När Kristianstadsgrabben Bosse Michanek var tolv år gammal reste han med mamma Maj-Lis och moster till Los Angeles. Han hade vunnit en teckningstävling i Allers.
Det var som en saga av Walt Disney alltihop.
Resultatet av resan blev att han åtta år senare återvände till ett fast jobb på Walt Disneys studios. Han hade nått sina drömmars mål. Han var en av världens främsta tecknare och animatörer.
Då tröttnade han.
– Det var inte roligt längre. Jag hade inte gjort något annat än tecknat i hela mitt liv, förklarar han då Journalen träffar honom på ett kafé i Malmö där han bor sedan många år tillbaka.
Bo Michanek blir inte omedelbart igenkänd på stan, men i den svenska serievärlden har hans namn närmast legendstatus. Han var en talang som ingen annan.
Det insåg direktörerna på världens största nöjes- och underhållningskonglomerat Walt Disney Company. Då han besökte deras studios i Burbank som tolvåring blev han furstligt mottagen och behandlad som en framtida kollega.
– Ja, vi var där på ett kort besök och flög sedan vidare till San Francisco, men de ringde från Walt Disney och ville att jag skulle komma tillbaka några dagar innan vi reste hem igen, berättar han.
Detta var 1972 och då var det ingen vardagshändelse att flyga över Atlanten. Bosses första flygtur blev i en jumbojet.
Det var som en saga alltihop. Tillbaka i Los Angeles möttes de av en limousin och den körde direkt till Disneys produktionsateljéer. Bosse fick en inblick i hur allting fungerade, en snabbtitt på arbetet med filmen Robin Hood som höll på att produceras och så ville de att Bosse själv skulle göra lite teckningar.
Teckningarna Bosse gjorde hängdes upp på väggen och han har hört historier om att de satt uppe i flera år och att cheferna på Disney kunde peka på dem när någon körde fast och säga:
– Se där vad Bosse åstadkom när han bara var tolv år.
Han hade tagit med sig några av de animerade filmer som han själv gjort hemma på Odal i Kristianstad med hjälp av familjens super8-kamera.
– Jag ville inte ta fram dem. Jag tror att jag skämdes lite och inte tyckte att de var särskilt bra, men mamma propsade på att jag skulle visa dem.
I dag skrattar han åt minnet. Hur Disneydirektörerna letade fram en super8-projektor och satte i filmen med Kristianstadsfiguren Mårten Persson, en karaktär som Bosse hade utvecklat och jobbat med hemma på pojkrummet.
– Efter bara någon minut lämnade herrarna biosalongen och jag tänkte att jaha, jag skulle aldrig tagit med den. De orkade inte ens se den korta filmen till slut.
Så fel han hade. De som sett filmen gick bara ut för att hämta alla sina kollegor så att de också skulle få se Mårten Persson in action. Plötsligt var salongen full av folk. När filmen var slut kom applåderna. Disney hade hittat ett tolvårigt underbarn.
När han reste hem var det med ett löfte om hållen kontakt och ett jobb att komma tillbaka till i USA då han fyllt 18. Det största intrycket på Bosse hade mötet med ”de nio” kända Disneytecknarna varit. Han träffade flera legendarer som han beundrade. Inte minst Milt Kahl som var den som bland mycket annat stod bakom tigern Shere Khan i filmen Djungelboken.
Djungelboken var och är fortfarande Bosses absoluta Disneyfavorit. Även om han också gillar Aristo Cats och Pongo och de 101 dalmatinerna.
Disneybolaget hörde av sig med jämna mellanrum under åren men innan Bosse åkte till USA skulle han göra lumpen. Han hamnade i Karlskrona, som tecknare i Flottan. En något udda militärtjänstgöring kan tyckas och inte lyckades man särskilt bra att ta hand om Bo Michaneks speciella gåva.
– Nej, jag textade en del skyltar och ett gratulationskort till amiralen som fyllde år. Det var nog allt, berättar han med glimten i ögat.
Han tog en kurs i krokimålning på Kursverksamheten i Kristianstad för att lära mer om anatomi och hur kroppar rör sig och fungerar. Det är den enda utbildning han har haft inom sitt yrke.
Tjugo år gammal for han på nytt över Atlanten. Nu för att bli heltidsanställd animatör och tecknare i Disney studios. Han bodde först hemma hos en dansk tecknare, sen fixade han en bostad som visade sig hyras ut av Walt Disneys före detta privatpilot.
Alla nya tecknare som anställs hos Disney får först gå en skola för att lära sig den särskilda Disneytekniken och andan. Det behövde inte Bosse. Han ansågs redan vara fullfjädrad.
Men det hade hänt mycket hos Disney under åtta år. Bara två av de nio som Bosse kände samhörighet med och som han hade mest kontakt med fanns kvar. De höll dessutom på med specialprojekt, så det blev inte så mycket tillfällen till möten.
Bosse trivdes inte. Den stora förändringen i livet gjorde att han stannade upp och började fundera. Han hade tappat intresset fullkomligt.
– Jag hade ju tecknat hela livet. Steg upp en timme innan skolan för att hinna rita, cyklade hem på lunchrasten för att rita och så fortsatte det tills jag somnade, berättar han.
– Jag hade aldrig funderat så mycket på jobb och framtid. Jag hade bara ritat på.
Det sägs att han tog pennan i vänsterhanden och gjorde sin första teckning redan innan han kunde gå. Den första som föreställde något var av Hakon Swärds och hans hustru Lottys dalmatiner Pan. Lotty hette Michanek och var släkt med Bosses mormor, så han träffade dem ibland.
I Kalifornien tog plötsligt tjugo år av tecknande tog ut sin rätt.
Bo Michanek åkte hem till Sverige igen. Han tyckte själv att det var lite skämmigt att komma hem efter bara några månader, då tidningarna hade skrivit om avresan och allt.
– Jag vågade knappt visa mig. Kände mig misslyckad, berättar han.
Ganska snart hade han fått jobb på Hemmets Journal som gav ut tidningen Kalle Anka & Co. Han bodde i en tjänstebostad och gjorde omslag, kalendrar och annan merchandise med de välkända Disneyfigurerna.
Fast han trivdes inte särskilt väl. Han var trött på Kalle Anka och hans vänner och sökte efter något annat, så han kontaktade Rune Andreasson i Viken, mer känd som Bamses pappa. Även om Bosse erkänner att han inte var så himla intresserad av Bamse så fanns det inte många jobb för en ung tecknare. Han fick ett provmanus, tecknade en serie och Rune Andreasson blev mycket nöjd och anställde honom.
Bo Michanek är upphovsman till många Bamseserier som blivit klassiker. På serienördarnas websidor finns det långa listor på serieberättelser med Bosses signum.
En av dem har en alldeles speciell historia. Det är när Bamse och hans kamrater hamnar i Lilleputtarnas rike, en pastisch över Jonathan Swifts roman. En del rutor i den här serien, som Bosse tecknade, plockades ut och trycktes upp på en tjusig sidenslips. Vips – Bamseslipsen var född.
På en bokmässa i Göteborg gav en av Bamses medarbetare en slips till Carl Bildt.
Några veckor senare ringde det hos Bamseförlaget. Det var Carl Bildts pressekreterare som undrade om Bildt kunde få en slips till. Han skulle resa till USA och behövde en gåva president Bill Clinton.
Clinton lär sedan ha haft Bamseslipsen på sig under ett demokratiskt partikonvent med tusentals deltagare och Bild gav slipsar också till bland annat Boris Jeltsin och Nelson Mandela.
Slipsen gick aldrig att köpa. En företagsledare som försökte fick nobben av Rune Andreasson, oavsett hur många tusenlappar han tänkte slanta upp. Bamse är ingen krösus, blev bara svaret.
På webbens auktionssajter hittar man ibland en Bamseslips till salu. Bosse har en med sig när vi träffas. Den är kvar i sin cellofan och det är tveksamt om han någonsin använt den.
Även om Bo blev Bamses förstetecknare så trivdes han inte riktigt. Det blev för mycket. Han fick svårt med deadlines, hann inte med och ju längre det gick desto värre blev det. Bosse förstod att han var på väg in i en depression.
– Jag var helt under isen, säger han själv och ruskar på huvudet åt minnena.
Mitt i alltihop insåg han att han måste ta tag i sitt liv och få något att leva för. Få gnistan tillbaka. Kanske han skulle försöka göra något eget, inte bara andras figurer?
– Jag hade en idé som jag delvis jobbat med i reklamsammanhang och bestämde mig för att göra en serie om en skolklass med många olika elever med olika karaktärer, utseende och bakgrund. Hoppades att det kanske skulle kunna bli en ny serietidning – Klassen.
I fyra år arbetade han fram en dummy, ett provexemplar. Ritade Bamse på dagarna och sitt eget projekt på nätterna. Någonstans fanns en förhoppning och ett vagt löfte om att få drömmen realiserad om en egen serietidning.
Av olika anledningar blev det inte så. Förhoppningarna grusades i flera omgångar. Seriebranschen var i fritt fall i mitten av 1990-talet. Alltihop blev för mycket för Bosse som gick in i en psykos.
– Jag var i någon sorts tillstånd, säger han, utan att riktigt kunna peka på vad det var som hade hänt. Han fick vård under några år och arbetstränade på Bamseredaktionen fram tills dess att de organiserade om och gjorde alla anställda till frilansare. Det fungerade inte för Bosse.
I dag är Bo Michanek sjukskriven. Han håller fortfarande på en del med sitt gamla projekt Klassen. En annan idé om en animerad film sysslar han också med ibland. Helt kan han inte sluta teckna. Under en tid ritade han kort till Gallerix. Han uppfann två vita björnar med hjärtformade öron – Love Bears, som såldes som gratulationskort.
Han mår bra idag efter ett liv som innehållit såväl höga berg som djupa dalar. Ungefär som landskapet i Bamsevärlden.
Per Erik Tell