En solig höstdag stöter jag plötsligt på två personer, som kommer att förgylla min dag men som också stannar kvar i mitt hjärta. Jag har sett dem förut. På mina promenader i Kristianstads Vattenrike har jag stött på dem, hälsat och sagt några ord om vädret. Ni vet så där som man brukar göra.
När jag ser dem den här dagen är det länge sedan sist och jag praktiskt taget ramlar över dem på min väg ut ur en butik. Självklart stannar jag och frågar hur det är med dem och vi börjar för första gången prata med varandra ”på riktigt”. Kvinnan fullkomligt strålar och berättar deras historia för mig. Personen som är med henne är hennes son, som sedan sju år tillbaka sitter i rullstol på grund av en hjärnskada.
Kvinnan förklarar att hon varje dag går och hämtar honom på hemmet där han bor och så går de en promenad tillsammans. – Det är så skönt för honom att få se lite folk, eller hur, säger hon och vänder sig till sonen, som inte kan svara. Hon fortsätter med att säga att hon är så oerhört glad över att han, innan han blev sjuk vid 42-års ålder, hade gjort så mycket under sitt liv – rest och upplevt en massa saker.
Jag håller med henne. Ingen av oss vet ju något om framtiden, så det gäller verkligen att leva fullt ut så länge man kan. Innan vi skiljs åt säger denna fantastiska kvinna något som kommer att följa mig för resten av livet:
– Åsa (hon läser mina krönikor här så hon visste vem jag är), jag ska berätta en sak för dig. Jag tror inte på Gud, men jag lovar dig, varje kväll tackar jag livet för att jag har det så bra. Tänk så många som inte har det så…
Det är ju verkligen något som vi alla borde stanna upp och tänka på.
Apropå att vara tacksam och inte gnälla i onödan vill jag nu göra en bekännelse. Jag tillhör dem som högt och ljudligt har klagat över att det nya badhuset skulle byggas där det ligger idag. Fy, vad jag har varit sur för det! Men jag gör härmed offentlig avbön för detta. Efter att ha varit där och ”provsimmat” kan jag bara säga ”hurra”! Det är jättefint och funkar suveränt bra med olika bassänger som gör att man aldrig riskerar att bli nedstänkt av lekande barn och ungdomar när man ligger och simmar sina längder. Och personalen är jättetrevlig. Så. Nu var det gjort.
Kanske är det någon som minns att jag i senaste krönikan skrev om någon (oklart vem) som hade frågat en av mina väninnor hur jag alltid kunde vara så glad? Jag som inte ens var smal?! Detta har rört upp känslor i min omgivning kan jag berätta. Flera har kommit fram till mig och indignerat undrat vad det var för ett idiotiskt påstående. De har också varit väldigt nyfikna på vem det var som hade sagt det, och det är i ärlighetens namn jag också. I alla fall lite grand…
Men så fick jag faktiskt en intressant insikt, när en bekant berättade för mig att hon får motsvarande kommentar – fast tvärtom. Hennes väninnor säger nämligen ofta till henne: ”Du har väl ingenting att gnälla över, du är ju smal!”
Ibland blir man bara trött på folk. Eller hur…?
Åsa Scharin