Bild: Francisco de Miranda, resenär, revolutionär och kvinnokarl.
En av de mer exotiska personligheterna som passerat Kristianstad och beskrivit sina intryck i bokform är den sydamerikanske frihetshjälten, venezolanen Francisco de Miranda.
Den 11 december 1787 rullar han in i Kristianstad som passagerare i en postdiligens, alldeles innan portarna till fästningsstaden ska slås igen. Klockan är kvart över nio på kvällen. I sin dagbok skriver han hur det stormar och haglar.
Vakten som släpper in honom i Kristianstad är inte lättflirtad och hade inte Miranda haft det han kallar sitt postpass hade han inte blivit insläppt utan fått tillbringa den skånska vinternatten utanför portarna.
Morgonen efter blir inte så mycket roligare för den venezolanske aristokraten. Han berättar i sin dagbok att folket först tar honom för ryss och ingen vill ha med honom att göra.
Ändå skriver han i dagboken:
”Kristianstad (en mycket vacker stad, har ett slott och är säte för guvernören över landskapet Skåne). Beslöt att avresa omedelbart, då jag lade märke till att alla officerare som borde ha följt med mig ursäktade sig. Det kunde inte fortgå bara därför att man misstänkte mig vara ryss, varför jag begav mig till kommendanten, General Gustafschölds hus, som efter att ha förhört sig något gav mig en underofficer ur vakten, som förde mig till artillerilöjtnanten Klercks hus.”
Klerck, som hette Adolf Klerck, var född 1746 och blev underlöjtnant vid artilleriet i Kristianstad 1773, löjtnant tio år senare och adlad till af Klercker bara någon månad innan Miranda dök upp och knackade på dörren.
Af Klercker blev senare generalmajor och dog först 1818.
Denne Adolf af Klercker, som Miranda genomgående kallar Klerck, får ta hand om den ovanlige gästen och visa honom runt i fästningen.
I dagboken antecknar Miranda noggrant allt han får se och höra.
Han beskriver de 40 fältkanonerna i brons och utrustningen för 10 000 infanterister. Han såg fästningsverken som ännu inte var helt färdigbyggda och han fick vara med om en parad med ett fyrtiotal mannar.
Han noterar att soldaterna är klädda som spanska infanterister och att det finns en hel del utländska soldater i leden. Med majoren baron Fredrik Georg Hierta diskuterar han militära saker och harangerar denne för att vara en kunnig militär.
Ett besök i Trefaldighetskyrkan imponerar på Miranda med de stora granitpelarna – ”de påminna nästan om palmstammar, i likhet med katedralen i Canaris”, skriver han i dagboken.
Besöket i manskapets kaserner är mindre imponerande. Soldaterna ligger två och två i varje säng. Det är trångt och luften är tjock ”ty man vill inte öppna dörren”.
I övrigt konstaterar han att staden har ungefär 3 000 invånare.
Miranda far vidare österut mot Karlskrona vid 13-tiden och noterar i Fjälkinge att det är mycket bra folk där, vägen god och landskapet vackert.
Karlskrona med flottbasen avverkas under några dagar och sedan vänder Miranda västerut igen. I Trensum i Blekinge hamnar han i knipa och stämningen blir hotfull när han inte vill betala fyra skilling som han påstås vara skyldig från förra diligensstationen.
”Jag gick ned ursinnig och då började de eggas upp av andra passagerare, som också voro där, och ta upp stenar och käppar för att angripa mig, varför det blev nödvändigt att lämna dem.”
Hans tjänare betalade de fyra skillingarna och de kunde fortsätta.
På eftermiddagen den 18 december rullar han in i Kristianstad igen. Öster ifrån tycker han att fästningen är i mycket bättre tillstånd än från de andra hållen. Respektingivande och välplanerad, blir hans betyg.
Klerck möter upp honom. På kvällen dricker han te med en fransk soldat som berättar att han och hans överste en gång blivit pryglade av bönderna vid ett tillfälle som liknade det Miranda råkade ut för i Trensum.
Han ger en slant till den franske soldaten och påpekar att det är kutym att den som reser iväg från staden mellan klockan fyra och nio betalar något till de fattiga. På träbron över Helgeån lyser månskenet och det är en vacker bild som Miranda målar upp när han lämnar stan via Långebro.
Mindre romantiskt blir det när han ska byta hästar i Vram. Bonden är full. De fortsätter i månskenet till Hörby.
”…där vi funno ett mycket fattigt och dåligt gästgiveri där det blev nödvändigt att stanna så gott det var möjligt…. Har aldrig sett ett sämre logi i hela Sverige.”
Francisco de Miranda fortsätter sedan via Lund, Landskrona och Ven till Danmark och Köpenhamn innan han återvänder till de stora salongerna i Europas huvudstäder. Hans resa i Europa hade till syfte att uppamma stöd i frihetskampen för Sydamerika.
I Stockholm blev Mirandas besök mest ett störningsmoment i en tid då Gustav III förberedde sig att gå i krig mot Ryssland.
I Göteborg gjorde han däremot social succé och förälskade sig i den välbärgade borgaren John Halls hustru Katarina Hall. I sin dagbok hymlar han varken med känslor som svallar eller underlåter att berätta om kyssar och smek.
Det sägs att Miranda, som senare var den som designade flaggan för det fria Gran Colombia, tre horisontella fält i gult, blått och rött, tänkte på Katarina Hall då han färgsatte. Gult som hennes ljusa hår, blått som hennes ögon och rött som hennes mun. Men det lär vara en skröna och samtida porträtt av fru Hall visar snarast att hon är brunett.
Än idag har Colombia, Venezuela och Ecuador flaggor som utgår från Mirandas design.
Francisco de Miranda har en del brevväxling med svenskar han träffade under sin resa, men det ebbar ut då han engagerar sig i den franska revolutionen vilket inte faller i god jord i svenska adelskretsar.
Väl hemma i Venezuela proklamerar han 1810 självständighet från Spanien, men tas till fånga av spanska trupper och flyttas till fängelse i Cádiz i Spanien där han avlider 1816. Var han är begravd vet ingen och i Venezuelas huvudstad Caracas finns en tom sarkofag med locket öppet där denne förste frihetshjälte och tidige Kristianstadsresenär borde vila.
Per Erik Tell
Källa: Miranda i Sverige och Norge 1787. Dagbok utgiven av Stig Rydén (1950)