Plötsligt bara händer det. Jag är övertygad om att detta gäller många av oss, men ofta låter vi olika händelser, som egentligen är helt otroligt härliga (!) bara försvinna utan att vi tar oss tid att reflektera över dem. Små, vardagliga möten, som skulle kunna skänka oss en fin liten guldkant på tillvaron.
Jag stod och valde böcker på Akademibokhandeln häromveckan när jag plötsligt övermannades av en i personalen. ”Här är du ju, mitt lilla penntroll! Jag har inte sett dig på jättelänge!”. Kvinnan slängde sig om halsen på mig och gav mig en hård och innerlig kram. Något överrumplad – och väldigt, väldigt glad – återgäldade jag den fina kramen. När jag gick därifrån med mina böcker tänkte jag att detta blir ett otroligt fint minne, som kommer att sitta kvar i mig. Länge.
Det är en sak som har gnagt i mig i flera månader nu. Mitt toalettpapper försvann plötsligt från hyllan på ICA Maxi. Ni vet hur man, bara så, där sträcker ut handen för att ta ett paket och kallsvettig får inse att – nä, det finns inte där! Givetvis gav jag inte upp – varje gång jag var där och shoppade gick jag förbi för att se om hyllan med mitt toalettpapper var påfylld. Till slut tvingades jag bittert inse att de måste ha tagit bort det ur sortimentet.
Men så en dag stötte jag på Olle, en av cheferna på Maxi, och kastade mig över honom (bildligt talat, givetvis) och förklarade min frustration. Som tur var hade jag ett foto på förpackningen i min mobil, som jag kunde visa honom. Olle fotade raskt av bilden och sa lite torrt: ”Jaha, Lambi Classic Plus – det är väl klart att Åsa ska ha ”Plus”…
Ja? Vaddå..? Hur som helst. Två dagar senare fick jag ett meddelande från Olle där han kort berättade att mitt toalettpapper skulle finnas på hyllan efter helgen. Hurra och heja dig, Olle! Vi har inte träffats sedan dess, men bered dig på en högljudd och varm kram som tack för hjälpen.
Detta visar ju att det går att förändra och det är något som vi alla borde tänka på. Under hela sommaren har jag simmat vid Åhus bryggan. Det är helt fantastiskt för både kropp och själ. I början av sommaren var det dock lite problem eftersom den ena stegen längst ut på bryggan var trasig. Det sista trappsteget slutade precis vid vattenytan, vilket innebar att man handlöst fick lov att slänga sig rakt ut i vattnet. Inte så bra för frisyren, kan jag säga.
Jag insåg ju att de på kommunen förmodligen inte hade koll på det, så jag ringde till Kristianstad kommuns Medborgarcenter och berättade. Två dagar senare var stegen utbytt och jag var så glad! Nu skulle man kunna tänka sig att det var bra med det, men jag bestämde mig för att ringa upp Medborgarcenter igen för att ge beröm till dem som hade fixat det så snabbt. Det är viktigt att vara snäll.
Den som svarade lät ganska chockad men lovade att framföra mitt tack till rätt person. Den rätta personen i det här fallet visade sig vara vaktmästaren Peter Andersson. Inför denna krönika ringde jag upp honom för att få reda på hur han hade reagerat när han fick mitt meddelande. ”Det är väl klart att jag blev glad”, svarade han. ”Du skulle bara veta hur mycket gnäll vi får.” Hans ord gjorde också mig väldigt glad, så från och med nu kommer jag att vara ännu mer noga med att ge beröm. Ju mer vi ger, desto mer får vi också tillbaka.
Jag kommer nu att ge er ett fantastiskt tips, om ni inte redan har upptäckt det. På Hemmakväll finns helt otroligt goda glasspuckar, som slår det mesta jag någonsin har provat. Små, naggande goda med smaker som blodapelsin, chokladmint och mango – man bara smäller av, så ljuvliga är de! Jag är inne på min fjärde runda nu och mmm, till en mysig hemmakväll framför tv:n och en bra film. Inget slår det.
Slutligen vill jag slå ett slag för det jag kallar ”Det lilla biblioteket”, dit jag brukar gå och lämna mina slutlästa böcker. Det är ett litet bokskåp, som står ovanpå elskåpet i korsningen snett emot restaurang Bar-B-Ko (jag vet tyvärr inte vad gatan heter). Där lämnar man sina böcker och tar de böcker som man själv vill ha. Så härligt initiativ! Jag är på väg dit nu med tolv spännande sommarböcker. Hoppas att några finns kvar när du håller detta nummer av KristianstadsJournalen i dina händer. I annat fall – håll ögonen öppna, det kommer fler!
Åsa Scharin