Systembolaget inne i Kristianstad för att köpa ett väldigt gott vitt vin, som har blivit en av våra favoriter. När jag kom till kassan satt trevlige Pelle där och när han såg vinet frågade han om jag hade provat det som stod på samma hylla precis till höger om det jag hade ställt på bandet. Nyfiket gick jag till hyllan och bytte till mig en av de flaskorna och betalade.
Pelles tips visade sig vara väldigt bra så jag ville så klart köpa ett par flaskor till några veckor senare. Men, vad hade hänt då? De hade möblerat om i hyllan så nu stod inte det vinet bredvid det andra vinet längre och jag kom ju inte ihåg vad det hette. Det blev därför plötsligt lite tumultartat inne i butiken när jag skulle försöka förklara för en annan lika trevlig medarbetare vad jag var ute efter. Pelle jobbade inte den dagen.
Detta löstes dock på synnerligen elegant sätt och jag fick mitt vin. Men jag kan faktiskt på allvar aldrig komma ihåg vad det heter så jag har döpt om vinet. Det går numera under namnet ”Pelles vin” och det fungerar alldeles utmärkt att fråga efter det. Bra, va?
Det händer ju ofta så roliga och oväntade saker i livet och häromdagen var det dags igen. Jag var på väg hem efter en härlig promenad i Kristianstads Vattenrike när jag plötsligt fick syn på en gigantisk holländsk långtradare utanför O’Learys. Jag blev nyfiken och saktade in. Och vad får jag se om inte underbara Eva, som driver butiken ”Blomster och Blandat”. Hon står och försöker lasta på sig en gigantisk låda med blommor och chauffören frågar om hon klarar att bära den själv. Jag hör henne säga: ”Nej, det blir faktiskt för tungt”.
”Då är det ju tur att jag är här och att jag dessutom är på väg till dig för att köpa blommor”, bröt jag glatt in. Eva höll nästan på att ramla omkull av förvåning (och glädje) och tillsammans lyckades vi baxa hem alla fantastiska blommor till hennes butik. Det är viktigt att vara snäll.
Nu ska jag ge er ett riktigt snällhetstips: Jag såg ett naturprogram på TV där det berättades att fåglar gärna använder människohår när de bygger sina bon. Jag blev helt exalterad och bara skrek: ”Detta måste jag ju komma ihåg när jag tvättar håret!” Så från den dagen gör jag en liten gullig tuss av mitt hår och lägger i trädgården. När koltrastarna, som just nu håller på att bygga bo hos oss, får sina ungar så vet jag att de ligger där och myser med mitt hår runt omkring sig. Hur gulligt är inte det..?
Åsa Scharin