Det är högst sannolikt att det var ärkebiskopen i Lund, Anders Sunesen, som initierade bygget av Ivö kyrka, eller Sankta Ursula kyrka som den faktiskt heter, på 1220-talet.
Sunesen hade blivit gammal och sjuk och flyttade till Ivö där han byggde Ivöhus. På motsatta sidan viken uppfördes kyrkan, en relativt liten rektangulär kyrka i tegel som i princip tillverkades på plats av kalk och grus från Ivö klack.
I slänten alldeles nedanför kyrkan ligger den heligförklarade Sankta Ursulas källa.
Det berättas att Anders Sunesen en julaftonskväll skickade en grabb till källan då den kuriöst nog gav vin och inte vatten. Men en dag när pojken gjorde det han inte fick, smakade på vinet, förvandlades det omedelbart till vatten och miraklens tid var över.
Idag växer det vinstockar alldeles intill kyrkan och Ivögården, som tillhört kyrkan och ligger i närheten, drivs som Mat & Vingård. En utveckling som sannolikt skulle ha passat den gamle ärkebiskopen.
Anders Sunesen (1167-1228) var biskop i Lunds stift under åren 1201-1222. Han tillhörde Videätten och var nära släkt med biskop Absalon som, enligt historikern Åke Ohlmarks, var en skrupelfri streber som bara ville skåningarna ont.
Efterträdaren Sunesen stärkte kyrkans ställning än mer, införde tionde som tillföll biskopen i Lunds stift och såg till att prästerna avhöll sig från äktenskap.
Sunesens mest uppmärksammade bidrag till världshistorien är annars att han fick den danska flaggan i huvudet, direkt från Gud, under ett korståg med kung Valdemar Sejr i Estland och därmed stadfäste världens första nationsflagga, Dannebrogen.
Ohlmarks skriver i boken Skånska riddersmän hur Sunesen drog sig undan offentligheten till Ivö sedan han som en hämnd från skåningar hade smittats av spetälska. Hans kropp har dock under senare år hittats i domkyrkan i Lund och undersökts. Ingenting tyder på att han hade drabbats av spetälska. Däremot ledgångsreumatism.
Av hans Ivöhus tvärs viken finns bara den så kallade Biskopskällaren kvar.
Ivö kyrka må ha gamla traditioner men det är samtidigt en lokal som ständigt renoverats, byggts ut och moderniserats. I dag är de vitkalkade innerväggarna renputsade, predikstolen stram och enkel i sin stil och de speciella blyinfattade runda röda glasen i kyrkofönstren skänker en alldeles särskild atmosfär då solen lyser in i kyrkorummet.
Ivö kyrka är ingalunda omodern.
– Vi har wifi, berättar Fjälkinge församlings mångårige fastighetsansvarige Bengt Alvland, som tillsammans med nytillträdde Anders Helin, guidar Journalen i kyrkan.
Nytt står vid sidan av gammalt. Dopfunten är från 1200-talet men dopträdet i ett av fönstren, där de nydöptas namn hänger i små minnesplattor, alldeles nytt. Genom wifi’t kan man swisha kollekten men det finns också en fattigbössa som troligen har anor från 1600-talet.
– Den stals i fjol, men hittades i sjön, alldeles nere vid kyrkviken där vandalerna hade slängt den, berättar Bengt Alvland.
I dag används den inte för pengar längre. Man behöver inte bryta upp locket för att konstatera att den är tom.
Kyrkan har haft tre olika altaruppsatser. Det första var förgyllt och utskuret i trä och föreställde Sankta Ursula i centrum av fem gossar och fem flickor. Nästa, som sattes upp 1726, föreställde den heliga nattvarden. Också den i trä. När en rejäl renovering genomfördes 1820 placerades predikstolen vid altaret och frälsaren på korset lyftes fram tillsammans med en dödskalle och två benknotor.
I dag, när predikstolen åter flyttats, är altartavlan en kombination av de båda senare och domineras av det stora krucifixet. Vid korsets fot finns dödskallen med benknotorna och därunder scenen med den sista nattvarden.
En liten kyrkklocka hänger i en träställning i koret. Den är från 1769 och skänktes av en köpman i Karlskrona då hans dotter gifte sig med en man från bygden.
– Klockan hamnade 1801 i Fjälkinge när en räkning skulle betalas och det saknades pengar. Där hängde den i tingshuset och ringde till tings och först på 1990-talet blev den återbördad till kyrkan på Ivö, berättar kyrkvärden Ulla Strid.
Vid sidan av altaret, finns två målningar direkt på muren, som lockats fram bakom kalken. Det är helgonen Sankta Katarina och Sankta Ursula, som ju också gett sitt namn åt kyrkan.
Ursula är ett katolskt helgon som tros ha levat på 300-talet. Hon kom från Bretagne, dotter till en brittisk kung. När hon skulle giftas bort med en hedning för att omvända denne, ville hon först göra en pilgrimsresa tillsammans till Rom med 11 000 andra jungfrur. De hamnade i hunnernas våld utanför Köln på väg hem. Ursula vägrade gifta sig med deras hövding och de skulle ha dödats allihop om inte 11 000 änglar sänkt sig ned och skrämt bort hunnerna.
De 11 000 jungfrurna, och änglarna, lär vara en feltolkning av romerska siffror och borde vara elva. Ursula dog år 383.
I kyrkan på Ivö fanns länge ett relikskrin i bly med några rivna tygstycken mönstrade linnefragment i en blek röd färg som sägs ha varit Ursulas dopdräkt. Skrinet med sitt innehåll finns idag på universitetets historiska museum i Lund.
Vem Sankta Katarina var är osäkert. Ulla Strid har hört att det var en kvinna som deltog i Sunesens och Valdemars korståg i Estland.
Målningarna är från 1300-talet och spåras till den som kallas Fjälkingemålaren.
På museet i Lund finns också ett rökelsekar i mässing från kyrkans katolska period som tidigare hängde i koret. Det sägs vara ett förnämt arbete från 1300-talet men har på Ivö ersatts av en lampkrona i mässing.
Efter en stunds letande i nyckelskåpet hittar Bengt Alvland rätt nycklar, låser upp i trappan till tornet och vi kan fortsätta upptäcktsfärden i Ivö kyrka.
Golvet på orgelläktaren lutar oroväckande framåt. Sedan 1888 har kyrkan haft fem olika orglar, varav den senaste, en elektronisk orgel, installerades 1995.
Tornet stod klart 1820 då en omfattande renovering av kyrkan utfördes. Det var på Karl XIV Johans tid och hans namnchiffer och årtalet står graverat i en fyrkantig sten i kyrkomuren. Innan tornet, med sin karakteristiska lanternin högst upp, stod klart fanns det sannolikt en klockstapel strax söder om kyrkan, även om det också berättas att klockan hängde uppspänd på kyrkogården mellan två träd, den sista tiden.
Det finns två klockor. Den äldsta har ett årtal att den är gjuten 1701, ramlade i backen, sprack och göts om 1758, på Adolf Fredriks tid. Den andra klockan är betydligt nyare, gjuten i Ystad 1959 och bär en bild av Sankta Ursula.
Klockorna är elektriskt styrda och en sinnrik mekanisk arm öppnar portarna uppe i tornet då ringningen pågår.
I kyrkan sitter flera olika anslag. Det finns en prästlängd där Herr Christen Sörensen är upptagen som den första kyrkoherden. Han dog 1630.
Där finns också ett upprop från 1941 om hur Sveriges folk ska hålla samman i den krigstid som pågår och som berör hela världen.
Slutligen sitter det ett anslag som berättar om hur pesten drog fram på Ivö under Karl XII:s regeringsår 1710-1711. Då grävdes en massgrav för de 125 Ivöbor som dukade under. Den så kallade pestkyrkogården ligger söder om kyrkan. Endast sex öbor överlevde pesten.
I ett rödmålat uthus, med stora fönster, söder om kyrkan står den gamla svarta likvagn som förr användes på Ivö i samband med begravning, då den drogs av en eller flera hästar. Det lilla uthuset, eller museet som Bengt Alvland kallar det, har byggts upp alldeles kring vagnen utan att det gjorts någon port.
– Man tar ned gaveln så kan den tas fram, berättar Ulla Strid, som tillägger att vagnen som är från slutet av 1800-talet var i tjänst fram till ungefär 1940-talet.
Kyrkogården norr om kyrkan, i sluttningen som leder ned mot Sankta Ursula källa, har på senare tid lagts om och utökats. Det finns gott om plats och vid källan finns nu en minneslund. Kyrkogården omgärdas av en stengärdsgård och en dekoration till stenmuren har beställts hos smeden i Barum, Magnus Andersson, som sedan tidigare smitt ett stort träd i minneslunden och det lilla dopträdet i kyrkan.
Per Erik Tell