Måste det gamla huset – ett av stadens äldsta – på Västra Vallgatan i Kristianstad rivas?
Nej, den mer än 200 år gamla fastigheten måste inte alls rivas, men det anser byggnadsnämnden i Kristianstad som därför beslutat om det. De så kallade Vähusen på Östra Vallgatan var ännu äldre och minst lika risiga när kommunen planerade att riva dem på 1970-talet. Det föranledde omfattande protester som slutade med att kommunen fick backa och i stället renoverades Vähusen i toppskick, vilket gick alldeles utmärkt. Sammaledes kan göras med fastigheten från 1800-talets början på Västra Vallgatan, som dessutom är den enda fastighet i sitt slag som finns kvar i stadskärnan. Bara viljan funnits. Men det gör det inte. Tyvärr.
Låt mig ta ett annat exempel. Foto 1 med bilen i förgrunden är från omkring 1935 och visar bland annat fastighet nr 7 (den minsta och lägsta fastigheten på bilden) som byggnadsnämnden nu beslutat ska rivas. Grannfastigheten nr 5 precis innan nr 7 var i risigt skick redan när detta foto togs och förföll sedan ytterligare i närmare 30 år.
Foto 2 är från 1963 och visar nämnda grannfastighet nr 5 i rejält förfallet skick. Tio år senare köptes denna fastighet av köpmannen Carl-Erik Sandelin som lät renoverade den till toppskick. Gick det att renovera denna fallfärdiga grannfastighet går det naturligtvis att renovera fastighet nr 7 som nu ska rivas. Som sagt – bara viljan funnits! Men det gör det inte. Tyvärr.
Höststormen Babet gick hårt åt Hanöbuktens stränder, bland annat pluggades Segesholmsåns/kanalens utlopp i havet vid Olseröd igen fullständigt. Men frågeställaren Herman O. har hört olika namn på detta vattendrag, såväl Segesholmsån som Segesholmskanalen, och undrar vilken benämning som är mest historiskt korrekt?
Det är en intressant frågeställning som inte är helt glasklar, men som lokalhistoriker är min bedömning följande: Segesholmskanalens utlopp i havet vid Friseboda ligger drygt två kilometer norr om Segesholmsåns utlopp vid Nya Grop i Olseröd. Infödda lokalbor har alltid benämnt vattenflödet vid Friseboda som Segesholmskanalen eftersom det är just en grävd kanal, tillkommen i slutet av 1800-talet som en utlöpare från Segesholmsån vid nuvarande väg 118 i Åhuskärr.
Segesholmskanalen är bredare och har också ett större utflöde i havet än själva den ursprungliga åns utlopp vid Olseröd, därtill är kanalutloppet till havet omgärdat av stora stenar. Detta medförde att stormen Babet inte proppade igen detta kanalutlopp (se foto 3) till skillnad från Segesholmsåns utlopp i Olseröd, som fylldes av sand flera hundra meter inåt land och därmed försvann som vattendrag mot havet (se foto 4). Officiella informationsskyltar på väg till och vid parkeringen i Friseboda ställer dock till det och förvirrar, då de anger den grävda kanalen som Segesholmsån. Det innebär att båda benämningarna – Segesholmsån respektive Segesholmskanalen – i den meningen kanske kan te sig formellt korrekta (kanalens vatten är ju i sig också vatten som rinner från ån).
Men infödda lokalbor ur den äldre generationen har alltid angett vattenfåran vid Friseboda som Segesholmskanalen medan vattenfåran vid Nya Grop i Olseröd är lika med Segesholmsån. Denna diskrepans i benämningarna på de två vattenfårorna anser jag också är historiskt mest korrekt och bör respekteras oavsett vad det står på nutida informationsskyltar.
Varför finns det ingen staty över grundaren Christian IV i Kristianstad?
Christian IV grundade tio städer och i de flesta av dem finns det en eller flera statyer över honom. Enbart i Köpenhamn finns det flera statyer av honom. Det planerades även för en Christian IV-staty på Stora Torg i Kristianstad, men den blev aldrig förverkligad. Men i en liten nisch högst uppe på rådhusfasaden står han åtminstone i miniformat och blickar ut över Stora Torg. Denna miniatyr-Christian är för övrigt en kopia av den bronsstaty som finns i kungens gravkapell i Roskilde domkyrka.
Vad var det mytomspunna havsmonstret från 1700-talet i Åhus för något djur?
Resan i Skåne 1749 var den sista och kanske mest betydande av de stora landskapsresor som den aktade och berömde vetenskapsmannen Carl von Linné företog i Sverige på 1740-talet. Den 20 maj 1749 besökte han ett Åhus där sjöfarten starkt dominerade. Vid 1700-talets mitt beräknas samhället haft 500–600 invånare. Linné stannade bara ett dygn, men hann med förvånansvärt mycket.
Utöver naturvetare var Linné också professor i medicin i Uppsala. Och det var i den senare rollen hans nyfikenhet väcktes vad avsåg den mytomspunna ”Åhuskon”, som en stormig natt spolats upp på stranden i Åhus. Landshövdingen i Kristianstad, Christian Barnekow, hade själv gett order om att stoppa upp kadavret och förevisa det för allmänheten. På denna tid trodde man nämligen att det fanns fäkreatur som levde på havsbotten och det sades att folk kom enbart för att se detta uppstoppade ”havsmonster” av okänt ursprung.
Linné kunde dock efter en enkel undersökning slå fast – till mångas, inte minst landshövdingens besvikelse – att odjuret ”han ej annat var än en kalv av en ko, som i otid framkommit”.
Vem var prästfrun Märta Hagman från Fjälkinge?
Märta Hagman föddes 1682. Sitt vuxna liv tillbringade hon som hustru till tre på varandra efterföljande präster i Fjälkinge. Den jämnårige Karl XII:s krig kom att drabba dem in på husknuten. Efter en strid vid Fjälkinge sydde Märta av kvarlämnade sadeltäcken ett altartäcke som tog henne 37 år att färdigställa.
Året efter Karl XII:s armé gått under vid Poltava tog danskarna mod till sig och tågade utan motstånd in i Kristianstad fästning i början av 1710. Den svenska armén hade då flytt med bara 30 soldater stationerade vid Rödaled i en grundlös förhoppning om att fördröja det danska förföljandet, men de hann i kapp vid Fjälkinge.
En tid innan hade kyrkoherde Mathias Hahne med hustrun Märta flyttat in i prästgården i Fjälkinge, som nu blev ockuperad av mer än hundra soldater.
Inte långt därifrån på en hed i närheten av byvägen mot Fjälkinge drabbade jämnstarka svenska och danska truppstyrkor samman den 13 januari. Enligt uppgift stupade 60 svenskar och ett tiotal danskar innan den svenska huvudstyrkan flydde mot Blekinge.
Morgon efter gick fattiga bybor ut på krigsskådeplatsen för att söka efter sådant som kunde vara av värde, som en massa sönderslitna paradtäcken som de slagna svenska ryttarna haft över sadlarna. När Märta får höras talas om detta bytte hon till sig dessa tygstycken mot bröd. Av täckena syr hon sedan ett tjusigt altartäckte.
Det är en bister tid med svält, sjukdomar och umbäranden. Karl XII:s krig är inne på sitt tionde år och landet blöder. En bedrövad biskop Swedberg skriver: ”Då vi förr drabbades av hunger, var vi förskonade från krig. Då vi förr drabbades av hunger och krig, var vi förskonade från pesten. Nu har alla tre Guds grymma straff på en gång drabbat oss”.
Märta i Fjälkinge, som vid 15 år förlorat sin far, förlorar nu även sin älskade make under den första pesthösten 1710. De har varit lyckliga men tiden de fick blev kort. Nu står hon ensam med tre barn, men den nyutnämnde kyrkoherden Bernhard Hjort, tidigare lärare i Kristianstad, beslutar sig för att inte endast överta sin föregångares tjänst utan även, som seden ofta bär, dennes hustru. Hon är 30 år när de gifter de sig 1712. Även detta blir ett gott äktenskap och de får tio barn, men endast fyra överlever barndomen.
Bernhard Hjort avlider 1729 och Märta står åter ensam – denna gång med sju barn. Men även nästa präst i Fjälkinge, Jöns Petterson Ring, väljer att ingå äktenskap med företrädarens hustru. Märta är då 48 år, han 35, men nybliven änkling med fem barn som är i behov av en ny moder. På midsommardagen 1730 står Märta brud för tredje och sista gången. Även detta äktenskap uppges varit lyckligt.
Hur kan vi då veta allt detta om Märta? Det beror på att hon skrev ner sin livshistoria strax efter sin tredje mans bortgång och bara en kort tid innan hon själv gick bort. Hon blickar tillbaka på ett liv med lycka och glädje varvat med sorg och smärta, men sammantaget uttalar hon tillfredsställelse över det långa omvälvande liv som en nådig Gud skänkt henne.
Hon sluter sina ögon 1766 i en ålder av 84 år. Hon överlevde sin jämnårige kung Karl XII med närmare ett halvt århundrade.
Det tog för övrigt henne 37 år att förfärdiga det vackra altartäcket hon sytt av sadeltygerna från de stupade och flyende svenska ryttarna vid Fjälkinge. Under många år användes detta altartäcke i kyrkan i Fjälkinge. Sedan glömdes det bort, men återfanns på 1970-talet och finns i dag uppsatt i ett skåp på en av väggarna i kyrkans doprum.
Kenth Olsson