Roger kom med i samlaralbumet inför VM i Mexiko 1970, men Marseille släppte aldrig iväg honom.
Den 20 mars fyllde en av Sveriges, kanske Europas, bästa högeryttrar någonsin, Roger Magnusson, 80 år. Kristianstads Journalen sällar sig till gratulanterna. Han är svensk och fransk fotbollshistoria.
Fortfarande tar franska Tele-Foot med jämna mellanrum fram filmsnuttar från cupfinalen 1972 mellan Olympique Marseille och Bastia.
Roger Magnusson dribblar av den korsikanske backen Tossi gång på gång i den här matchen, lurar fullkomligt skjortan av honom vid hörnflaggan, och skickar ett perfekt inlägg som Josip Skoblar, som väntat, möter med pannan. 1-0!
Matchen vinner Olympique med 2-1. Laget tar hem dubbeln. Både ligan och cupen.
”Magnysson” är på allas läppar.
Låt oss börja från början.
Farsan Harry Magnusson var en duktig fotbollsspelare. Så han värvades från en liten ort utanför Växjö till hårdsatsande Blomstermåla IK.
Fotboll var hela Rogers liv under uppväxten. Han debuterade i Blomstermåla, i a-laget, som fjortonåring, samma år som han hade sett Nacka och Inter tvåla till Kalmar FF med 13-2 (!) i en träningsmatch. Det var 1959.
– Jag var där men lyckades aldrig komma fram till Nacka i högen av alla ungdomar som flockades, säger han och minns alltihop som om det var igår.
Det här uteblivna mötet berättade han senare om för Nacka och då tog denne av sig sin Internål och gav till Roger.
– Det kändes stort. Så stort, säger han, med inlevelse.
Redan då, i Kalmar, hade Roger bestämt sig för att bli fotbollsproffs. Så när kompisarna trimmade mopederna och skaffade spätta till bönpallen, stod Roger i källaren och trixade med en tennisboll, och utvecklade sin teknik.
Det gav resultat. I Expressen skrev Stig Bodin om underbarnet och storklubbarna fick nys om att här fanns någonting som bara väntade på att hämtas hem.
– Från IFK Norrköping ringde George Åby Ericsson och ville bjuda på krogen.
Det blev en annan Ericsson som tog hem spelet om guldklimpen. Facitchefen Gunnar Ericsson som styrde bruksorten Åtvidaberg och fotbollslaget med samma pondus.
Det sägs att hela värvningen av Roger kostade Åtvid mindre än 10.000 kronor.
I ÅFF spelade Roger i fem år. Från juni 1961 till juni 1966.
Han stortrivdes.
– Det har alltid handlat om livskvalitet. Jag hade det i Åtvidaberg, jag hade det i Marseille.
Likväl som han kan relatera matcher från Parc des Princes i Paris eller Stade Velodrome i Marseille så minns han hur hemmapubliken på Kopparvallen bytte sida i halvtid för att stå på ÅFF:s högra långsida och i detalj kunna följa Magnussons dribblingar.
En av hans bästa matcher är också från den här tiden.
Åtvid slog lokalkonkurrenterna Motala AIF med 7-0. I Motala. Roger gjorde fyra målpass.
Minnet blixtrar till:
– Det var i maj 1963…
Han läser inte ur gamla klipp eller dagböcker. Han bara minns.
Men han glamoriserar aldrig. Han skryter inte. Snarare tvärtom. Han vet precis vad han var för någonting.
– Jag var en humörspelare. Vissa matcher gjorde jag ingenting. Absolut ingenting.
Han berättar hur kraven blev högre och högre redan under ÅFF-tiden. Magnusson skulle göra en egen show. Så var det bara. Och dom kraven följde hela hans karriär. När han femton år senare avslutade den i Vilans BoIF i Kristianstad i division III Skåne, ringde bortalagens kassörer upp och frågade om Roger var med i laguppställningen. Då krävdes nämligen oftast mer plats för publiken än annars.
– Hela mitt fotbollsliv har styrts av tillfälligheter som har gjort att jag blev det jag blev.
De allsvenska klubbarna, främst Djurgården och ÖIS låg på för ett kontrakt. Men tränaren Antonio Duran lugnade Roger med orden ”du blir snart proffs”.
Det blev han.
Han skrev på för Juventus vid fel tillfälle. 1965. När han flyttade 1966 hade det italienska fotbollsförbundet fått för sig att man skulle höja kvaliteten på landslaget och det blev importstopp på utländska fotbollsspelare i Italien. Så Juventusspelaren Magnusson hamnade på lån i Bundesliga och FC Köln.
I Fotbollboken 1968 skriver Tommy Engstrand hur Roger tyckte allt var botten. Han vantrivdes med den maskinmässiga tyska fotbollen och vädret (!). Han längtade till en ”frisk grön svensk fotbollsmatta i maj eller juni och att få möta backar som går in för fotboll och inte för att sätta mest blåmärken på benen. Det är något annat än det här monotona malandet i ur och skur.”
Då grep tillfälligheterna in igen.
Trots att han inte fick lira i den italienska serie A så kunde klubbledningen plocka in honom då det var dags för Europacupen. Och eftersom Juventus inte spelat särskilt övertygande i ligan, laget var trots allt titelförsvarare, så beslutade man sig för att testa den där svensken i Europacupen.
– Det gick mycket bra.
Första matchen blev mot Rapid i Bukarest. 0-0. Men hemma i Turin vann Juventus med 1-0 och målskytt var Roger Magnusson. Sedan lottades italienarna mot Eintracht Braunschweig. Man hemmavann med 3-2 och förlorade borta med 0-1. Då stod Magnusson över för det hade inte gått så bra i den förra matchen.
Han tackade för förtroendet han fick när det blev dags för omspel på neutral plan i Bern, dribblade fyra backar och satte en högerkanon i mål. Den här matchen sågs av miljoner européer på TV.
– Och räddade min karriär, säger Roger.
Nantes var intresserade och Olympique Marseille var ett annat namn. Marseille hade fått en ny klubbdirektör. Mångmiljonären och affärsmannen Marcel Leclerc hade flyttat hem och ville rycka upp fotbollen i stan. St.Etienne hade totalt dominerat fransk fotboll i ett decennium och nu skulle Olympique utmana.
Leclerc hade köpt storstjärnan Bonnell.
Nu, 1968, lånade dom Roger från Juventus.
Året efter kom Josip Skoblar från Hannover.
En epok inleddes.
Det började mot Bordeaux.
Högeryttern Magnusson gjorde själv ett mål och passade till ett. Nästa match var borta mot Nantes. Olympique fick stryk. Det gick inte bra. Efter den tredje matchen fick Roger ont i magen.
– Jag fick så förbannat ont i magen, säger han, och gestikulerar som den fransman han varit.
Det var blindtarmsinflammation. Och Roger opererades och fick vila i två månader.
Ytterligare en tillfällighet som räddade hans karriär!
För när Roger låg sjukskriven gick det riktigt risigt för Olympique. Så risigt att tränaren, Robert Dombergh, fick sparken. Andretränaren, gamle storspelaren Mario Zatelli, tog över. Då parkerade laget på nedflyttningsplats i ligan.
Zatelli betydde massor för Roger, och Marseille.
Dombergh däremot kom han inte överens med alls.
– Det var en sån där som pratade system och ritade pilar och streck på en tavla hela tiden. Vi orkade inte med honom och hans föreläsningar. Jag fick bara höra att jag jobbade för dåligt, säger han och det är lätt att föreställa sig hur illa han mådde av fyrkantigheten.
Redan på dagis får man lära sig att det inte går att stoppa runda bollar i fyrkantiga hål.
Det blev annorlunda med Zatelli. Han visade förtroende för den svenske bollvirtuosen. Då vände det uppåt i tabellen igen och 1969 tog man så hem cupen, efter att ha besegrat Bordeaux i finalen.
När Olympique köpte loss Roger från Juventus 1970 fanns det fler intresserade. Holländska Feyenoord där kompisen Ove Kindvall spelade var dom som utmanade Marseille i det längsta.
Men affärsmannen Leclerc var förtjust i Roger.
Han uppmanade ständigt laget att spela på den magiske högeryttern. Ibland gick det till överdrift. Roger glömmer aldrig en samling på Leclercs restaurang ”Super Club” inför en match i veckan före jul 1971.
Då krävde klubbdirektören att alla spelare i laget under matchens första tjugo minuter skulle passa till Roger. Om någon passade någon annan skulle han få böta tusen francs!
Roger skrattar när han berättar och man tror knappt det är sant.
– Det blev fullkomlig katastrof. Vi mötte ett bottenlag och jag var helt slut efter första halvlek eftersom jag bara fått jaga passningar hela tiden. Vi hade bara 1-1.
Olympique Marseille under dom här åren var inte bara Roger Magnusson och Bonnell. Framförallt var det Josip Skoblar, skyttekungen som satte strutarna på Rogers inlägg.
Skoblar gjorde 100 mål på sina första 100 matcher för Marseille! Han gjorde totalt 151 mål på 174 matcher och vann skytteligan tre år i rad.
Roger och Skoblar har haft fortsatt kontakt genom åren. Skoblar var en tid sportchef och med Rogers hjälp värvades en ny svensk spelare 1977. Det var Näsbygrabben Anders Linderoth, som spelade tre år med klubben.
Det blev sex år i den franska storfotbollens yppersta skyltfönster i Marseille. Sex år av minnen.
Bästa matchen?
– Borta mot Valenciennes. Augusti 1969. Allting lyckades för mej. Jag spelade som i trance, jag förstår det inte riktigt själv. Jag dribblade, lekte och klackade över mej själv. Bortapubliken stod upp och applåderade. Jag fick sex stjärnor i France Football och det är ovanligt.
Det hörs att han är stolt över minnet.
Ett annat minne som han glömmer att berätta om var 1971 när Santos med Pele, världens bäste fotbollsspelare, kom till Frankrike och fick möta ett lag som den franska TV-publiken röstat fram. Det var nio St.Etienne-spelare och så Skoblar och Roger från Marseille.
Efter matchen utsågs matchens lirare av Pelé, som utan betänketid sa:
– Den fantastiske högeryttern!
Det var också en sån där där kväll då allt gick hem. Santosbacken var hela tiden steget efter och några dribblingar senare på väg mot läktaren.
Det var Brigitte Bardot som gjorde avspark i den matchen.
Trots att Roger mött Pelé och en en mängd andra storspelare genom åren tvekar han inte ett dugg när han ska peka ut den allra bäste:
– Hasse Persson i Landskrona och HIF. Han tog inte ett steg i onödan. Han gjorde två mål på oss, hade ett fruktansvärt skott, när Bois slog ÅFF 1961.
Minnena från Marseilletiden är många. Som när dom vann ligan 1971 och huvudsponsorn Chrysler skänkte vars sin sprillans ny bil till spelarna.
– Jag har ju aldrig haft något körkort, säger Roger, och skrattar.
Landslaget var ett dåligt samvete för Roger under den här tiden. Det hymlar han inte om. Han kom inte iväg till Mexiko-VM 1970, då han var uttagen av Orvar Bergmark.
– Det blev skandal, säger han.
Marcel Leclerc räknade ut hur mycket Olympique skulle förlora på minskade publikintäkter om Roger inte var med i startelvan. Det franska landslaget hade inte kvalificerat sig för VM och därför var det heller inget uppehåll i den franska ligan i maj-juni när VM spelades.
– Sen skickade han en räkning på 100.000 francs till Svenska fotbollsförbundet.
När han avslutade proffskarriären blev det först några matcher i Helsingborgs IF.
Sen ringde Stig Vedin från Vilans BoIF i Kristianstad. Ett lag i medgång. Dessutom behövde Roger en utbildning och det fixade man i Kristianstad där han läste in gymnasiet på Komvux och sedan gick på lärarhögskolan. Blev fritidspedagog.
Ett sista ryck på fotbollsplanen. 1976-79.
Nu hette radarkompisen inte Josip Skoblar utan Peter Malm. Och Malm stänkte in 49 mål på en säsong i trean när Roger stod för passningarna.
– Det jobbigaste var att man sprang fram och tillbaka i straffområdet i väntan på passningen. Man visste inte hur många gånger Roger skulle dra sin back, berättar Malm.
Även den här perioden hade sina ljusglimtar, som 4.000 på läktarna i ett laddat lokalderby mot IFK Kristianstad.
Samtidigt var sagan på väg att ta slut. Roger var 34 år, hälsenorna sa ifrån och det var inte lika roligt att möta backar som tjurrusade och tuggade fradga samtidigt som publiken tjöt:
– Ta ner den där jävla proffsdivan!
Så Roger tackade för sig, sa nej till alla erbjudanden från småklubbar runt Kristianstad, det finns hundratals, avstod i princip alla uppvisningsmatcher, och sökte sig till en mer anonym tillvaro.
Nu har han plötsligt fyllt 80. Hipp hipp hurra!
Per Erik Tell