De vilda raggarkravallerna vid Sommarlust blev en riksnyhet

Det var inför Kristianstads Grand Prix i slutet av juli 1959 som det urartade i rena upplopp på raggarcampingen vid Sommarlust. Från hela landet hade det kommit raggargäng i färgglada amerikanare med eggande namn som exempelvis The Road Devils och The Car Angels. På fredagskvällen, dagen före tävlingarna, slogs över tusen tält upp vid campingplatsen intill Sommarlust. Flera av raggargängen var fientligt inställda till varandra och smockan hängde snart i luften.
Bakgrunden till koncentrationen av tusentals raggare till Kristianstad var de senaste årens succéer med motorsporttävlingar. Redan i augusti 1955 hade nämligen lilla Kristianstad skrivit in sig i motorsporthistorien. Då arrangerades här Sveriges första internationella Grand Prix, dåtidens Formel I, för sportvagnar. Platsen var Råbelövsbanan som låg i stadens norra utkant (men som inte låg i Kristianstads kommun utan i dåvarande Nosaby kommun). Banan mätte 6 700 meter och var tämligen platt, vilket medförde att publiken utan problem kunde följa racerbilarna i princip runt hela banan. På raksträckor kunde de snabbaste bilarna komma upp i hastigheter runt 270 kilometer i timmen.

Tävlingen 1955 lockade ofattbara 80 000 betalande åskådare. Det har förblivit ett oslagbart publikrekord alla kategorier för Kristianstadstrakten och är dessutom den näst största publiksiffra som någonsin noterats på ett sportevenemang i Sverige (Europas Grand Prix i Saxtorp 1939 samlade 120.000 åskådare).
Bilarna kördes inför förvånande invånare i sakta mak genom innerstaden och ut till den springande och flygande starten som då tillämpades. Många yngre, men även en och annan medelålders man, hade klättrat upp i trädtopparna för att få en skymt av de världsberömda racerförarna inklusive det svenska hoppet Eric ”Carlsson på taket”.
I huvudklassen blev det en kamp mellan dubbla världsmästaren, argentinaren Juan Fangio, och stallkamraten, britten Stirling Moss. Efter att de två Mercedesförarna jagat varandra varv efter varv vann den legendariske Fangio – som sammanlagt skulle vinna förar-VM fyra gånger – i sin Mercedes-Benz 300 SLR med drygt 300 hästkrafter genom att passera mållinjen med Moss ett par meter bakom. Eric ”Carlsson på taket” gick i mål på en hedrande åttonde plats.
En ofta berättad anekdot, men som är helt sann, är att strax före start blev Stirling Moss sugen på ett glas mjölk, vilket fick till följd att en helikopter vid tävlingsdepån fick lyfta och flyga bort till kostallen på Råbelöfs gods för att anskaffa den eftertraktade drycken. Piloten hann tillbaka i tid till en nöjd Stirling Moss. Händelsen utnyttjades av Nordöstra Skånes mejeriförbunds i sin marknadsföring. En tid efter loppet gjorde mejeriet reklam för sin produkt i stort uppslagna tidningsannonser med slogan som ”Mjölk är bäst tyckte även Stirling Moss som fick mjölk med helikopter” och ”Män i täten dricker mjölk”.

Prisutdelningen ägde rum på Stora Torg inför en tusenhövdad åskådarmassa. Prisutdelare var prins Bertil som efteråt på banketten på Frimurarehotellet berömde den enorma funktionärsapparat som krävts för att genomföra världsarrangemanget och som fungerat alldeles utmärkt. Särskilt hyllades säkerhetstänkandet: 300 funktionärer tillhörande Röda Korset hade varit i beredskap under tävlingarna, därutöver 13 läkare och 38 man från Svensk Räddningstjänst. En sjukvårdare hade varit utplacerad var 60:e meter längs banan.
Därefter blev det dans på Frimurarehotellet för 350 särskilt inbjudna gäster. Hakon Swärd, den självlärde musikern och kommunalarbetaren från Kristianstad, spelade tango på dragspel för vinnaren, den argentinske charmören Juan Fangio som tog en rejäl svängom på dansgolvet till tonerna av Hakons oslagbara dragspelande.

Succén medförde att Råbelövsbanan blev värd även för Sveriges Grand Prix 1956 då loppet fick VM-status, vilket bland annat innebar att loppet måste pågå i sex timmar. Även året därpå blev det VM Grand Prix i lilla Kristianstad. Under 1950-talet lockade tävlingarna i Kristianstad i snitt 35.000 åskådare.
Totalt kördes åren 1952-1961 tio stortävlingar – sju mc och tre biltävlingar – på Råbelövsbanan som under några gyllene år alltså jämställdes med exempelvis legendariska Le Mans i Frankrike. Marken till banan hade upplåtits av Råbelöfs godsägare, Douglas Kennedy, efter att motorarrangören SMK Kristianstad gått med på att ta ut en särskild nöjesskatt på entrébiljetten och 25 öre per bil från parkeringsavgifterna som oavkortat skulle gå till byggandet av ett pensionärshem i närliggande Fjälkestad.

Åter till raggarcampingen 1959 vid Sommarlust. På campingområdet fanns ingen belysning eller andra säkerhetsarrangemang vidtagna förutom en ensam ordningsvakt som gick runt bland tälten. Med andra ord; I mörkret var området omöjligt att kontrollera. Redan på fredagskvällen, dagen före motortävlingarna, tog festandet tog fart med flera skärmytslingar som följd mellan olika gäng. Det fortsatte dagen efter och förvärrades allt eftersom lördagen led. En stor polisstyrka anlände och vid niotiden på kvällen – då kaos rådde på campingplatsen – genomförde polisen sin första attack. Med dragna sablar och batonger skingrades ett raggargäng med hugg och slag. I mörkret drabbades dessvärre både skyldiga och oskyldiga av de tunga vapnen.
Det enligt många brutala polisangreppet fick raggarna att lägga inbördes trätor åt sidan och istället gemensamt vända sig mot poliserna. Nya polischocker med dragna sablar provocerades fram. En bekvämlighetsinrättning vältes med ny polischock som följd. ”Man slogs till solen gick upp”, som en reporter formulerade det.
Kravallerna vid Sommarlust i Kristianstad blev nyhetsstoff även på riksnivå. Sedan följde veckopressen efter. I ett femsidigt bild- och textreportage med rubriken ”Skandalernas Grand Prix i Kristianstad” skildrar tidningen Se hur raggare och polis slogs hejvilt i mörkret på Sommarlust: ”En ohygglig livsfarlig kamp. Med batonger, halvlitrar och dragna sablar. Ljudet av blankt stål mot bart skinn. Det krasande ljudet då nånting går sönder. Vrål av hat och skräck. På vägen utanför tältplatsen: publiken. Hundratals kristianstadsbor. Kvinnor. Barn…”.
Kravallerna skakade den lilla staden. Polis, brandkår, ambulans- och sjukvårdspersonal hölls sysselsatta hela natten. Ambulanserna gick i skytteltrafik mellan Sommarlust och Kristianstads sjukhus. Ett 25-tal personer, flera av dem oskyldiga, fördes till stadens sjukhus för att få skador efter sabelhugg och batongslag omsedda. En styrka på 25 poliser och 30 militärpoliser genomförde totalt tre omfattande chocker och två mindre mot folkmassorna i tältstaden där det befann sig omkring 2000 personer, de allra flesta – men inte alla – berusade raggarynglingar.
Reportaget i Se formulerades i dramatiska ordalag: ”GP-ungdomarnas polishat visste inga gränser. Så fort någon kamrat greps slöt en hord av raggare upp runt konstaplarna. Vägen till polisbilen höljdes i skrik och svordomar. Flera gripna kamrater försökte ungdomarna själva befria. Det var då polisen drog blankt…”.
Flera polismän skadades, tre av dem tvingades söka vård på sjukhuset. Brandkåren ryckte ut tre gånger för att släcka bränder som raggarna anlagt på området med hjälp av bensin. Bland annat sattes serveringstält i brand. Ett 25-tal ungdomar omhändertogs av polisen.
Måndagens Kristianstadsblad hade ett stort uppslaget reportage om helgens raggarkravaller: ”Var detta verkligen nödvändigt frågar sig i dag tusentals kristianstadsbor efter att ha bevittnat de mest skandalösa scener under kravallerna natten till söndagen mellan polis och raggare på den stora campingplatsen vid Sommarlust. Polisen säger: Raggarna tvingade oss att dra blankt annars hade vi inte klarat våra skinn´. Raggarna:Vi vill inte alls ha bråk, men poliserna provocerade hela tillställningen. Inte trodde vi att kristianstadspoliserna var sådana hårdingar´”.

Efter raggarkravallerna på Sommarlust ställde en reporter frågan till chefen för polisens styrka i Kristianstad om vad polisinstruktionerna säger om åtgärden att använda sabel. ”Ingenting”, svarade polischefen och fortsatte, ”där står bara om spikmatta och skjuta skarpt, att dra blankt avgör omdömet. Vi hade att välja på att gå hem eller sätta oss i respekt. Vi gjorde det enda rätta”.
Året innan hade motortävlingarna i Hedemora förbjudits efter upprepade bråk och skandalscener och nu hade även polisen satt stopp i Kristianstad. ”GP-sporten i Sverige har kanske dött sin sista död” avslutade reportern sin text i Se-reportaget.
Två år efter raggarkravallerna, efter motorcykeltävlingarna 1961, blev det heller inga fler tävlingar i Kristianstad. En tioårig gyllene motorepok gick därmed i graven. Året därpå anordnades det aktion på läktardelarna, tidtagningsutrustning och annat som hört banan till. Numera finns knappt några spår kvar. Den gamla banan är igenväxt, grus täcker den ursprungliga tävlingsasfalten och i hagen vid sidan av stängslet betar kor i fridfullt lugn. Det enda konkreta som i dag påminner om Kristianstads storhetstid inom den internationella motorsporten är vägsträckan till start och målrakan som 1995 gavs namnet Grand Prix vägen.

Kenth Olsson