Har ni tänkt på så många otippade och fantastiska möten vi faktiskt har chansen att få med helt okända människor? Oftast går vi ju bara förbi varandra och så var det med den saken. Nu har jag turen att leva tillsammans med en helt otroligt social människa som ofta ger sig i slang med folk, som råkar sitta bredvid oss på en restaurang, eller så.
Jag kan inte räkna alla tillfällen när det har visat sig att vi har något slags gemensam nämnare – känner samma personer, har jobbat på samma ställe, älskar samma badplats, ja, det finns hur många varianter som helst. Efter ett sådant möte brukar vi konstatera att, tänk så mycket vi hade kunnat få reda på från alla dem vi inte har valt att börja prata med! Det kanske hade varit en avlägsen släkting? Bara så där!
Våra möten med människor är viktiga. Ibland livsomvälvande. För några veckor sedan var jag och min sambo i London och hade bokat en taxi. Efter några minuter kom den körandes på denna mycket trafikerade gata mitt inne i stan. Chauffören hoppar ur för att bära in våra väskor. Vi sätter oss i bilen och det gör även chauffören. En sekund senare skriker han, öppnar bildörren och kastar sig ut i gatan. Vi fattar ingenting och hoppar naturligtvis också ur bilen för att se vad som händer.
Där, mitt på gatan, står chauffören och håller fast en liten ljuslockig pojke i tvåårsåldern. Pojken hade kommit springandes, i strumplästen, framför taxin och var på väg rakt ut bland de snabbt körande bilarna. Hade inte vår chaufför sett honom och agerat så hade han garanterat blivit ihjälkörd. Det finns inte en chans att bilarna hade hunnit få syn på honom i tid.
I panik börjar vi leta efter livrädda föräldrar, som ju måste vara på jakt efter honom, men ingen kommer. Min sambo rusar in i olika byggnader, bland annat ett bibliotek, och skriker efter någon som saknar en liten pojke. Ingen vet något. Efter 15-20 minuter är vi förtvivlade och säger till chauffören att ringa polisen. När han är mitt i samtalet kommer en man och en kvinna ut från ett barnbibliotek runt hörnet, hysteriskt gråtande. Mamman kastar sig om halsen på mig och skriker ut sin ångest. De hade letat efter pojken och trott att han gått vilse inne på biblioteket.
Den här historien fick ett lyckligt slut och vi fick en upplevelse som vi aldrig någonsin kommer att glömma. Som taxichauffören senare sa i bilen: – jag kom hit från Pakistan, ni kom hit från Sverige. Tillsammans befann vi oss på exakt rätt ställe vid exakt rätt tidpunkt och räddade livet på den lille pojken. Tro inte för en sekund att detta var ett slumpartat möte…
Jag har haft ett par andra oförglömliga möten på sistone och det är tack vare KristianstadsJournalen och mina krönikor här. Det ena mötet skedde mitt på stan när jag plötsligt blev stoppad av en jättetrevlig man. Han ursäktade sig och sa att han bara kände sig tvungen att berätta att han alltid läser mina krönikor och bland annat älskar att jag uppmanar vuxna människor att leka. Ja, men så klart! Vi ska leka hela livet, vad ska vi annars göra? Och jag lovar – det räcker ofta med att köpa hem en burk såpbubblor och börja blåsa. Då får vi tillbaka barndomskänslan – garanterat.
Och så ännu ett härligt möte: Minns ni när jag i förra numret berättade om min väninnas avlagda handväska som hon tvingades köpa tillbaka från den second hand-butik hon hade lämnat in den till, eftersom jag inte hade kontanter att själv betala den med? Har du inte läst den går det jättebra att gå in på nätet och läsa den här: https://krj.se/tystnadsplikt/
Nåväl. Några dagar efter att tidningen kommit ut har jag tid hos min tandhygienist/tandläkare. I väntrummet sitter en man och jag hälsar vänligt på honom och sätter mig i soffan mittemot. Det går några minuter. Plötsligt nickar mannen mot min handväska och säger, lite torrt: – Är det den där handväskan du skrev om…?
Fattar ni hur chockad och glad jag blev? För att, JA!!! Det VAR JU DEN HANDVÄSKAN! Jag älskar en bra historia och den här blev ju makalöst rolig! Tänk om jag hade BYTT väska?! Då hade det inte alls blivit lika kul…
Den trevlige mannen blev nu uppropad och reste sig för att lämna väntrummet. På väg ut vände han sig om och sa: – Förresten, det är du som har lärt mig dricka rosévin! Innan jag började läsa dina krönikor vägrade jag för jag gillade det inte.
Är det inte så att man kan gråta av lycka, så säg…?
Åsa Scharin