Har det funnits en okänd borg på en ö i Oppmannasjön?
Enligt ett arvsskifte 1336 efter fru Ingeborg, änka efter Peder Nielsen av den framstående släkten Galen, erhöll Niels Aagesen Galen bland mycket annat två öar, Husön och Björnön. På Husön lät han uppföra en byggnad, enligt vissa en ”borg”. I en skriftlig källa från 1624 anges att det ännu vid den tiden fanns kvar vallar, gravar och rester av en bro efter en gammal borg.
Niels Aagesen Galen står 1336 som ägare av Karsholm. Efter att den siste av släkten Galen gått ur tiden hamnade Karsholm i släkten Krognos ägo. Riddaren och riksrådet Stig Olufsen Krognos änka, Barbara Torkildsdatter Brahe, ska enligt traditionen vara den som i slutet av 1400-talet flyttat ”borgen” på Husön till Karsholm. I ett brev från 1502 uppges att huvudgården ”nu nybyggd är” på Karsholm.
Än i dag, innan vårens och sommarens grönska hunnit dölja det, lär det kunna förnimmas skiftningar i marken efter den mytomspunna ”borgen” på Husön.
På 1890-talet flyttades alla gravhällar ut ur Trefaldighetskyrkan. Flyttades även de mänskliga kvarlevorna då? Var finns dessa gravhällar i dag? (Bo Lindvall)
År 1624 beslutade Christian IV om prislistan att få sin grav inne i Trefaldighetskyrkan, vilket ansågs särskilt fint och kostade stora summor.
Möjligheten att gravsättas inne i kyrkan medförde emellertid flera olägenheter. Det finns skildringar om hur man förr i tiden tvingades använda olika väldofter för att motverka den vämjeliga liklukten som sipprade upp genom springorna i kyrkgolvet. En skrivelse från ett restaureringsarbete i Lunds domkyrka skildrar den problematik som var förekommande i de flesta större kyrkor under de första decennierna av 1800-talet:
”Under den tid lik nedsattes i kyrkan, inträffade der stundom om våren sjukdomsfall, hvilka föranleddes af de skadliga ångor, som uppstego ur grafvarna. Ehuru intet lik blifvit här på flere år nedsatt och ehuru graffyllningen verkställdes i januari månad, då skarpa vindar fingo fritt genomspela alla kyrkans dörröppningar, var dock utdunstningen så obehaglig, att några deraf blefvo illamående.”
Liklukten var ett problem även för Trefaldighetskyrkan i Kristianstad och besökarnas behov av motverkande doftmedel återkommande. När ett nationellt förbud kom 1815 om gravsättning inne i kyrkor täcktes Trefaldighetskyrkans golv av närmare 100 gravhällar till minne över de flera hundra personer som fått sin grav under kyrkgolvet. Det fanns emellertid en övergångstid och den sista gravsättningen inne i kyrkan i Kristianstad kunde därför ske så sent som i slutet på 1830-talet.
Problemet med ”likångorna” var som störst vid de golvpartier i kyrkan som inte täcktes av gravhällar utan endast av bräder, det vill säga under bänkarna där merparten av besökarna befann sig. Lukten förblev besvärande även i många år efter att man hade slutat med gravar inne i kyrkan. De som begravts där tidigare låg ju kvar, det var endast gravhällarna som togs bort, vilket skedde 1894 då en del placerades vid innerväggarna i kyrkan, andra utomhus mot kyrkans sockel. Väder och vind gick emellertid hårt åt de utomhus och för ett par år sedan företogs åtgärder för att rädda åtminstone en del hällar åt eftervärlden.
Hällarna utomhus plockades bort, de bäst bevarade – 36 till antalet – konserverades och placerades 2019 under nybyggda gravhällstak på Gamla kyrkogården på Söder, där denna gravhällspark blivit stadens senaste tillkomna besöksmål.
Astrid N skriver att hennes mor gått bort och undrar bland annat om det finns lokala dikter som passar till en minnesbok och om i så fall jag kan rekommendera någon, likaså undrar hon om hur man hanterar sorgen efter en älskad avliden.
I sitt handskrivna brev, med en sällsynt vacker skrivstil, undrar Astrid också över varför det är så, att trots vi innerst inne vet att döden är oundviklig för alla, så slår sorgen av en älskad som gått bort ändå till med förlamande kraft när det sker.
I sitt flera sidor långa brev frågar Astrid även varför en bortgång av en älskad alltid upplevs ske för tidigt. Oavsett när en avhållen förälder går bort, oavsett hur ”väntad” bortgången är, på grund av ålder och/eller sjukdom, så kommer den alltid vid fel tidpunkt, för fort, och förlusten slår sönder en. Vad tänker du kring detta?, avslutar Astrid.
Tack för ditt brev. Först av allt vill jag beklaga din förlust av din mor som jag förstår stod dig väldigt nära.
Angående din första fråga, så finns det säkert dikter även från lokala poeters och diktares pennor som passar i en minnesbok över din mor, men jag känner tyvärr inte till någon officiell utgåva med sammanställning av sådana lokalt skrivna dikter. Och utan att veta något om din mors levnad och kontext är det alltför vanskligt av mig att rekommendera någon enskild dikt.
Din andra fråga om varför en bortgång av en högt avhållen förälder, i ditt fall din mor, aldrig kommer lägligt, hur väntad den än är, utan förlamar en av sorg. Denna fråga faller dessvärre inte inom facket lokalhistoria och ligger också utanför mitt kompetensområde att kunna besvara. Emellertid kan jag dela med mig av några korta reflektioner av min alldeles personliga erfarenhet av min egen mammas bortgång, som skedde för drygt ett år sedan. Jag sökte då bland annat tröst och svar i litteraturen.
En av dem var författaren Göran Tunström, som växte upp i Sunne och utgick oftast därifrån i sina verk. En av hans sista böcker innan bortgången bar titeln Berömda män som varit i Sunne, för vilken han även erhöll Augustpriset för bästa skönlitterära bok 1988. I den skriver han: ”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt”.
I dessa rader kände jag igen mig. Självklart hade jag tidigare då och då mött dem i tidningars dödsannonser, läst dem och förstått dem, men inte förrän min egen mammas bortgång kände jag dem likt ett känslolod som tvinnade trådar ner i själens djup om livets förgänglighet.
Det fick mig att bromsa livet för ett ögonblick och inse vad som är värt något och inte värt något under vår stund på jorden. Sorgen födde till eftertanke och blottlade nya rottrådar ner i de existensiella livsfrågorna. Det fick mig att inse att den starkaste av trådar i just det rotsystem, som format mig till den jag är, brast den 5 januari 2021 då min mamma överlämnade sig till himlens änglar.
Det gjorde mig vilsen och ledsen. En bit av mig själv försvann, tillvaron frös till, och jag tvingades liksom bli vuxen på riktigt.
Men sorgen efter en älskad är som mest intensiv i början, efter en tid lär man sig leva med den och vågorna av sorg känns inte lika förlamande. Emellertid gör sig förlusten av en älskad sannolikt sig påmind livet ut, till en början varje dag, med åren kanske något mindre ofta, men det kommer fortgå livet ut. Gläntan är borta.
Detta var som sagt bara några enkla rader om hur jag själv känt efter min egen mammas bortgång, med hopp om att mina tankar kunnat vara till någon form av hjälp och svar på din fråga.
Under vilken period maldes det mjöl i Yngsjö kvarn?
Kvarnen i Yngsjö, belägen nära Helgeån strax väster om byns gamla bro, uppfördes 1870. Den var en så kallad holländarekvarn med rörlig överdel, hätta, som var självvridande med två vindspel som såg till att de två jättevingarna var mot vinden. År 1948 monterades de fyra 20 meter långa vingarna ner liksom hättan och därmed blev kvarnen också fem meter lägre. Därefter drevs kvarnen med elektrisk motor fram till 1956, det vill säga så länge det maldes mjöl i kvarnen. All maskineri samt den fyrkantiga centralaxel, som var en halvmeter i diameter, revs ut några år senare. Kvarnen står kvar än i dag, men utan vingar, hätta, motorer och kvarnstenar.
När anlades strandpromenaden vid Helge å i Tivoliparken?
Strandpromenaden anlades 1897 för att råda bot mot återkommande översvämningar. Den bestod av en präktig strandskoning av sten, 518 meter lång till en kostnad av 11 500 kronor. Året därpå förlängdes den med ytterligare 95 meter, vilket kostade 3 000 kronor.
Var milostaben i Kristianstad involverad i de svenska planerna på att ansluta sig till de allierade vid andra världskrigets slutskede?
Milostaben hade en central roll i denna planering. Sommaren 1944 företogs exempelvis en stor hemlig övning i Hanöbukten i närheten av Åhus. Syftet var träna praktisk landstigningsövning för en svensk invasion av Danmark i det fall Nazityskland vägrade kapitulera. Natten mellan den 8 och 9 juli gick en armada på 25 båtar i land på kusten, vägledd av hemliga signaler ut mot havet av hemvärnsman Karlsson, placerad vid stranden i Åhus.
Mellan vilka år ledde den legendariske krigshjälten ”Döbeln vid Jutas” militärregementet i Kristianstad?
Georg Carl von Döbeln utsågs ett par år efter drabbningen vid finska Jutas till Kunglig Norra skånska regementets chef i Kristianstad. Han blev regementets första och, utan tvivelsmål, dess mest kända chef. Regementet ledde han åren 1812-16, därefter utsågs han till president i Krigshovrätten.
Kenth Olsson