Det står mycket om bantning i tidningarna nuförtiden. Bantningstipsen formligen översvämmar veckotidningarna. Viktväktarnas poängsystem, Den bruna revolutionen (råris), Bikinidieten, Cambridgemetoden, Champagnedieten, Detoxdieten, Danska Rikshospitalets slankdiet, Skinny bitch-dieten, Stenåldersmetoden, LCHF-metoden, Mjölkbantning, Popcorndieten Ananasmetoden (bara ananas), Flygvärdinnemetoden (vitt vin och hårdkokta ägg), Atkinsmetoden, Soppmetoden, fasta och så min finlandssvenske kompis Svantes metod: Slimline by Perkele!
Vår klassiske utlandskorrespondent Staffan Heimerson bantade med hjälp av Gerillametoden. Han följde med ett band gerillasoldater upp i bergen någonstans i Sydamerika. Efter ett par veckor hade han gått ner tio kilo. Det låter som en riskabel metod.
Jag är ambilvalent. Det är svårt att veta vilken metod som skulle passa en själv. Tror nog att GI-metoden verkar mest seriös, tänkte jag häromdagen, steg in på mitt stamlokus och slog mig ner. Jag ögnade igenom dagens kvällstidning med ett uppslag om bantning som låg på bordet när en av stamkunderna slog sig ned med en kopp kaffe.
”Banta?”
”GI. Man utesluter korta kolhydrater bara.”
”Det är livsfarligt.”
Det var Bengt Olsson som lagt sig i. Han var en lätt överviktig, ljushårig man i sextioårsåldern som brukade dyka upp någon gång i månaden, ta en kopp kaffe och försvinna. Hade arbetat på Tetra Pak i Lund. Som utlandsstationerad.
”Du vet att när jag jobbade ett par år i Hong Kong var vi bjudna på kick off. Man hade hyrt en spårvagn och den körde runt med en ledningsgrupp inom personalen i stan och man drack bål serverad ur en plomberad toalettstol som tjänade som skål. Det skulle väl vara humor, gissar jag. Efter några timmar skulle vi äta och skjutsades ut på landsbygden till en märklig restaurang där kunderna pekade på djur i burar som sedan tillagades enligt lokala recept. I en bur satt en örn. Jag blev chockad. Denna vackra, ädla rovfågel som är fridlyst i västvärlden satt där inne i dunklet, frihetsberövad och vad jag kunde se, deprimerad. Jag blev personligen kränkt, å dess vägnar. Beslöt mig för att skänka den friheten åter. Köpte fågeln för en dyr penning och öppnade burdörren på vid gavel. Den gjorde ett tafatt försök att flyga men störtade på magen. Den var för tjock.”
”För tjock?”
”Ja, kan du tänka dig. En örn som kraschlandar på buken för att den är överviktig.”
”Var det inte komiskt?”
”Inte det minsta. Det var sorgligt. Kineserna hade ju matat den för att den skulle bli en fet måltid. Som en anka eller en gris. Djur var mat i deras ögon. Punkt slut.”
”Vad hände?”
”Vi skulle åka och jag kunde ju inte ta med örnen hem så jag kom överens med chauffören att han mot en rimlig ersättning skulle ta hand om fågeln, banta ner den och sedan släppa ut den. Han fick några hundra kronor för besväret. Det var säkert en årslön på den tiden, för en kines.
Problemet var att han inte visste vad bantning gick ut på. Så jag fick föröka lära honom. Och det är här GI kommer in i bilden. Jag hade precis hört talas om GI-metoden så jag kunde ju förklara att man uteslöt vissa produkter ur kostcirkeln som vitt bröd, potatis, pasta och ris.”
”Ris? Det är väl det enda de äter, kineserna?”
”Visst. Vitt bröd, potatis och pasta hade han inte ens hört talas om. Men ris. Det fattade han. Jag instruerade honom så gott jag kunde genom tolken. Det handlade om att utesluta, sa jag. Han nickade och försvann med örnen. En månad senare fick jag ett brev. Jag öppnade och läste:
Dear sir! Im velly solly. The eagle has unfortunately died during the slimming period. Birdie num num!
Fågeln hade svultit ihjäl.”
Jag lämnade Siesta och släntrade in mot Lilla Torg. Viktväktarna var kanske ett bättre alternativ.
Jan Sigurd
