Det var sekunder, inte minuter, som skilde då 19-åriga Emma Pettersson från att bara bli ännu ett svart streck i statistiken över kvinnor som misshandlats till döds av män, den där fruktansvärda fredagsförmiddagen för fem år sedan, den 6 november 2009.
Hon slutade andas i nästan samma ögonblick som hon hittades svårt misshandlad i ett buskage på Näsby fält. Poliserna som var först på plats satte igång med livräddning. Själv säger hon att hon mötte Gud där någonstans i gränslandet mellan liv och död.
Det här blev en historia med ett lyckligt slut. Mellan allt allvar och berättelserna om den tuffa vägen tillbaka till livet innehåller ett samtal med Emma också mycket skratt och skämt.
Idag är hon 24 år och sitter tillsammans med fästmannen Marco Karjalainen på sängen i det lilla rummet på Furuboda folkhögskola. Deras kärlek fyller ut varenda vrå.
-Jag vill bli ambassadör för Furuboda, säger hon och berättar att hon också skriver på en bok om sitt liv tillsammans med en författare.
– Vi tror att den kan vara klar till nästa höst.
Emma Pettersson ser framtiden an med optimism.
– Jag är en liten tjej med mycket stora drömmar, säger hon och berättar att drömmen från tiden före olyckan var att bli arkitekt eller modedesigner.
Hon kallar det olyckan. Det som hände på förmiddagen fredagen den 6 november 2009.
Emmas pappa Mats Svensson körde henne till bilskolan. Hennes föräldrar upplevde att det fanns en hotbild mot Emma eftersom hon bara tre dagar tidigare hade polisanmält sin före detta pojkvän för våldtäkt, och dessutom gjort slut med honom. Det visade sig att han tidigare också hade anmälts för misshandel av en annan flickvän.
– Polisen tog inte min anmälan på allvar då, kändes det som, berättar hon.
Pappa Mats och mamma Eva tog däremot varningssignalerna desto mer på allvar och insåg att situationen kunde bli farlig. Mats väntade tills han sett hur Emma gick in på bilskolan. Då körde han hem.
Han hann bara inom dörren hemma i Gärds Köpinge innan telefonen ringde. Det var bilskoleläraren som undrade var Emma hade tagit vägen. Hon hade ju en tid. Eftersom Mats sett hur Emma gått in på bilskolan insåg han snabbt att det hade hänt något allvarligt. Han kastade sig iväg i bilen och började leta efter henne.
På Prästallén i Kristianstad fick han syn på en polispatrull som han stoppade och för dem berättade han att han sökte efter sin försvunna dotter. När han också nämnde våldtäktsanmälan och att han trodde att hon kunde vara utsatt för fara agerade polisen omedelbart och kallade ut förstärkningar.
Emmas pappa visste lyckligtvis både vilken sorts bil som den före detta pojkvännen körde och vilket registreringsnummer den hade. Larmet gick.
Polisen hittade ganska snart den efterspanade bilen. Emmas före detta pojkvän körde och han var blodig på kläder och händer. Han berättade ganska snabbt var Emma fanns. Polisen satte högsta fart mot Näsby fält. Där hittade de henne svårt misshandlad. Slagen, skuren i ansikte och underliv och utsatt för brutala strypgrepp slutade hon andas i samma ögonblick som polisen var på plats. De lyckades få igång andningen och räddade tveklöst livet på henne. Hon hade lämnats för att dö på Näsby fält.
Emmas skadebild var omfattande.
Hon fördes till neurokirurgen i Lund. Familjen var i chock. När Emmas mamma Eva Pettersson berättar är det minnesbilder som ur ett kaleidoskop:
– Första natten ringde Aftonbladet och väckte oss.
– Redan på akuten kom sjukhusprästen och skulle prata med oss. Jag tror inte jag lyssnade så mycket.
– Så blev det polisförhör. Också det på akuten.
– Efter en vecka fick vi bo i en anhörigbostad.
Eva Pettersson berättar att ingenting kändes riktigt verkligt. De levde bara för stunden och hon kunde inte ens gråta under hela den första fruktansvärda veckan då man inte visste hur svårt skadad Emma var och om hon överhuvudtaget skulle överleva.
-Vi vågade inte riktigt hoppas. På grund av syrebristen i hjärnan kunde Emma ha blivit blind, sade läkarna, minns Eva Pettersson.
Två veckor efter olyckan kom det första riktigt positiva tecknet.
– Det var när de tog bort respiratorn.
Emma fick lära sig andas på nytt. Hon var tvungen att tänka på att nu skulle hon andas in och nu skulle hon andas ut.
Alla yttre skador till trots var det hjärnskadorna som var de allvarligaste. Totalt gjordes sju operationer i hennes hjärna och eftersom den hade svullnat av skadorna togs skallbenet isär och delar lades i en frys tills svullnaden gått ned. I februari sattes det ihop igen.
Då vände det. Till påsken fick Emma komma hem till familjen. Hon var så trött av taxiresan så hon bara låg i sängen tills det var dags att åka tillbaka till sjukhuset. Ändå kände både Eva och Mats att det var viktigt för Emma att få de nya impulserna som miljöbytet innebar.
När Emma väl kom hem från sjukhuset kunde hon inte gå och inte prata. Hon skrev lappar och gjorde tummen upp, eller ned.
– Jag hade problem att tänka också efter olyckan, men det har kommit tillbaka efterhand, berättar hon.
Hon är ännu inte helt återställd och kommer inte att bli det heller, men hennes återkomst till livet har varit en remarkabel resa.
Emma har fått en synnedsättning som gör att hon aldrig kommer att kunna ta det där körkortet hon var på väg att ta när hon överfölls av den före detta pojkvännen.
– Jag ser ingenting på höger sida, säger hon, gestikulerar med handen och visar precis var synfältet tar slut någonstans, samtidigt som hon berättar en dråplig episod från någon dag tidigare då hon sprang rakt in i en rullstol som kom ur den döda vinkeln.
Hennes lilla historia om rullstolsolyckan blir ett tydligt bevis på att minnet sakta blir bättre och bättre. Det är närminnet som har varit svårast få tillbaka.
Förutom att hon jobbar med sin självbiografi, boken om hur hennes liv blev, så tycker hon om att måla. Sedan en tid tillbaka arbetar hon framförallt med ett porträtt i akrylfärger på sig och fästmannen.
Emma trivs jättebra på Furuboda. Inte minst sedan hon träffade Marco Karjalainen som hon är förlovad med. Marco har en liknande hjärnskada som Emma. Han fick den för tretton år sedan i en motocrossolycka.
– När jag såg henne och hörde henne berätta sin historia blev jag omedelbart förälskad, säger Marco.
Eter tre år på kursen På väg… igen på Furuboda går Emma nu en IT-utbildning. Hon lär sig bland annat göra powerpoint-presentationer vilket kan komma väl till pass när hon sedan ska ut och berätta om Furuboda och sin resa tillbaka till livet.
Fortfarande finns det hinder kvar att lära sig att bemästra. Ett sådant är att kunna våga sig tillbaka till Kristianstad på egen hand. Inte för att hon är rädd, men för att hon vet att hon kommer att få svårt att hitta.
– Lokalsinnet är fortfarande inte helt bra.
Mamma Eva flikar in med ett leende:
– Dessutom ser ju inte Kristianstad centrum alls ut idag som det gjorde tidigare.
Det har ändå hänt mycket för Emma. Första tiden hade hon svårt att hitta på Furuboda. Det är inte längre några problem.
Det är ofrånkomligt att också ta upp tankarna kring den före detta pojkvännen, han som misshandlade henne så svårt och lämnade henne att dö den där svarta fredagen.
– Jag hatar honom, säger Emma.
Emmas mamma Eva säger att hon faktiskt varken känner det ena eller det andra idag. Hon är helt likgiltig inför honom.
Han dömdes till tolv års fängelse. Domen omfattade mordförsök, människorov och våldtäkt. Såväl han och hans advokat, kändisadvokaten Leif Silbersky, som åklagaren Pär Andersson överklagade domen. Hovrätten fastställde domen på tolv års fängelse men ökade på skadeståndet till Emmas familjemedlemmar. Högsta Domstolen tog inte upp målet.
Emma har inte bara fått livet tillbaka. Hon har fått ett liv med ett helt annat innehåll än vad det annars kanske hade haft. Hon har alltid ställt upp i intervjuer för media och utsågs 2011 av Aftonbladet till Årets kämpe i deras serie Svenska hjältar, och fick vara med på TV-gala. Idag har hon kontakt med andra tjejer som råkat ut för våldsamma pojkvänner.
– Brudar, om er kille slår er, lämna honom omedelbart, sade Emma när hon tog emot priset.
Hon talade med dyrköpt erfarenhet.
Per Erik Tell