När KIK möter VIK i Kristianstad är det en självklarhet för en gammal västeråsare som mig att gå på hockey. Så är det bara. Någon skulle kanske gissa att jag gick dit för att heja på VIK men självklart klappar mitt hjärta numera för KIK. Låt mig ge några exempel på varför.
En alldeles uppenbar orsak är naturligtvis den häftiga badintervjun jag gjorde med Mats Lusth i höstas. Intervjuer av denna dignitet är svårslagna och medför en livslång solidaritet med både intervjuoffer och klubb. Jag menar, vad har VIK någonsin gjort för mig? Bortsett från att låta mig åka skridskor på deras rink när jag var liten, möjligen.
Och som om detta inte räckte för att få mig KIK-frälst – hör bara här: Pojkvännen kvistade förbi ishallen dagen innan matchen för att välja ut bra platser till oss. Han slog en lov inom ”Lejonkulan” där han stötte på Lasse och berättade att vi skulle komma. – Jag tar med min flickvän, har ni rosévin i baren, undrade Pojkvännen.
– Nä, men det är inga problem. Jag köper hem en låda, svarade Lasse kvickt. Vilken hedersknyffel! Vem som helst förstår att jag var som en galopphäst innanför bommarna (eller vad det heter) när det var dags att bege sig till ishallen dagen därpå. Man kan ju bli idrottsfrälst för mindre.
Väl på plats utanför hallen trillade jag så klart omedelbart över några västeråsare som stod och hängde och det var ju en aning jobbigt. Istället för att börja snacka hockey berättade jag därför att en av mina kompisar nyligen har varit klubbchef i VIK, vilket är sant. På så sätt utgick de liksom ifrån att jag hejade på Västerås. Jag kände mig faktiskt lite listig.
Det var dags att äntra Lejonkulan för första gången. Utanför stod en kille i tolvårsåldern och tittade in genom dörren. Jag vill aldrig tränga mig före ett barn, så jag frågade om han var på väg in. – Nä, jag är alldeles för liten, förklarade han med längtansfull röst. Så skapar man förväntningar hos ungdomen, säger jag bara. Det är livsviktigt att ha något att se fram emot.
Och ser man sedan på – i Lejonkulans bar står självaste Lasse. Inte bara har han infriat sitt löfte och fixat rosévin, han har köpt två sorter! – Jag visste ju inte vad du gillar, så jag tyckte det var lika bra att ta lite olika för säkerhets skull, konstaterar han lite blygsamt. Redan nu är jag beredd att följa KIK – eller i alla fall Lasse – till världens ände.
Som om all denna positivitet inte skulle räcka får jag dessutom ett synnerligen varmt mottagande när vi så småningom har letat oss fram till våra platser. Bredvid mig sitter Göran, som välkomnar mig med orden: – Så trevligt, det är inte varje dag man får en dam bredvid sig! Slå den kommentaren, om ni kan.
Min nästa upplevelse är kanske inte fullt så positiv. Det visar sig nämligen att exakt hela ishallen luktar snus. Jag funderar på om detta kan vara skillnaden mellan ishockey och handboll? Svaret på den frågan får jag efter matchen när Mats Lusth glider in i Lejonkulan för att ta emot hyllningarna från sina supporters. Jag visste visserligen att han snusar men prillan han har lyckats trycka in är världshistoriens absolut största. Mats själv kommer liksom in i rummet flera meter efter prillan.
Det slår mig att den här krönikan handlar om sport. Hade någon av mina gamla västeråskamrater sett det så hade de aldrig trott på det. Med andra ord – har man bara rätt bevekelsegrund går allt att förändra!
Åsa Scharin