Bild: Åhus kommunfullmäktige antog 1961 en ny stadsplan som innebar att den genuint gamla bebyggelsen i de medeltida kvarteren, från kyrkan ner till ån, skulle genomkorsas av en 300 meter lång och 15 meter bred asfalterad trafikpulsåder. Alla hus som låg i vägen skulle jämnas med marken.
Jag har läst om rivningshysterin i 50- och 60-talens Kristianstad. Hur kom det sig att Åhus skonades? (Albin H).
Åtskillig äldre bebyggelse revs också i Åhus. Men det kunde ha slutat riktigt illa. För under 1960-talets rivningshysteri ville kommunfullmäktige i Åhus att de medeltida kvarteren kring kyrkan skulle falla offer för grävskopor och ersättas med en 15 meter bred asfalterad trafikpulsåder. Trots folkliga protester vägrade fullmäktige ta tillbaka sitt kontroversiella förslag. Man backade först när ärendet låg hos ”Konungen”.
Åhus gamla kvarter hade varit hotat en gång tidigare. Det var 1874, då en ny stadsplan för Åhus fastställdes med katastrofala följder för de gamla kvarteren. På grund av brandrisken föreslogs alla gamla gator breddas och planteras med träd. Det innebar att många gamla bostäder, inklusive Mariakyrkans medeltida torn, måste rivas. Ett rivningshysteri utan like var att vänta.
Med nya stadsplanen som grund upprättades en detaljerad tomtregleringskarta1890, där Åhus medeltida kvartersindelningar formligen slogs sönder. Allt skulle bort! Lyckligtvis förblev planen en skrivbordskonstruktion. Den förverkligades aldrig på grund av Åhusbornas ointresse gentemot tomtregleringskartan. Man struntade helt sonika i att genomföra den. Därmed räddade byns äldre delar från utplåning.
Ett nytt gigantiskt hot tornade 70 år senare upp sig mot Åhus gamla medeltida kvarter. Nu skulle det – i motsats till 1890 – bli Åhusbornas stora engagemang som till slut fällde utslaget. Det var i brytningstiden mellan det goda 50-talet och optimismens 60-tal. En tid då allt gammalt förknippades med fattiga och svåra tider, allt nytt med det goda, moderna samhället.
Bakgrunden till det förslag som hotade att rasera delar av det gamla Åhus var den alltmer besvärliga trafiksituationen i samhället. I Åhus gick all genomfartstrafik – tung som lätt – via de trånga ”medeltidsgatorna” Norregatan och Västergatan. Den mycket besvärliga situationen förvärrades ytterligare sommartid med all ”badgästtrafik” på de gator som ledde till och från den gamla bron över Helge å till Äspet och vidare till havet. Alla insåg att något måste göras. Men vad?
För att lösa trafikproblemen hade byggandet av en ny bro till Äspet väckts redan 1955 och därefter antagit alltmer konkreta former. Men var skulle den förläggas? Flera idéer framfördes. I början av 1960-talet – det svenska rivningshysteriets årtionde – förelåg så ett konkret förslag till stadsplan med genomgripande förändringar i den gamla stadsbilden.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Landsantikvarie Sven E. Noreen protesterade; ansåg att förslaget utgjorde ett ”kraftigt ingrepp i Åhus medeltida stadsplan, som kännetecknas av regelbundna kvartersbildningar med raka smala gator”.
Debatten gick het. Förslaget diskuterades livligt på gator och torg i lilla Åhus. En del var för, de allra flesta emot.
Stadsarkitekt Bo Lindborg, som utformat förslaget, medgav att hans plan ”förutsätter ganska omfattande ingrepp i befintliga förhållanden. Så måste t ex i många fall utläggning till full bredd av vissa gator sådana byggnader rivas, som utgör ett mycket karaktäristiskt inslag i stadsbilden och dessutom i sig själva anses som kulturhistoriskt värdefulla”. Vidare att ett genomförande av förslaget ”innebär ett permanentande av det nuvarande broläget över Helgeå, varigenom all trafik till och från Äspet måste föras genom Åhus gamla stadskärna”.
Såväl riksantikvarien som länsarkitekten ville se en annan lösning på trafikproblemet i Åhus än det förslag som förelåg. Kristianstadsbladet skrev helsidor om den ”brännande svårlösta tvistefrågan” som krävde ”radikala ingrepp i Åhus stadsbild”, att ”en bred opinion inom köpingen bestämt protesterade mot att den gamla stadskärnan inom murarna plottras sönder” och att om förslaget genomförs, ”ja, då faller hus som käglor för vägbyggarnas planer och då korsas tidigare fridlyst mark”.
Protesterna bet inte på ansvariga kommunpolitiker. Stadsplanen klubbades igenom i Åhus kommunfullmäktige vårvintern 1961. Beslutet innebar konkret att det skulle byggas en ny bro på samma plats där den gamla Äspetbron låg, Norregatan skulle bommas igen vid kyrkan och en helt ny väg anläggas från Köpmannagatan ner till den nya bron. Den genuint gamla bebyggelsen från kyrkan ner till ån skulle genomkorsas av en 300 meter lång och 15 meter bred asfalterad trafikpulsåder. Hus som låg i vägen skulle jämnas med marken.
Byggnadsnämndens ordförande, Herman Nordström, var lyrisk och räknade med att ”den nya bron skulle stå klar för trafik redan nästa år”, det vill säga 1962. Även kommunalkamrer Rune Hultquist ”uttryckte optimism för planens genomförande, då den skulle lösa många svåra trafikproblem i centrala Åhus”, men medgav samtidigt att ”flera fastigheter helt eller delvis måste raseras och det är helt naturligt att dylika ingrepp inte ses med blida ögon av dem som berörs”.
Flera debattartiklar publicerades i ärendet. Den 3 september 1962 skriver signaturen ”Gammal Åhusbo” i Kristianstadsbladet:
”Ärendet, som i detta fall gäller att så gott som helt spränga sönder en flerhundraårig stadsplan, med en i många fall åldrig bebyggelse i anslutning härtill. /…/ Om bron kommer att förläggas i det gamla broläget, kommer efter vad förslaget utvisar den medeltida stadsplanen att helt spolieras, därom torde endast en åsikt råda. All såväl tyngre som lättare trafik från och till Äspet drages genom de äldre delarna, där trafiken från Äspet fördelas dels i den tilltänkta genomfartsleden och vidare i de trånga smågatorna med allt vad detta kommer att innebära. /…/ Ett sätt för lösandet av frågan vore givetvis om samtliga berörda parter kunde ena sig om att föreslå broläget där den bäst kommer att motsvara kraven ur säkerhets- och trafiksynpunkt. Samt att bibehålla den nuvarande bron endast för cykel- och gångtrafik. Underhållet av den gamla bron som under åren visat sig kunna motstå de påfrestningar den även under senare år varit utsatt för vittnar om att underhållet icke behöver avskräcka.”
Protesterna förblev starka, men kommunpolitikerna gav inte med sig. Förslaget gick på remiss där samtliga högre instanser avstyrkte det kontroversiella förslaget. Det blev en flerårig vandring genom olika myndighetsinstanser innan stadsplaneförslaget till slut hamnade på Kungliga byggnadsstyrelsens bord i Stockholm. Först då insåg ansvariga Åhuspolitiker att ”slaget” var förlorat. I april 1964 valde kommunfullmäktige ”att hos konungen återkalla ingiven framställning”. Efter att förslaget fallit hos ”konungen” var det slut med radikala asfaltsidéer inom Åhus gamla stadskärna. Nya förslag lades fram, men drog ut på tiden. Resultatet blev att genomfartstrafiken under resterande 60-talet fortsatte stocka igen de smala gatorna kring de medeltida kvarteren vid kyrkan.
Så småningom klubbades ett nytt förslag i kommunfullmäktige. Men det dröjde in på 1970-talet innan det förverkligades fullt ut. Köpmannagatan förlängdes från kyrkan västerut och anslöt till nya länsväg 118. Samtidigt uppfördes en ny betongbro, som via förbindelse anslöts till väg 118, över Helge å vid Gamle ström, några hundra meter väster om den gamla bron. Den nya trafikpulsådern, som löpte väster om samhället, invigdes så äntligen 1971, samma år Åhus kommun går upp i Kristianstads kommun.
Åhus gamla kvarter hade räddats undan grävskoporna. Den gamla Äspetbron bevarades även den; togs ur fordonstrafik och blev cykel- och gångbro. Precis som ”Gammal Åhusbo” hade föreslagit i sin insändare nio år tidigare.
Kenth Olsson