Bild: Carl Fredrik Berghult, trumslagarpojken som blev guvernör på den svenska kolonin St Barthelemy.
Foto: Lennart Berghults samlingar.
Den före detta svenska kolonin St Barthelemy är idag ett karibiskt paradis för det vackra folket med för mycket pengar. Lustjakter och segelfartyg i mångmiljonklassen trängs i och utanför hamnen i huvudstaden Gustavia.
Rockefeller flyttade hit 1957. Rothschilds gjorde detsamma. Beyoncé betraktar det som sitt andra hem. Franske superstjärnan Johnny Hallyday ligger begravd på ön. Fansen vallfärdar till graven. Här blev fanjunkaren från Kristianstad, Carl Fredrik Berghult, under knappt ett år 1819 tillförordnad guvernör. Ett uppdrag han tog sig an på största allvar.
Mycket såg annorlunda ut i början av 1800-talet. Kolonin hade då varit svensk ett trettiotal år. År 1811 bodde 5 482 personer på St Barth. 1 947 var vita, 1 128 så kallade fria kulörta och 2 406 personer var slavar.
När Gustav III bytte till sig ön av fransmännen under ett besök i Paris 1784 dolde han det för det svenska riksrådet i flera månader. Ingen visste riktigt vad de skulle ha den lilla paradisön till.
Det fanns dåligt med jordbruksmark och inga naturtillgångar att exploatera på St Barthelemy. Däremot en bra naturlig hamn på läsidan av ön där huvudstaden Gustavia växte fram. St Barth kunde bli en livlig och viktig handelsstation för frihandel. Slavar var en sådan handelsvara.
Hösten 1785 utfärdade Gustav III kungörelsen som gjorde Gustavia till frihamn för alla nationers fartyg, fria att bedriva den handel de önskade. Dessutom tillade han att ön var öppen för alla skuldsatta att få en fristad under tio års tid.
Inte minst i Finland fick den kungörelsen stor uppmärksamhet och Bengt Sjögren berättar i boken Ön som Sverige sålde hur fattiga finländare i tusental sökte sig till hamnstäderna för att invänta kungens fartyg som skulle ta dem till paradisön.
Det gick så långt att kungen fick utfärda en ny kungörelse som förklarade att ön var liten, jordbruksmöjligheterna ringa och resan lång, kostsam och äventyrlig, innan St Barthelemy-febern lade sig i Finland.
Den 20 juni 1815 kom briggen Delphin till St Barthelemy. Ombord fanns Kristianstadsfödde Carl Fredrik Berghult som trots att han saknade officersutbildning befordrats från fanjunkare till fänrik för att leda en artilleripluton på knappt 30 soldater. Egentligen leddes troppen av löjtnanten Severin Lorich, men denne valde att ganska omgående lämna St Barth då de anlänt. Så blev Berghult högsta hönset.
När guvernören Johan Samuel Rosensvärd i september 1818 reste till grannön Nevis för att kurera sig från tuberkulos genom att bada i heta källor var i praktiken Berghult, som öns högste militärchef, hans ersättare.
Bland Berghults första uppgifter var att agera vigselförrättare för den 32-årige prästen Fredrik Adolf Lönner och hans 16-åriga brud Catherine Winfield. Prästen Lönner lät Svenska kyrkan i Gustavia köpa och bekosta sju slavar för sitt hushåll. Han blev senare kyrkoherde i Hudiksvall, dit han tog med sig två av slavarna.
Rosensvärd blev aldrig frisk från sin tuberkulos. Han dog på Nevis och förre fänriken Berghult tog sig an guvernörskapet. I februari 1819 skrev Karl XIV Johan under dokumenten som befordrade Berghult till löjtnant och legaliserade hans roll som interimistisk guvernör i väntan på att en mer kvalificerad kraft skulle skickas från Sverige.
Rosensvärd går inte till historien som någon av de stora statsmännen. Hans rapporter till Stockholm var mest gnäll och det visade sig efter hans död att han var hårt belånad.
Han hade kritiserats i den lokala pressen och Berghults kanske största politiska insats när han tillträtt var att införa censur. Han krävde att allt material som skulle publiceras av tidningen The Report of St Bartholomew först godkänts av guvernören.
Den politiska oppositionen insåg att Berghult inte var någon riktig politiker. Okänd och obetydlig och utan all auktoritet och makt utöver den han själv förskaffade sig, skriver Per Tingbrand i boken Who was who in St Barthelemy during the swedish epoch?
I augusti 1819 avlöstes Berghult av Johan Norderling som återvände till St Barthelemy där han redan tidigare verkat i administrationen. Strax efter Berghults hemresa drabbades St Barth av en kraftfull orkan och Norderlings insatser i orkanens kölvatten gjorde honom till den kanske populäraste guvernören under hela svensktiden.
Johan Norderlings häst skenade då klockorna klämtade i ett brandlarm en februaridag 1828. Han föll av och dog i sviterna av sina skador.
Carl Fredrik Berghult återvände till Sverige, utsågs till kapten i armén och gifte sig med Anne Charlotte Ritterberg, en prästdotter från Tanum. Han avled 1834.
– Det sägs att Carl Fredrik Berghult kom ur enkla förhållanden och inledde sin militära karriär som trumslagarpojke, berättar Lennart Berghult i Grums som är släkting i rakt nedstigande led.
Sverige behöll kolonin i Västindien i 94 år. När slavhandeln förbjudits i det ena landet efter det andra tunnade handeln ut i Gustavia och till slut var St Barthelemy bara en stor kostnad för Sverige, som övertalade ett motvilligt Frankrike att ta tillbaka ön.
Sverige hade förbjudit slavhandel redan 1813, men detta fortsatte på St Barth, som i princip var kungens egendom fram till 1844. Då friköptes alla slavar, 523 personer, av den svenska kronan.
Under Berghults tid som guvernör kunde en annons i The Report of St Bartholomew (4 januari 1819) se ut så här:
”Nästa torsdag blir det auktion i källaren under The government house. Gustaf Ekerman försäljer då portvin från Madeira, vin från Malaga, champagne, gammal rom och vissa andra varor. Dessutom ska han sälja sju slavar: Lamb, en man som är 20 år, William, 14 år, London, 16 år, Charlotte, 35 år, Fattima, 20 år, Emelie, 38 år och Diannah, 2 månader.”
Sverige lämnade tillbaka St Barth till Frankrike 1878. För att ta över kolonin krävde fransmännen att en majoritet av öborna ville detta. En folkomröstning genomfördes. 351 röstade för en återgång till Frankrike. En, handlaren Wellington Sicard, röstade för att ön skulle förbli svensk.
Trots att det är så länge sedan som 1878 som Sverige lämnade St Barth finns det svenska närvarande och intresset för detta har fått en renässans i takt med ökad turism. Det svenska arvet har gett St Barth en unik historia i Karibien.
Jämnt 100 år senare seglade en 23-årig Lennart Berghult över Atlanten till St Barth.
– Vi firade jubiléet med att hissa den svenska flaggan på de gamla forten, men greps av franska gendarmer och hamnade i finkan. Det var mest ett roligt upptåg alltihop, berättar han.
Baren Le Select, bara något kvarter från hamnen, har i många år varit en träffpunkt för svenskar på besök. Marius Stackelborough, som blev 98 år tog under decennier hand om svenska turister och seglare på St Barth. Han var den som pratade Lennart Berghult ur finkan. Marius Stackelborough avled nu i sommar.
Gatunamnen är på såväl franska som svenska. Rue de la Suède kallas till exempel också Artillerigatan, Rue du Générale De Gaulle heter Östra Strandgatan.
Sedan tio år tillbaka sitter det informationsskyltar på en rad olika platser som berättar på franska, engelska och svenska om de byggnader och minnesmärken som finns kvar från den svenska tiden.
Här finns svenska huset som byggts av tegel från Höganäs som fraktats dit som ballast i segelfartyg. Av den gamla guvernörsbostaden finns bara den stenmurade bottenvåningen kvar. Orkaner har med jämna mellanrum svept över kullarna på St Barth och förstört byggnader och hem.
Det numera gul- och rödmålade svenska prästbostället på Rue du Roi Oscar II skadades svårt när en orkan drabbade ön 1819. Porten flög ut, taket skalades av och utedasset flyttades en bra bit bort och förstördes. Allt reparerades dock och den siste svenske prästen på St Barth, Carl Olof Carlsson, använde huset både som bostad och som skola.
Hamnen i Gustavia ramas in av Fort Gustaf på den östra sidan och Fort Oscar på den västra. Nedanför Fort Oscar ligger det nuvarande kommunhuset och utanför det vajar såväl den franska trikoloren som den svenska flaggan och EU-flaggan.
Längre söderut från Fort Oscar ligger Fort Carl, eller åtminstone den stenlagda gårdsplanen som är det enda av resterna av förskansningen. Härifrån har man en strålande utsikt över den lilla stranden Shell Beach strax nedanför. Det går en kort led upp mot platsen och halvvägs upp står ett av de giftiga manzanillaträden med en utförlig varningsskylt.
Tittar man österut från Fort Carl ser man den gröna svenska klockstapeln. Den byggdes 1799 som en ersättning för det dåliga tornet på Sophia Magdalena, den protestantiska kyrka i korsvirke som fram till 1857 låg strax nedanför. Kyrkan, som var ett av de första byggnadsverken som svenskarna tog itu med i den nya kolonin förstördes i en orkan 1837 och revs tjugo år senare. Det är bara klockstapeln som står kvar som ett landmärke.
Den senaste kraftfulla orkanen i Västindien, Irma, som i september 2017 drabbade bland annat den nordliga grannön St Maarten med full kraft, anställde en hel del förödelse också på St Barth. Kommunikationerna bröts, hamnen svämmade över och vägarna blev oframkomliga.
Vill man ta en virtuell promenad runt ön utan att resa dit finns det idag en app som utvecklats av studenter på Skånes Yrkeshögskola och finansierats av det svenska S:t Barthélemysällskapet.
Text & Bild
Per Erik Tell