Jag köpte King Crimsons första LP ”In Court Of The Crimson King” 1969 av en dåvarande kompis som, om jag inte missminner, behövde kontanter till ”jum-jum” inför en stundande helg. Plattan, som var det engelska originalet, hade släppts i oktober 1969 och jag övertog den endast en kort tid därefter. LP:n innehöll en typ av musik som var något helt nytt för vårt musikgäng på den tiden.
Exempelvis första spåret ”21st Century Schizoid Man” var en sjuhellsikes rökare på sju minuter, vilken för oss på den tiden var relativt knepig att genrebedöma. Men, typ av progressiv rock av det tuffare slaget. Emedan resten av plattans kompositioner skiljde sig relativt markant från första spåret genom att vara betydligt lugnare, mer ”svävande”, åt det psykedeliska hållet. Samt att stora delar av resten av plattan hade stänk av modern och lugn, harmonisk Jazz, med text/sång.
Förutom Robert Fripp, gitarr; Greg Lake på bas och sång och Michael Giles på trummor använde man här mellotroner flitigt, vilken blivit högsta mode under de sista åren på sextiotalet. Men det nya för oss i den dåvarande traditionella popsvängen var vibrafonen, samt mycket blås med flöjter och saxofoner, som ihop med olika mellotroner hanterades av Ian McDonald, vilken även gjorde vocaliska inhopp på några av låtarna. Peter Sinfield medverkade endast som textförfattare.
Själv brukade jag ibland hoppa över ”21st Century Schizoid Man” helt, för att lyss på resten vid sänggående. Vilket faktiskt även kunde inträffa i händelse då någon musikintresserad dambekant ansåg sig behöva ”extern” sängplats inför natten. De övrig låtarna är nämligen relativt lättlyssnade.
Andra plattan med gruppen fick titeln ”In The Wake Of Poseidon”, vilken släpptes i maj 1970, alltså endast något halvår efter den första. Emellertid då med Robert Fripp även på mellotron och ”diverse effekter”. Greg Lake, numera endast sång; Gordon Haskell sång på ett av spåren, samt Michael Giles på trummor. Vidare hade man adderat brorsan Peter Giles på bas och Mel Collins på saxar och flöjterden. Samt den mångsidige jazzpianisten Keith Tippet på piano/flygel.
Men även detta album med texter av Peter Sinfield som även producerade ihop med Fripp. De flesta kompositioner var nu av Fripp och Sinfield, även om Ian McDonald, som medverkade på första plattan, var med på två av kompositionerna varav Mcdonald själv hade skrivit en av dessa.
”In The Wake Of Poseidon” var, åtminstone vad jag ansåg på den tiden, svårare att genrebedöma än första LP:n. Här fanns exempelvis mer av det som benämndes som avantgardistisk Jazz, lite åt det hållet som en annan engelsk grupp, nämligen Soft Machine började med under 1969 (då dåvarande trion S.F. utökades med fyra blåsare) och fram under första halvan av 70-talet. Emellertid ansåg jag redan då att King Crimsom var bättre, intressantare och betydligt mer behagliga att lyss på.
Vilket inte nog kunde understrykas då och speciellt när King Crimsons tredje platta ”Lizard” släpptes i december 1970 och sannolikt inte heller i nutid. ”Lizard”, vilken även den utkom endast något halvår efter den förra blev en fullpoängare, en elva på en tioskala. Jag och många med mig, ansåg plattan vara ett solklart mästerverk då den släpptes, även om vi nog ansåg musiken var av relativt svår karaktär. Oavsett, så kan ju inte en LP får högre poäng än så, eller?
(Men, om jag säger såhär, efter 100-tals lyssningar under närmare 46 år, samt att jag för närvarande äger typ fem UK-pressningar, varav tre super-original; en US-press; en Japan-press; samt en 200-grams press från 2012. Ja, oc så tre olika speciella CD-utgåvor, varav en Japansk…)
På denna platta gjorde de ytterligare en rockad gällande både sättning och medlemmar. Robert Fripp, numera även elpiano. Mel Collins, saxar och flöjter. Gordon Haskell, numera bas och sång. (Tony Levin lirar bas på spår 7). Andy Mcculloch, trummor. Samt att man adderat en mindre blåssektion bestående av Robin Miller, oboe och engelskt horn (ett instrument tillhörande oboe-familjen). Samt att man från Soft Machine lyckligtvis hade rekvirerat; Mark Charig, kornett och Nick Evans, trombon. Därtill som på förra plattan, Keith Tippet, flygel och elpiano. Samt att man lånat sångaren från YES, Jon Anderson, vilken ger prov på sin vackra stämma på ett av spåren. Annars som vanligt med texter av Peter Sinfield, vilken även här producerat ihop med Frippen. Samt att Peter Sinfield även stått för utformningen av det vackra konvolutet.
I sammanhanget anser jag det viktigt att beakta… Dels tidsaspekten, alltså den korta period som gått då King Crimsons tre första LP-skivor spelades in. Dels hur medlemmarna under denna relativt korta tid skiftades. Det finns graverande uppgifter om att det inte var helt enkelt för medlemmarna att inbördes komma överens om bandets inriktning. Samt inte minst, att själva kombinationen av instrument över tiden skiftades, eller att man lade till instrument och ändå att musiken och kompositionerna kunde bli så pass bra som de blev, trots alla dessa olika rockader. Eller ska man benämna gruppens utveckling som tre års ”experiment”, med smärre kaos som verkligen lyckades?
Emellertid ställer jag mig mycket tveksam över att det endast skulle vara Robert Fripps förtjänst att bandet, åtminstone i mitt tycke, under dessa år utvecklades åt absolut rätt håll. Eller kanske jag ska säga, åt mitt håll. Det vill säga och nu ämnar jag lägga in en brasklapp. De obskyra LP-skivor som King Crimsom släppte under senare tid, fortfarande med Robert Fripp i spetsen, ofta med skiftande medlemmar, har som jag ser det, erhållit det mindre smickrande epitetet, ”LP:s non grata”.
För några månader sedan blev jag, efter att jag åter igen råkat höja detta mästerverk till skyarna, mer eller mindre avtvingad ett exemplar till en nära vän, vilken dessutom är musiker sedan många år. Men som, hör och häpna, faktiskt aldrig hade hört plattan. Denne annars mycket kompetente musikkännare, producent mm, ringde mig efter att ha avlyssnat plattan. Och det han då säger i luren är kort och gott följande: ”Du, det är inte klokt!” Alltså, i en positiv andemening.
Nu hade sannolikt även denne herre sett ljuset! Ty, det var ungefär de orden som jag själv under årens lopp använt, efter att jag med många lyssningar i bagaget börjat fatta plattans verkliga storhet. Men en liten varning kanske är på sin plats? Tro nu för den skull inte att hen som helst kan införskaffa plattan och börja gilla den med en gång. Nej, då får hen sannolikt ha ett hyfsat tränat hörselorgan och vara synnerligen lyhörd vad gäller de olika musikstilarna som här blandas. Nämligen, som genrer för albumet anger Wikipedia ”Progressiv Rock” och ”Fusion Jazz”. Jag vill nog lägga till ”Psykedelisk Jazz” och ”Psykedelisk Rock”, med stänk av dåtida Avantgarde… Samt ”moderniserad klassisk musik med viss humor”. (Ja, jag är medveten om att det låter egendomligt.)
Beakta även då det gäller de genre-epiteten här ovan att alla fyra spåren på första sidan av plattan innehåller ”typ av sång” av Gordon Haskell. För inte fan låter det väl som att text och sång skulle passa in på ”Psykedelisk Progressiv Fusion Jazz-Rock med stänk av Avantgarde”, eller? Jag ger mig inte här och nu in på att nämna något om dessa fyra spår, mer än att sidan avslutas med en kort vacker vaggvisa, vilken det naturligtvis inte går att somna till. Nej resten av sidan får bli en överraskning för de som vågar anta utmaningen att placera denna LP, eller för den del CD, i sitt arkiv. Jag fattar bara inte hur fantastiskt ett så pass, visserligen organiserat kaos kan bli!
Även första spåret på andra sidan ”Rrince Rupert Awakes” innehåller sång, men då av nämnda Jon Anderson. Ett spår som påminner om en ”vaggvisa”, men som det absolut inte går att somna till. Därefter vad jag benämner som det ”klassiskt moderniserade”, vilket bland annat innehåller en ”marchtrumma” a la Ravel´s Bolero. Sedan åter en kort ”vaggvisa” med vackra oboe-slingor och med obskyrt sånginslag. Därefter börjar helvetet braka löst med studions alla mellotroner och samtliga ovan nämnda blåsare, samt extra allt, i en mix av samtliga de genrer som nämndes i förra stycket. Var god håll i hatten, eller om du möjligen har toupé, eller du kanske har både… Därefter åter igen en ”falskklingande” vaggvisa utan sång, …som det naturligtvis inte går att somna till.
King Crimson turnerar sedan 2013 och var i Stockholm i oktober 2016. Numera med tre trummisar i frontraden, varav Pat Mastelotto varit med sedan 1994. Robert Fripp samplade mellotroner och gitarr. Jakko Jakszyk, sång, gitarr; Tony Levin, bas, vilken varit med sedan 1981. Samt flöjtisten/ saxofonisten Mel Collins som även var med på ”In Wake Of P…” samt ”Lizard” i början av 70-talet.
Dr. Guro