I det platta Skåne kan man ta sig upp på en höjd och räkna kyrktornen på slättlandet.
Vi ser dem i byarna men vi har kanske aldrig stigit in och hört historier från generationer tillbaka. Våra svenska kyrkor är kulturhistoriska skattkammare.
Journalens Per Erik Tell tar er med på guidade turer i nordöstra Skånes kyrkor och lyssnar på deras spännande berättelser.
En mil sydväst om Kristianstad, mitt ute i det öppna landskapet och bara ett stenkast från riksväg 19, lyser den vitkalkade Lyngsjö kyrka i solskenet. En ensam liten bykyrka där byn till synes har dragit sig undan.
Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är detta en av nordöstra Skånes absolut mest intressanta kyrkor.
I fjol fick Lyngsjö kyrka världsrykte. Då ställdes kyrkans dopfunt ut på British Museum i London i flera månader. Den var utställningens bländverk och uppmärksammades i en lång artikel i The Guardian.
Det var ett blodigt biskopsmord i England år 1170 som gav Lyngsjö kyrka sitt världsrykte 850 år senare. Det kunde nog inte ens Tove Stenmästare fantisera om när han knackade fram det som närmast kan jämföras med en seriestrip om mordet på ärkebiskop Thomas Becket av Canterbury på kyrkans nya dopfunt någon gång i slutet av 1100-talet, som först grovskissats av en tysk mästare.
Kung Henrik II som anstiftade mordet pekas ut med namn och allt.
Frågan är varför just den berättelsen valdes som motiv på dopfunten, men visar det sig, det finns en koppling mellan Lyngsjö och Henrik II.
– Det kan ha med drottning Gertrud att göra, berättar Christina Martinsson, som varit kyrkvärd i Lyngsjö under många år och dessutom guidat i kyrkan. Hon är väl förtrogen med kyrkans alla hemligheter.
Drottning Gertrud hade ett påbrå som skulle platsat i vilken skvallerspalt som helst. Hennes pappa hette Henrik Lejonet och var hertig av Sachsen och Bayern. Hennes mor, eventuellt styvmor, hette Mathilde och var dotter till just Henrik II som beordrade mordet på ärkebiskopen av Canterbury.
Det var den klassiska motsättningen mellan kyrka och stat som ledde till ärkebiskopens död. Thomas Becket såg påven som sin högste ledare och menade att kyrkan stod över den politiska makten.
Efter mordet fick kungen kalla fötter och ångrade sig djupt. Ett led i botgöringen var att berätta om mordet. Det gjorde såväl hans barn som barnbarn. Gertrud lär ha hållit till en del i Lyngsjö, som var en gård under Vä där hon också sägs ligga begravd. Lyngsjö låg längs den gamla pilgrimsleden och historien om mordet på den helgonförklarade Thomas skulle nå många just här.
Det kan ha varit drottning Gertrud som byggde kyrkan.
Det är inte bara dopfunten som Lyngsjö kyrka kan skryta med.
Framför altaret i koret finns ett antemensale, ett förstycke, som också har ett högt kulturhistoriskt värde. Eftersom det just nu är på restauration hos experter i Köpenhamn får Christina Martinsson beskriva det:
– Detta gyllene altare är det enda bevarade i Skåne. Ett enastående arbete i förgylld koppar och Maria med Jesusbarnet omges av bibliska figurer som Moses och Salomo och flera andra.
Konstverket är troligen tillverkat på 1150-talet av en tysk eller italiensk mästare som samtidigt arbetat med domkyrkan i Lund. Det kan ha varit en del i drottning Gertruds hemgift och på den vägen hamnat i Lyngsjö.
Antemensalet ställdes ut på Baltiska utställningen i Malmö 1914 och fick stor uppmärksamhet.
Ovanför altaret sitter kung Carl XI:s och drottning Ulrika Eleonoras namnchiffer. Tidigare satt danska kungars namn på platsen. Oscar II:s sigill hänger på läktaren.
När vi står vid altarringen i koret lyfter Christina Martinsson blicken mot taket. Väggarna är vitkalkade, men bakom det vita framskymtar det målningar som tros vara lika gamla som kyrkan. En del av dem ser man inte då ett nytt innertak döljer delar av målningar. Allt har varit överkalkat men fragment har försiktigt lockats fram igen.
– Det var först på 1950-talet som man upptäckte de här målningarna som sannolikt är gjorda av Finjamästaren, säger Christina Martinsson och pekar särskilt på bilden av en ängel som sitter över triumfbågen mellan kor och långhus.
Man vet egentligen inte vem Finjamästaren var, en dansk eller tysk kyrkomålare. Ett av hans främsta verk finns i Finja kyrka och av det har han fått sitt tillnamn. Finjamästaren levde under andra halvan av 1100-talet.
I norrväggen i koret finns en nisch i storlek av en garderobsdörr. Det är Dödens port som numera är igenmurad. En gång var Lyngsjö tingsort i Gärds härad och 800 meter norr om kyrkan, strax söder om stärkelsefabriken låg galgbacken. När den dödsdömde fått sista nattvarden leddes han ut genom Dödens port och vidare till galgbacken.
Den sista avrättningen i Lyngsjö skedde så sent som 1836. Det kan ha varit 19-årige Nils Månsson från Östra Sönnarslöv som hängdes efter rånmord.
Christina Martinsson berättar att kyrkan har haft en absid också tidigare, men att den är borta. En absid är en halvrund tillbyggnad av koret.
Kyrkovaktmästaren Henrik Kalling tar med mig på en guidad tur upp i kyrktornet. Jag vill se de båda klockorna. Framförallt den mindre av dem.
På väg uppför skrangliga och branta trätrappor stannar Henrik Kalling och visar mig var det en gång i tiden fanns en liten loge där förnäma kyrkobesökare, kanske ett kungapar eller någon storman, kunde sitta och följa mässan. Det är ett bevis på att kyrkan är en så kallad patronatskyrka. En storman kunde i princip hålla kyrkan som sin egendom, tillsätta prästen själv och kanske till och med få en liten inkomst.
Kanske var det ingen storman. Kanske var det drottning Gertrud.
Den stora klockan högst däruppe är ganska anonym och utan inskriptioner. Den lilla klockan är betydligt yngre. Den har skänkts av Pehr Peterson från Hommentorp som for till Amerika och blev en riktigt rik man i Chicago. Klockan lät han gjuta i New York och skeppa till det gamla landet. Med inskriptionen: ”Åt Lyngby kyrka af Peher S. Peterson, Chicago, A.D. 1889”.
När Kristianstadsbladet uppmärksammade den storstilade donationen låtsades man inte om felskrivningen utan refererade inskriptionen, troligen medvetet, att klockan dedikerats åt Lyngsjö kyrka.
Lyngby, öster om Everöd, har ingen kyrka. Förargligt, men mänskligt och få ser felskrivningen där klockan hänger i tornet. Stavningen av Pehr är också förvillad.
I vapenhuset, alltså alldeles innanför entrén till kyrkan, hänger sju träskovlar på den södra väggen. De är platta och vittnar om en gammal tradition som innebar att de anhöriga själva skyfflade jord över kistan i samband med en begravning. Sista gången skovlarna användes i Lyngsjö var 1923.
Här, alldeles vid porten, sitter också några minnesstenar inmurade i väggen. En av dem är gravstenen för häradsdomaren Rasmus Thomeson som begravdes inne i kyrkan 1690 och hans hustru Anna, som dog redan 1684. Rasmus far, Thomas Rasmusson, var anfader till den skånska släkten Trägårdh.
Där finns också en sten över en kunglig befallningsman som om jag tolkar det korrekt heter Anthoni Perment och dennes dotter som avled bara tolv veckor gammal i slutet av 1600-talet.
Står man ute, väster om kyrkan och spejar mot tornet ser man att det sitter tre siffror på väggen. 767. På den norra väggen, runt hörnet, sitter ettan.
– Det var en renovering av kyrkan 1767 då tornet förstärktes, det höll på att rasa, men jag vet inte varför årtalet har delats upp på det sättet som det har gjorts, säger Christina Martinsson.
Det ser en aning märkligt ut.
Kyrkan omges av kyrkogård med en del gravar. Från kyrkogården går det grindar ut, inte bara österut mot parkeringen, utan också i andra riktningar. Utgångar som bara leder ut på åkrar och fält.
– Det är så att byn Lyngsjö har legat med hus runt kyrkan tidigare, men att dessa försvann i samband med skiftet, berättar Christina Martinsson.
Kanske ledde till och med den västra entrén till vägen mot Hommentorps station.
I dag ligger byn Lyngsjö istället öster om riksväg 19.
Per Erik Tell