För ett tag sedan läste jag om ett forskningsresultat som visar att människor som busar och leker är lyckligare än andra. Jag har inga som helst problem att förstå detta. De allra flesta blir av någon outgrundlig anledning så seriösa när de blir vuxna! Hemmet, barnen och jobbet ska skötas och sedan finns det liksom inte utrymme för så mycket mer. Många vårdar inte ens sin relation med sin partner särskilt väl.
Så jag började prata med väninnorna om Buset. Hur skulle vi bära oss åt för att få in mer bus i vår tillvaro? Många telefonsamtal blev det, som samtliga innehöll en väldig massa skratt och skojigheter! Jisses, så kreativa väninnorna var när detta skulle börja funderas på. Skulle vi starta en ”Busklubb” kanske? Där busen liksom gick runt bland vännerna?
Ett par skulle tänka ut ett bus att utsätta de andra för och sedan skulle nästa par ta över. Eller det skulle kanske göras på ett helt annat sätt? Det blev lite dividerande kring det där och medan vi fortsatte att fundera kring själva regelverket så gjorde jag slag i saken. Jag gick helt enkelt och köpte fem jättefina trädgårdstomtar med planen att ställa ut dem hos utvalda vänner.
Bara tanken på buset gjorde både mig och min sambo glada, så det var helt klart att forskningsresultatet var korrekt. Efter att ha kollat noga (trodde jag) smög jag en morgon över till våra goda vänner, tillika grannar och ställde en trädgårdstomte på deras yttertrappa. Sedan tassade jag snabbt tillbaka hem. Åh, vad roligt det skulle bli när de upptäckte tomten och inte hade en aning om hur den hade hamnat på deras trappa – och varför!
Jag hann komma innanför dörren när mobilen plingade till. Jag hade fått ett sms. ”Tack för trädgårdstomten” stod det i meddelandet. Va? Var de hemma, trots allt? Hade de sett mig när jag kom smygande? Lite besviket messade jag tillbaka: ”Åh, ni såg att det var jag…”. Svaret kom blixtsnabbt: ”Nej, det gjorde vi inte, men vem skulle det annars ha varit…?”
Suck. Vilket antiklimax. Men jag ger inte upp! Ytterligare en trädgårdstomte är utplacerad och ännu eventuellt inte upptäckt. Åtminstone har ”de utsatta” inte lyckats fundera ut varifrån den kommer. Tills de läser den här krönikan, förstås. Sedan är det ju kört…
Lita på att det finns massor av härligt bus kvar att ägna sig åt! Till sambon gav jag häromdagen buset att fylla hans skor med en massa fluffiga färgglada bollar, som gjorde att det tog tvärstopp när han skulle stoppa i fötterna. Det är mycket viktigt att busen är snälla! Annars är det lätt att det går helt överstyr. Bara så att ni tänker på det.
Men det går verkligen att busa på många olika sätt. För några dagar sedan skulle sambon och jag ha ett möte i Köpenhamn och tänkte att vi stannar kvar över natten – bara för skojs skull. Vi tog tåget och det blev en jättemysig vistelse med fantastiskt väder. Nästa morgon blev det dock strul med tåget – banarbete från Malmö, vilket innebar att vi skulle få sitta på en buss till Kristianstad i det fortsatt helt underbara vädret. Inte så kul.
Så när vi stod där på centralen för att köpa biljetter fick sambon plötsligt en brilliant idé: ”Vi kan väl tågluffa istället och åka till Helsingör och äta lunch? Och så tar vi färjan över och sover i Helsingborg”.
Jag stirrade ordlöst på honom. Något så busigt hade jag aldrig gjort i hela mitt liv. På riktigt. Kunde det ens funka? Tänk om det inte skulle finnas något ledigt hotellrum när vi kom fram till Helsingborg? Eftersom jag är en person med stort kontrollbehov så kändes detta verkligen mycket osäkert och nervöst.
Efter en rolig tågtur till Helsingör, en lååååååång lunch i solen, en lugn båttur över till Helsingborg, ett mysigt rum på hotell och en middag senare låg jag i en av de skönaste sängar jag någonsin har legat i och konstaterade att vi hade tagit ”buset” till en helt ny nivå.
Från och med nu går det helt enkelt inte att förutse vad som kommer att hända – det blir spännande på en fullkomligt oanad nivå…
Åsa Scharin