När Gustav II Adolf hade bränt Kristianopel och Vä sov han över i prästgården i Vinslöv. Morgonen därpå tackade han för sig, brände prästgården och Gumlösa kyrka, en bit norr om Vinslöv, innan han fortsatte härjningståget mot Vittsjö. Det var i februari 1612.
I mars 1904 brann Gumlösa kyrka igen.
Trots allt den gått igenom, eller kanske just därför, är Gumlösa kyrka osedvanligt rik på kulturhistoria och det skiftande teglet i fasad och stomme skvallrar om vad kyrkan utstått genom århundraden.
Gumlösa kyrka kom 2000 på andra plats i omröstningen om årtusendets svenska byggnadsverk. Sveriges första dokumenterade tegelbyggnad ligger på en kulle alldeles där den gamla vägen norrut mot Sverige gick över Almaån.
Kyrkovaktmästaren Lars Bertilsson guidar Journalen och är väl insatt i kyrkans hemligheter. Det finns många som ett slumpmässigt besök aldrig skulle upptäcka.
När jag frågar efter fysiska spår från branden 1904 så tar han mig med upp på vinden, kratsar i murbruket som ligger som ett golv däruppe och visar.
– Aska. Du ser hur svart det är här.
Branden som Gustav II Adolf åstadkom blev aldrig särskilt allvarlig, men den 28 mars 1904 förvandlades kyrkan praktiskt taget till en ruin där bara fasaderna stod kvar.
Det var på granngården Sinclairsholm som en ångdriven lokomobil sprätte gnistor bland halm när folket var hemma på middag. Förödelsen blev total för godset och då det blåste hårda vindar spred sig branden till kyrkan.
De materiella skadorna blev stora, många av gårdens djur dog i lågorna eller fick avlivas, men ingen människa omkom.
Ögonvittnet Agnes Jönsson berättar i Kristianstadsbladet den 24 mars 1984:
– Vi bodde i Hälleberga och hade köket mot gården och när vi ser ut genom fönstret stiger det upp en väldig rökpelare mot skyn. Far hann aldrig äta färdigt utan sprang dit bort och vad jag minns kom han inte hem förrän nästa dag.
Dagen efter branden konstateras i Hässleholms-Tidningen att herr Nilsson fick ett slag av en häst, Nils Persson brändes i huvudet och Jöns Nilsson – en man med träben – blev också bränd.
Även om förvirring uppstod på platsen, enligt samma tidning, och många samlades för att hellre se på än att hjälpa till så utfördes det också en hel del räddningsbragder.
Lars Bertilsson berättar att någon tog sig in i den brinnande kyrkan, fick ut lite stolar och att en tog sig fram till altaret och skar ut den Kristustavla som hängde där för att snabbt kunna rädda den undan lågornas rov. Den hänger fortfarande i kyrkan om än på annan plats. Tavlan är målad av Jonas Boklund som också har utfört snickerier i kyrkan.
Bertilsson visar en av de gamla stolarna från före branden och hur väl man lyckats tillverka nya stolar i samma stil. I Gumlösa kyrka finns inga bänkar utan var och en har sin stol.
Den gamla stolen hade tagits omhand av statarna Maria och Bengt Ingemansson på Sinclairsholm. Sönerna Stefan och Gunnar lämnade stolen till kyrkan 1983.
Kyrkorummet ser annorlunda ut idag än före branden. En intressant detalj som nu saknas är herrskapsläktaren. Det satt alltså en balkong en bit upp där godsägaren och hans familj kunde sitta under gudstjänsten och slippa stöta ihop axlarna med arbetare och ofrälse.
Interiören är varsamt återskapad efter branden och andra ombyggnader, om än inte exakt. Predikstolen har till exempel flyttats.
Gumlösa kyrka är unik i många avseenden. Ett är att man vet exakt när kyrkan stod klar och hur invigningen gick till.
Det var den 26 oktober 1192.
Initiativtagare lär ha varit storbonden Trugot Ketilson som ses som byggherre och han fick god hjälp av ärkebiskop Absalon, Nordens mäktigaste man, som såg till att hantverkare från kyrkobygget i Sorö i Danmark lånades ut. Det finns också stora arkitektoniska likheter med de båda kyrkorna.
Det rent praktiska arbetet stod franska byggmunkar ur cistercienserorden för. I innertakens bågvalv lyser några franska liljor som ska påminna om de franska byggjobbarna. Målningar av Svante Thulin på 1890-talet.
Cistercienserorden bestod av benediktinermunkar som i motsats till tiggarmunkarna lade största vikt vid arbete, främst kanske jordbruk, och odlade och byggde över hela Europa.
Ovanför, på innertaket, har det i praktiken beretts en ovanvåning. Man har lagt bruk mellan kupolerna som annars blir resultatet av valven och fyllt ut till ett relativt plant golv.
– Häruppe var det en sorts skyddsrum. Det gick ingen trappa upp, utan det fanns en lucka i taket, den finns kvar, och dit reste man en stege. Så kunde man undkomma om rövarband dök upp, berättar Lars Bertilsson.
Salen alldeles under yttertaket fungerade också som övernattning för resande pilgrimer, präster eller andra som kanske inte hystes in i prästgården över natten.
Lars Bertilsson pekar på ett ställe. Det syns tydligt ett avtryck av en naken fot. Ingen vet hur gammalt det är. Det är inte otroligt att det skulle kunna vara en av byggmunkarna som tappat sin sandal och satt foten i murbruket som inte hunnit stelna.
Teglet till kyrkobygget tillverkades sannolikt i närheten. Man vet inte var. Kalket till bruket hämtades från Ignaberga.
När kyrkobygget stod klart och invigdes var det med pompa och ståt. Inte mindre än tre biskopar fanns på plats. Absalon självfallet, men också Erik, den norske biskopen från Nidaros (Trondheim) och biskop Stenar från Växjö. Erik befann sig i exil i Lund hos Absalon den här tiden. Stenar lydde under den danske ärkebiskopen.
Orsaken till att man vet allt detta är att man hittade ett handskrivet pergament i kyrkan där Trugot Ketilsen själv präntat ned om kyrkoinvigningen. Originaldokumentet förstördes 1669 men dåvarande prästen var klok nog att skriva av det innan dess. Den avskriften på latin hänger fortfarande i kyrkan tillsammans med en översättning till svenska.
Viss förvirring råder kring om invigningen skedde 1191 eller 1192, då Ketilsens dokument inleds: ”Året efter Herrens födelse, det ett-tusen ett-hundra och nittioförsta, invigdes denna kyrka av Herr Absalon, vördnadsvärd biskop i Lund…”
Förutom beskrivningen av kyrkobygget finns där en lista över alla de fantasifulla reliker som samlats in av Trugot och förvarades i kyrkan.
Det var en bit av Jesu kors, en sten från platsen där korset stod, en bit av fatet från Jesu nattvardsmåltid med apostlarna, hår från Maria och tygstycke från henne och Johannes Döparen, aposteln Andreas skägg, bitar från flera apostlars sandaler, en del av Petri huvud och en del annat smått och gott.
Reliker var dyra, handeln omfattande och samlaren Trugot måste ha haft såväl rikedomar som anseende i trakten.
Allting fördes ut ur kyrkan omkring 1720 och grävdes ned på okänd plats för att slutligen bli kvitt den katolska vidskepelsen.
Det finns andra skatter kvar i kyrkan. Lars Bertilsson visar ett rökelsekar i brons som sannolikt stammar från 1200-talet och när det genomfördes en sänkning av golvet i kyrkorummet grävdes en grav upp. I den hittade man ett långt tvåhandssvärd. Svärdet dateras till tidigt 1500-talet och måste ha tillhört en riddare.
Lars Bertilsson visar svärdet som tidigare hängt i kyrkan men som numera låses in på en säker plats för att förhindra att det blir stulet.
Dopfunten i grå sandsten är signerad av Tove Stenmästare, som ju också var den som tillverkade den berömda dopfunten i Lyngsjö kyrka. I Gumlösa har Tove valt att gestalta bilder ur Jesu barndomshistoria och kring foten slingrar sig sagodjur, föreställande ondskans makter. Dopfunten lär vara i ålder med kyrkan.
Den är lite sprucken och i mitten av 1700-talet tyckte godsherren på Sinclairsholm att den passade bättre som blomsterkruka i trädgården och flyttade ut den från kyrkan. Hundra år senare togs den tillbaka och fyller än idag sin funktion när nya gumlösingar ska döpas.
Det finns åtminstone en grav i kyrkan med en sten som berättar vem som ligger där. Det är Trugot Torsen som dog 1333, på aposteln Barnabas dag (11 juni). Trugot Torsen kan ha varit barnbarns barnbarn till kyrkobyggaren Trugot Ketilsen.
I kyrkans yttre fasad mot öster sitter en annan intressant gravsten inmurad. Den saknar text men föreställer en av Sveriges mäktigaste män på 1500-talet, Birger Nilsson Grip och hans maka Brita Brahe. Grip var ståthållare på Kalmar slott och hans hustru var Gustav Vasas systerdotter.
De ligger inte begravda vid Gumlösa. Gravstenen hittades i en åker alldeles vid bron över Almaån i mitten av 1800-talet. Sannolikt hade den beställts av en bildhuggare i Danmark eller Skåne och av okänd anledning fallit ur transporten på väg mot beställaren. Sockenborna hittade bildstenen och murade in den i kyrkomuren.
Den äldsta daterade graven på kyrkogården i Gumlösa är istället Jöns Månsson från Råröds. Han dog 1721 och berättelsen är att Månsson ska ha lagt beslag på den danska krigskassan 1710 då danskarna gjorde ett försök att återerövra Skåne under Karl XII:s frånvaro.
Den danske överbefälhavaren Christian Reventlow hyste in sig på Sinclairsholm, sedan han invaderat Skåne via Råå, men fick brådstörtat lämna utan att få krigskassan med sig när Magnus Stenbock rensade Skåne från danskarna i slaget vid Helsingborg. Då hade Reventlow redan sjukskrivit sig och lämnat över befälet till Jörgen Rantzau. Tillfrisknad hemma i Danmark utan krigskassa fick han sparken som överbefälhavare.
Per Erik Tell