Tog en fika med min gamle kamrat Svante häromdagen. På Centralens kaffebar Espresso House. Efter ett par koppar te började blåsan trycka på. Jag gick till disken och frågade efter toaletten.
”Den hittar du vid spår 5”, sa en servitris.
Jaha. Vi befann oss i andra ändan av stationsbyggnaden. Jag vandrade iväg. Väl framme insåg jag att det kostade tio kronor att besöka den offentliga toaletten. Vid det här laget hade jag blivit ordentligt kissnödig. Jag hade inga sedlar, inga mynt. Lyckades till slut betala med VISA-kort. Gick in och lät mitt vatten i en pissoar. Återvände till Espresso House och Svante.
”Vad dröjde du för?”
”Toaletten låg i andra ändan av byggnaden. Och kostade tio kronor.”
”Ja, det är för jävligt”, sa Svante. ”Tio kronor för att pinka. Det är skandal. Jag bojkottar dem.”
Jag tittade på Svante.
”Det är säkert en bojkott som svider i skinnet för SJ.”
Det är en stor uppoffring att bojkotta en toalett när man är kissnödig. Tyvärr märks det inte. Ingen saknar Svantes pink. Vissa bojkotter är helt enkelt dömda till osynlighet. Det är tråkigt. När man nu är så passionerad som Svante. Civil olydnad måste liksom märkas, annars är den misslyckad.
När jag kom utom dörrarna hade kylan slagit till. Jag drog rocken tätare om kroppen och knöt halsduken. Det var polarväder. Jag bestämde mig för att ta en taxi hem. Gick till taxikön och fick raskt fatt i en. Det gick förvånansvärt fort att komma hem. När man har bråttom kan vissa taxichaufförer söla nåt otroligt. Anna-Lena och jag hade föreställning på restaurang Möllan för ett halvår sedan. Började ringa taxi hemifrån en halvtimma innan vi skulle vara där. Tio minuter innan föreställningen skulle börja fick vi till slut fatt i en taxi. Hoppade in och ropade fram över sätena att vi hade mycket bråttom. Chauffören lade demonstrativt i ettans växel och krypkörde genom Slottsparken. Det gick så sakta att man kunnat hoppa ut ur taxin och gå bredvid och ändå komma före taxin till krogen. Det upplyste jag chauffören om. Med nacken i färdriktningen läxade han upp mig.
”Tror du jag vill förlora min licens”, skrek han, medan bilen sniglade sig fram förbi biblioteket och uppför Fersens väg mot Möllevångstorget.
En del taxichaufförer har inte en aning om vad gatorna heter dit man ska. Man upprepar adressen gång på gång. Ingen reaktion. Till slut får man berätta hur man ska ta sig dit.
Finns det ingen yrkesheder? Ingen yrkesstolthet kvar? Tänk om man gick på restaurang och beställde filet black and white och kocken kom ut från köket och frågade hur han skulle tillaga rätten. Och så fick man berätta exakt hur man gör, vilken bit på oxen man ska använda, hur man kokar potatis och hur man reder såsen. Nej, det var bättre förr, höll jag på att skriva. Men det kanske det inte var. Jo, det var det nog.
Det värsta exemplet på en urartad taxikultur fick jag höra häromdagen. Det gällde en instabil tonårsflicka som hade drabbats av panikångest i Helsingborg och rusade fram till den första taxin i en kö vid en stolpe nära Knutpunkten.
”Vart ska du?”
”Till psykakuten.”
”Tyvärr, det vet jag inte var det ligger. Du får ta en annan.”
Efter fyra försök gav hon upp. Inte en taxibil ville köra henne till psykakuten.
Till slut var det några A-lagare från stationens entréhall som tog hand om henne och såg till att hon kom fram och fick hjälp.
Det är så man förlorar tron på människan. Lever vi inte i en nation med kristen värdegrund? Var försvann tankegången om att vara en barmhärtig samarit? Att vara sin nästa behjälplig? Att göra mot sin nästa som man gör mot sig själv? Var försvann idealen om att det är större att ge än att få?
Jag börjar så sakteliga bli en anakronism. Min barndoms ideal är inte längre aktuella i samhället. Det är snart så man måste dra igång en bojkott. Jag tror jag ringer Svante.
Jan Sigurd