Alltså, vilka snälla människor jag möter hela tiden. Häromdagen var jag inne på Coop City och skulle handla bland annat lite blåbär till frukostyoghurten. När jag ska ta ut den lilla lådan från kylen där de har olika bär så råkar en av lådorna ramla ut och alla blåbären sprids ut över hela kylen. Och jag menar det – det låg blåbär precis överallt!
Jag stod bara där och iakttog förödelsen jag hade åstadkommit. Hur skulle jag ens börja försöka fixa till detta? Stressen kröp längs hela min ryggrad. Då dök plötsligt Zara, som jobbar på Coop City, upp. ”Hej Åsa, hur är det med dig?” frågade hon glatt. Jag skrynklade ihop ansiktet och tog varsamt tag i hennes arm. ”Titta vad jag har gjort – förlåt”, sa jag med gråten i halsen.
Och vad gjorde Zara? Hon klappade på mig och förklarade att det inte gjorde någonting – detta behövde jag inte alls oroa mig över. ”Jag tar hand om det”, sa hon med lugn röst. Alltså, fattar ni? Detta gjorde naturligtvis min dag och jag gick ut därifrån med ett stort leende på läpparna…
Samma glädje upplevde jag vid ett tillfälle när jag var inne på apoteket i Galleria Boulevard. Alltså, den gången ställde jag inte till med något rabalder, som tur var, men jag hade några ärenden och fick syn på Ulrika, som jobbar där. Ulrika är fantastisk. Det är ganska ofta hon hjälper med mig olika produkter, som jag inte riktigt har koll på själv. Hudkrämer till exempel.
Just den här dagen var hon extra hjälpsam. Så hjälpsam att jag spontant, där och då, utnämnde henne till min ”chefskonsult”. Ulrika har snällt gått med på detta epitet och för detta är jag henne evigt tacksam. Jag behöver aldrig oroa mig för att handla fel produkter på apoteket. Fantastiskt, eller hur?
Och då är vi ju inne på ämnet tacksamhet, som jag har lovat att skriva mer om här. Men i rimlighetens namn måste jag ju börja med min tidigaste tacksamhet – till min storebror. Det är nämligen hans förtjänst att jag överhuvudtaget finns till. Mina föräldrar tyckte att det hade gått för lång tid sedan de fick min bror, som är sex år äldre än jag är. Men brorsan var envis – han ville ha en lillasyster och tjatade tills mina föräldrar inte orkade lyssna på honom längre.
Och så föddes jag. Min bror var självklart oerhört tacksam över mig och tog hand om mig på ett underbart sätt under hela min barndom och uppväxt. Och med oss från första början och genom alla år har denna makalösa historia följt oss. Den ska ni nu få ta del av.
Jag har precis kommit hem från BB och mamma står i badrummet för att byta blöja på mig. Själv ligger jag naken på skötbordet. Då kommer min stolte storebror in med sina killkompisar som han har släpat med sig för att de ska få se mig. Pojkarna står där tysta ett ögonblick och sedan ställer en av pojkarna frågan: ”Är det en pojke eller en flicka?”
Min bror vänder sig irriterat mot honom och svarar surt: ”Det är en flicka, ser du väl? Hon har ju rosa sockor på sig!”
Jag tänker att detta samtal omöjligt skulle kunna äga rum idag…
Åsa Scharin