Jag började ”jaga” vår dåvarande överbefälhavare, Sverker Göranson, för ganska exakt tio år sedan, närmare bestämt den 10:e oktober 2012. Anledningen var min oro över att Sverige skulle kunna hamna i en situation där vi militärt behövde försvara oss mot Ryssland.
Sverkers presschef och jag hade en intressant mailkonversation under några veckor, som tyvärr inte ledde någonstans. Jag insåg att presschefen definitivt visste hur man motade bort oönskade personer…
Men jag var ju så angelägen om att få träffa vår ÖB! Varenda gång Sverker Göranson var på besök i sin hemstad Kristianstad fick jag naturligtvis reda på det för sent – han hade redan hunnit sticka tillbaka till Stockholm. Det var enormt frustrerande.
Två år senare skrev jag ändå en artikel om avsaknaden av ett vettigt svenskt försvar och beskrev mina fruktlösa försöka att få prata med vår motsträvige ÖB. KristianstadsJournalens chefredaktör, denne oerhört kloka människa, insåg givetvis att Sverker Göranson åtminstone måste få chansen att läsa min text och såg till att han fick göra det.
Och vad hände??! Sverker svarade!!! Jag trodde att jag skulle svimma av ren upphetsning. I min artikel hade jag, för att verkligen få alla att förstå allvaret, tagit upp att det i allra värsta fall skulle kunna bli totalt stopp på importen av exempelvis rosévin. I min värld dricker ryssar ingenting annat än vodka och det är jag helt ointresserad av.
Vår käre överbefälhavare förstod vad jag menade och försökte i sitt svar verkligen lugna ned mig. Han berättade att Försvarsmaktens uppgift är att vara demokratins yttersta beskyddare (så att jag ska kunna välja fritt om jag vill dricka rosévin, rösta i fria och rättvisa val och bestämma om jag vill kolla på ishockey på TV – jag hade nämligen nämnt något om att jag tyckte att ryssarna hade fuskat sig till ett VM-guld i hockey…).
Det var den tiden. Då gick det att skriva en artikel om det svenska försvaret i en något skämtsam ton, även om min underton var synnerligen allvarlig. Idag ser vi en helt annan verklighet där mina – och många andras – värsta farhågor har besannats. Men, som Sverker Göranson väldigt tydligt skrev i sitt svar på min artikel, detta är Sveriges Försvarsmakts uppgift att hantera.
Jag måste med andra ord lita på att de kommer att skydda oss och jag hyser verkligen den största respekt för alla som jobbar inom vårt försvar. Nu är ju inte Sverker vår ÖB längre, men han är fortfarande en av mina stora idoler. Så hur glad blev jag inte när jag för ett par veckor sedan fick chansen att äntligen träffa honom!
Självklart hade jag med mig artikeln, utskriven av självaste chefredaktören, och lämnade över till honom (signerad av mig :-). Jag fick också ett eget signerat exemplar, som jag kommer att rama in. Och slutet gott – allting gott: efter att vi nästan hade fallit i varandras armar av ren rörelse (över att äntligen få träffas), kunde vi till sist tillsammans höja våra glas med rosévin och skåla för Sverige!
Åsa Scharin