Tror ni på magi? För egen del måste jag faktiskt säga ”ja”. Sedan de rosa skorna kom in i mitt liv har det hänt så otroligt mycket som inte går att kalla något annat. Bara några dagar efter att förra numret av KristianstadsJournalen kommit ut var jag på Willys Hemma. Jag stod i självutcheckningen när den superhärliga damen, som satt i kassan, rusade fram till mig och gav mig en komplimang för mina rosa skor. Hon hade läst om dem i KristianstadsJournalen…
Jag blev så klart jätteglad och tänkte att detta var en härlig början på dagen. Lite senare skulle jag till PostNord för att hämta ut ett paket (OBS! Ni vet alla att jag bara näthandlar sådant som inte finns att köpa i någon butik i stan!). Det är ju minst sagt lite stökigt där borta just nu med bygget av Rättscentrum och den här dagen var det värre än någonsin.
Jag kom körande längs vägen med Polishuset på min högra sida och skulle ta mig över vägen in till posten. Det gick inte. Asfalteringsbilar spärrade hela infarten så jag tvingades lämna bilen mitt på gatan och försiktigt promenera över vägen och in på PostNord. Det var när jag skulle ta mig tillbaka som det gick åt skogen. Då hade de nämligen hunnit asfaltera längs hela gatan och asfalten var fortfarande brännande het.
Jag blev stående där, med mina rosa skor, och insåg att går jag över asfalten här så kommer skorna att bli helt förstörda, vilket killarna i asfaltsbilen bekräftade när jag frågade dem. Så vad göra? Jag tittade längtansfullt på min bil, som stod ett tiotal meter därifrån. Hur länge skulle jag behöva vänta innan asfalten torkat? Flera timmar?
Och så uppenbarade sig min räddare i nöden. Från parkeringen kom en kvinna i bil, på väg över den nyasfalterade vägen. Jag gick emot henne, viftade med armarna och hon vevade ner bilrutan. – Ursäkta min fräckhet, men skulle jag möjligen kunna få lifta med dig över gatan? Min bil står där och jag förstör mina rosa skor om jag promenerar över nu. Den supersnälla kvinnan började genast plocka undan sina väskor från passagerarsätet och bjöd in mig.
Hon räddade både min dag och mina rosa skor!
Efter så många snälla ord och gärningar ville jag också göra något snällt. När jag kom gåendes in till centrum senare på dagen fick jag syn på en hemlös kille, som brukar sitta utanför Galleria Boulevard. Han såg så hungrig ut så jag gick in på Burger King och beställde en hamburgarmeny till honom. Killen bakom disken undrade vad jag ville ha att dricka och jag frågade om jag kunde få en burk Cola Zero istället för en mugg eftersom jag skulle ge allt till en hemlös utanför.
Den väldigt unga killen tittade storögt på mig och sa: – Det här är det snällaste jag har hört, flera borde vara som du… Jag log för mig själv och tänkte att detta kommer med all säkerhet att innebära att även han gör något snällt för någon framöver. Det är som man brukar säga:
”What goes around comes around”…
Men mina magiska upplevelser är långt ifrån över. När jag kom hem lite senare hade jag ett meddelande på messenger: ”Hej! Vi känner inte varandra. Jag sitter med folie i håret och ska bli fin! Läser KristianstadsJournalen, jag läser alltid dina tankar. Håller verkligen med dig – vänlighet föder vänlighet. Nu undrar jag så klart var du köpte de rosa skorna!”
Fattar ni nu? Vad är detta annat än magi! Jag blev så uppspelt efter vår konversation (självklart talade jag om för henne var hon kan köpa ett par likadana rosa, underbara, skor) att jag nästa dag rusade in på Stadium i stan och köpte en hoodie i EXAKT SAMMA ROSA FÄRG! Bara färgen i sig gör faktiskt att man blir väldigt, väldigt glad…
Och vad sa tjejen i kassan när jag kom fram med min hoodie, tror ni? – Jag såg dig direkt när du kom in med dina skor och tänkte att du skulle köpa hoodien. Så klart att hon tänkte så.
Ytterligare upplyft av mina magiska, rosa skor, gick jag in på Systembolaget för att hämta mina beställda rosévinsflaskor (jag vägrar acceptera att sommaren är slut). Det första som händer är att underbara Gunilla får syn på mig och skriker: – Åsa, vilka fantastiskt fina rosa skor du har på dig!!!
Jag skulle aldrig någonsin ta en komplimang för givet så jag blev självklart lika glad som alla tidigare gånger. Detta gjorde att jag blev lite extra pratsam när jag fann mig själv stå och trängas i en av gångarna på Systembolaget med en man. Jag ville släppa förbi honom, men han sa: – Bara du inte tar alla vinflaskorna så att det inte blir något kvar till mig så är det helt ok.
Som tack tipsade jag honom om ett suveränt gott vitt vin. Den trevlige mannen undrade hur många procent det var i vinet. VA? Procent? Det har jag aldrig haft någon koll på. Men jag lyckades hitta procentsiffran och han svarade: ”Det är OK. Man är ju ändå bara ute efter yrslan”. Detta fick så klart mig att bryta ihop av skratt och det gjorde även sötnosarna i kassan när jag berättade…
Och allt, precis allt, är mina rosa skors förtjänst.
Åsa Scharin