Veberödsmordet
Bild. Mordbrännaren, mördaren och möllaren Martin Svensson.
-Veberödsmannen var så svart, så mörk och ond att man inte hittade in i honom. Han var en riktig jävel. Så sade skådespelaren Ernst-Hugo Järegård själv, enligt Skånska Dagbladet, när han hade gjort sitt livs paradroll och gestaltat mordbrännaren, mördaren och möllaren Martin Svensson i TV-serien Skånska Mord på 1980-talet.
Veberödsmannen, som han kom att kallas, var en grym och otäck karl som ständigt gick omkring beväpnad med en liten belgisk pistol, en Browning med kaliber sex millimeter.
I hans kölvatten brann möllorna i Blentarp, Vallby, Spjutstorp, Kvärlöv och Veberöd, ned till grunden.
Kvarnägaren Bengt Larsson i Blentarp mördade Martin Svensson för att komma undan konkurrens redan 1902 och satte därefter fyr på hans mölla.
Sin hushållerska, Emma Andersson, sköt han till döds 1927 och grävde ned kroppen vid Ilstorp, strax sydväst om Sjöbo.
Kvarnbranden i Veberöd blev Martin Svenssons sista och kanske hade han kommit undan om inte en uppmärksam polisman hittat en ljusstump i askan och om inte förhörsledaren lyckats få Svenssons unge son Emil att slutligen avslöja vad som hade hänt, både i samband med bränderna och mordet på Emma Andersson.
I Skånska Dagbladet den 3 september 1927, dagen efter Veberödsbranden, konstaterar tidningen i en notis att den fjärde av Martin Svenssons kvarnar är lagd i aska.
”Beträffande de tidigare, Martin Svensson tillhöriga väderkvarnarna, ha företagits omfattande polisundersökningar, dock utan positivt resultat. Svensson har vid samtliga tillfällen bestämt förnekat att han haft något med eldens uppkomst att göra.”
En månad tidigare hade byggnaden brandförsäkrats i danska bolaget National för 19 000 kronor.
Låt oss börja från början.
Författaren och förre polismannen Rune Skarvik (1926-2013), Ystad, har skrivit om Martin Svensson och är en av få källor som har relaterat till brottslingens barndom och uppväxt.
Skarvik berättar att Svensson, född omkring 1874, i Sövde utanför Ystad, hade en fattig uppväxt och konfliktfylld skolgång och tidigt fick börja jobba. Han blev enligt uppgift rysligt stark.
Martin Svensson har beskrivits så här i kaptitlet Möllaren i Skåne i Brottets krönika 1959 (Medéns förlag):
”… en grovbyggd rödlätt man med låg panna, grova läppar, framskjutande käkparti och stickande små blå ögon under de ljusa borstiga ögonbrynen. Han bar grå stubbade mustascher, gick lite kutigt och bredbent, såg ut och uppträdde ungefär som en dålig imitation av den myndige patronen.”
Han fick anställning som mölledräng 1890 och Rune Skarvik skriver att arbetet i den mörka möllans inre ofta utfördes i skenet av en fotogenlampa. En kväll föll lyktan och fotogen rann ut. Det blev en mindre brand som snabb kunde kvävas med några säckar.
Samma kväll, skriver Skarvik, hittade Martin Svensson av en slump kvarnens försäkringspapper. Han lade ihop två och två och kanske var det också här som hans livs affärsidé formulerades.
I tio års tid gick Martin Svensson i lära hos möllare i trakterna av Tomelilla och Blentarp, och vid sekelskiftet kände han sig mogen för sitt första egna arrende. Han arrenderade kvarnen i Revinge. Hade gift sig med Maria och fått dottern Selma. Senare kom också sonen Emil.
Men några år in på det nya seklet, 1902, arrenderade han en kvarn i Vannarps by, vid Blentarp och snart skulle ondskan slå ned som en blixt i grannskapet.
Martin Svensson blev i princip granne med en annan kvarnägare, Bengt Larsson. Dessutom visade det sig att denne är betydligt populärare än Svensson som börjar blanda sand i mjölet för att dryga ut inkomsterna.
På kvällen den 1 oktober blåser det och Bengt Larsson tar på sig kepsen och går ut för att titta till sin kvarn.
En kvinna som kallar sig Lisbeth och uppger sig vara barnbarnsbarn till Bengt Larsson skriver på internetforumet svenskamord.se:
”Hans fru Karna väntade länge och tyckte att det dröjde. Så hon gick ut och såg då att möllan brann. Hon bankade på mölleporten men det var försent. Martin hade nämligen följt efter Bengt till kvarnen. Han tog en stor skiftnyckel (kallad Martin Svensare), slog Bengt medvetslös och hissade sedan upp honom i detta tillstånd i säckhissen. Efter ett tag vaknade Bengt till och bad för sitt liv – men Martin hade inga känslor eller barmhärtighet.”
Mordet var synnerligen rått och Martin Svensson som redan betraktades som en misshaglig figur och dessutom hotat grannen till livet togs in för förhör den 21 november.
Hans hustru Maria gav emellertid alibi för tiden för dådet. Han hade sovit. Martin Svensson var inte sen att sätta polisen en annan våldsverkare i trakten på spåren och diktade upp en historia om hur han faktiskt till och med hade försökt få denne att misshandla Bengt Larsson mot betalning. Kanske hade han tagit i för hårt?
När polisen många år senare, då Veberödsmannens brottsliga karriär var över, på nytt tog itu med mordet på Bengt Larsson hittade man ett vittne som försökt öppna porten till den låsta möllan men stoppats på plats av Martin Svensson.
Det vittnesmålet gjorde att Svensson slutligen gav upp och erkände. Det var en fruktansvärd historia han rullade upp för polisens utredare. Hur han hade vetat att Bengt Larsson varit vid liv, upphissad i ett schakt i möllans inre när elden spred sig och lågorna slickade kroppen.
Efter mordet på Bengt Larsson försökte Martin Svensson sig på en rad olika karriärer för att försörja sig. Han var bonde, telefonarbetare och jobbade vid en stenkross men framförallt sysslade han med tillverka brännvin och idka illegal sprithandel.
Han bosatte sig i Dalby och hustrun Maria dog under oklara omständigheter. I stället flyttade Emma Andersson in som hushållerska och Martins älskarinna.
-Han behandlar mig sämre än en kossa, klagade Emma Andersson för grannarna.
Ur Brottets krönika:
”Emma Andersson hade han med hot och slag tuktat till en lika foglig slavinna, vare sig hon stod i köket och skötte hushållet eller låg i kammaren och sökte tillfredsställa hans köttsliga lustar.”
Med sin svåger som bulvan köpte Martin Svensson nu Vallby kvarn och gård och tecknade brandförsäkringar på sammanlagt 24 000 kronor.
Möllan brann 1921. Martin Svensson hade instruerat den minderårige sonen Emil hur han skulle tända ljus som kunde brinna ned och ta sig i halmen. Svensson själv var inte hemma. Försäkringspengarna betalades ut.
Det dröjde emellertid ett tag innan gården brann eftersom Svensson dömdes för spritaffärer och fick sitta sex månader i fängelse. Gården hade skrivits på Emma Andersson och försäkrats för 24 000 kronor. Den 8 juni 1924 brann gården i Vallby ned, men Svensson fick inte ut några pengar.
Nästa kvarn stod i Spjutstorp, vid Tomelilla. Han gav 20 000 kronor för möllan och svärsonen som var gift med dottern Selma, skrev på som ägare. Hela rasket brandförsäkrades för 46 000 kronor.
Sedan var det stearinljus, fotogen och halm som gällde.
Den 27 december 1925 brann Spjutstorps kvarn. Försäkringsbolaget fattade misstankar och stämde kvarnägaren men både han och Martin Svensson vittnade under ed och friades från skuld.
Martin Svenssons odyssé bland sydskånska möllor gick vidare. Han köpte möllan i Veberöd och strax därefter också kvarnen i Kvärlöv. Svärsonens yngre bror stod för kontraktet i Veberöd och en affärsbekant tubbades att stå för den i Kvärlöv.
Kvärlöv brann först. Den 27 augusti 1927 brann kvarnen och det tog sig så friskt att även boningshuset strök med.
Bara tre dagar senare, den 1 september, brann möllan i Veberöd. Det danska försäkringsbolaget National hade brandförsäkrat byggnaden. Kanske var det därför som Martin Svensson med sonen Emil och svärsonens bror firade tilldragelsen på Missionshotellet i Köpenhamn, samtidigt som kvarnen brann. Det hade arrangerats tillräckligt långa stearinljus för att de skulle hinna med färjan över Öresund.
På Missionshotellet kunde de läsa Skånska Dagbladet, lördagen den 3 september 1927. Det stod bland annat:
”Den nedbrunna väderkvarnen ägdes som sagt av handlanden Martin Svensson. Samme person har tidigare haft väderkvarnar vilka samtliga brunnit ned, nu senast i Spjutstorp, i Kyrkheddinge och Blentarp.”
Kvärlövsbranden hade man ännu inte kopplat ihop med Martin Svensson.
När Martin Svensson och sonen Emil den 4 september steg iland i Malmö stod polisen på kajen och väntade. De hade gjort vissa fynd under en husrannsakan hos den frånvarande Svensson och hade lite frågor att ställa honom.
Svärsonen var kvar i Köpenhamn för att ordna med försäkringspengarna.
Martin Svensson nekade envist under förhören, men sonen Emil mjuknade och erkände sin inblandning i mordbränderna. Alla andra inblandade hämtades också in och polisen satt plötsligt med åtta anhållna. Pressen skrev om Veberödsligan.
Slutligen saknades bara hushållerskan Emma Andersson. Var hade hon tagit vägen?
-Hon reste i början av augusti till sin syster i Köpenhamn, förklarade Martin Svensson.
Den 21 september kom plötsligt ett kärvänligt kort till häktet, adresserat till Martin Svensson. Undertecknat: Emma. En månad senare kom ännu ett märkligt brev från denna Emma. Jurister och experter kunde konstatera att breven åtminstone inte var skrivna av den försvunna Emma Andersson. Stilen var förvrängd och allting illa stavat.
Det var Emil som gav upp och berättade var han och far hade grävt ned kroppen efter Emma Andersson. Sedan den grävts upp konfronterades den misstänkte mördaren och efter det bröt han samman och erkände.
På morgonen den 9 augusti hade Emma Andersson sagt ifrån att nu fick det vara nog med möllebränder. Martin Svensson var mitt i planeringen av Kvärlövs- och Veberödsbränderna.
Emma hotade med att gå till polisen.
Martin Svensson gick efter henne ut i svinhuset och sköt henne i bakhuvudet från bara någon decimeters avstånd. Han tog också strypgrepp på henne för att försäkra sig om att hon var död. Sedan grävde han och Emil ned henne i en dunge vid Ilstorp.
När mordet på Emma var uppklarat tog polisen itu med mordbranden i Blentarp från 1902 och Martin Svensson kunde bindas också till detta.
Den 19 januari 1928 meddelade Torna och Bara häradsrätt sin dom. Martin Svensson fick straffarbete på livstid – egentligen fick han två livstidsstraff plus 32 år! Sonen Emil fick ett år och sju månader för sin inblandning, dottern Selma fyra år och flera i ligan fick dryga straff.
-Sex år sitter jag, inte en dag längre, sade Martin Svensson, då han installerats i sin cell på Långholmen.
Han försökte förbereda en resningsansökan men det kom av sig då man upptäckte att han suddade och ändrade i domstolsprotokoll han fick studera för sin resningsansökan.
Den 9 augusti 1934 dog Martin Svensson i fängelset av hjärtslag, efter sina sex år. Hans kropp lär ligga i en omärkt grav vid Dalby kyrka. Han belgiska Browning finns på Polismuseet i Malmö.
Ernst-Hugo Järegård konstaterade om den vedervärdige Veberödsmannen i samband med TV-inspelningarna:
-För honom kunde jag bara känna avsky och äckel.
Redan 1927 kom skillingtrycket om Martin Svensson ut. Visan kallades En alldeles ny visa om det förfärliga Veberödsdramat, och slutar så här:
”Snart en gräslig brottmålsakt har nått sitt slut
Och i glömskans älv det långsamt rinner ut.
Långa tider sakta skrider Martin blir bak murar gömd
Men hans hemska gärning blir nog aldrig glömd.”
Per Erik Tell