För mig som inte skriver dagbok är krönikorna här i KristianstadsJournalen en fantastisk påminnelse om saker jag har varit med om (och som jag annars många gånger skulle ha glömt bort så småningom). Häromdagen satt jag och läste igenom krönikor från några år tillbaka och hittade en otrolig grej.
En av mina väninnor (minns inte längre vem) hade berättat för mig att en av hennes väninnor (okänt vem) förvånat hade sagt om mig: ”Hur kan Åsa vara så glad – hon är ju inte ens smal”. Detta ska – bara för att vara tydlig – ha sagts med största allvar.
Jag var tvungen att läsa det en gång till. För det första hade jag glömt bort alltihop vilket ju kändes väldigt bra. Det är nog möjligt att en del personer hade tagit åt sig av kommentaren och blivit ledsna. Kanske rentav börjat banta, vad vet jag…
Sedan blev jag så klart nyfiken – vem är denna människa, som tycker så om mig? Vad lever hon för liv? Vilka värderingar har hon? Är hon lycklig?
I en värld full av stress och oro är det viktigare än någonsin att ha koll på vad som verkligen är viktigt i livet. Och att inse vad vi kan påverka och inte. Jag kan varken göra något åt elpriserna, räntorna eller Putins sinnessjukdom. Det är sådant som jag måste överlåta åt andra, även om det är lättare sagt än gjort.
Vi har väl aldrig någonsin – oberoende av krig och oro – varit så stressade som vi är nu. Jag tror faktiskt inte att den här världen är särskilt bra för oss. Våra hjärnor är helt enkelt inte gjorda varken för dagens tempo, krav eller all information som vi matas med varenda vaken minut av våra liv.
För er som har sett dokumentärserien ”Din Hjärna” med läkaren och hjärnforskaren Anders Hansen kommer det inte som någon nyhet. Människan har funnit på jorden i några hundratusen år och under merparten av den tiden har livet sett precis likadant ut. Det är den sortens liv – jaga, äta, sova – som våra hjärnor är utvecklade för. Merparten av dagen bara ”hängde” de och gjorde ingenting. Inte mycket stress där, inte.
Men för att överleva behövdes ibland ett stresspåslag – om det dök upp en hungrigt lejon på savannen eller en inkräktare med spjutet i högsta hugg. Då gällde det liv och död och adrenalinet pumpade på för fullt. Hjärtat slog och gjorde volter. Sedan var det tillbaka till utgångsläget med ett grässtrå hängandes i mungipan.
Idag varnas vår hjärna varje vaken sekund för ”lejon och krigare”. Våra kroppar är hela tiden inställda på strid. Stressen förstör oss. Vi blir sjuka. Det vore intressant att veta hur många fysiologiska sjukdomar som beror på stress. Så hur stressar vi ner? Jag läste nyligen att ett språk som våra ”reptilhjärnor” förstår är andning. När vi tar långsamma, djupa andetag, gärna med handflatorna vända uppåt, så talar vi om för vår hjärna att läget är lugnt. Det finns varken hungriga lejon eller fientliga krigare i närheten, kroppen kan sluta stressa.
Det låter ju väldigt logiskt. För självklart andades inte våra förfäder med långa, djupa andetag (med handflatorna vända uppåt) när deras liv var i fara. Så detta tänker jag göra ofta framöver. Samtidigt som jag ska känna tacksamhet för allt fint i mitt liv. Och min vikt? Jag kunde verkligen inte bry mig mindre…
Åsa Scharin